Cuando se jodió el Peru? – När gick Peru åt helvete? Så lyder den latinamerikanska litteraturens mest berömda fråga, ställd av unge Zavaleta i Mario Vargas Llosas stora roman Samtal i katedralen. Peru, alla sina skandaler till trots, har gått något bättre i vårt sekel, medan det rika och stabila grannlandet i söder är i gungning efter två och ett halvt år av sånär surrealistiska förändringar. Den stora frågan, ser det ut, blir snart: ”När gick Chile åt helvete?”

Efter demokratins återkomst 1990 fortsatte de valda politikerna den politik som inletts under diktatorn Augusto Pinochets (1973–1990) tvångsliberalisering av ekonomin. Liberaler och socialister regerade samman, tillväxten slog rekord och fattigdomen sjönk på ett par decennier från 40 till 10 procent av befolkningen. Chile, jämte Sydkorea, Spanien och Israel, blev ett skolexempel på hur isolerade, statsdirigerade ekonomier kunde öppnas.

Hur blev Chile, stabilitetens och tillväxtens skyltfönster i Latinamerika, nästan över en natt ovisshetens och otrygghetens hemvist? Den som föreläser i ämnet kunde gott förlägga första lektionen till Plaza Italia i Santiago. När våldsvågen bröt ut i oktober 2019 blev den gräsbevuxna ovalen mellan trafikartärerna Bernardo O’Higgins och Providencia den politiska konfliktens symboliska brännpunkt. Idag är den prydliga planteringen en öken. Så snart stadens anställda eller högeraktivister snyggar upp och planterar nya blommor ”erövras” parken på nytt. Butikerna kring platsen är igenbommade – alla utom en, den kända restaurangen Fuente Alemana, vars ägare Carlos Siri försvarar den med luftgevär i hand och håller stånd trots ideliga brandbombsattentat. Han har blivit en hatfigur för revolutionärerna, och för den nya regeringen, men en hjälte för många andra.

”Det revolutionära våldet kallades – och kallas – konsekvent estallido social, ”socialt utbrott”, medan regimens insatser beskrivs som ett arv från Pinochets diktatur.”

Läsare med minimal erfarenhet av Chile undrar: Varför måste butiksägare kapitulera för våldsverkare eller barrikadera sig som i en västernfilm, i ett land vars poliskår, los carabineros, är känd för sin effektivitet?

Svaret på den frågan är en av nycklarna till Chiles tragedi. Under de första, mycket våldsamma, kravalldagarna satte väns­teroppositionen och nästan hela den lokala och den internationella pressen polisens agerande i centrum för debatt och rapportering. Fantastiska fabler om polisens brutalitet spreds. En av dem, som nådde förstasidan på New York Times och många andra medier, gick ut på att karabinjärerna satt upp en tortyrcentral intill tunnelbanestationen Baquedano, strax intill Plaza Italia. (Att detta var ett rent påhitt bekräftades av Chiles institut för mänskliga rättigheter.)

Medan butiker och köpcentrum brändes och plundrades blev den konservative presidenten Sebastián Piñera måltavla för den mest förödande kritik: från vänstern och pressen för polisens hårdhänthet, och från sina egna väljare för sin passivitet. Pressen vinklade sin bevakning systematiskt. Det revolutionära våldet kallades – och kallas – konsekvent estallido social, ”socialt utbrott”, medan regimens insatser beskrivs som ett arv från Pinochets diktatur. Terminologin renodlade bilden av det civila våldet som legitimt och ”socialt”,­ och statens våld som ett krasst försök att vidmakthålla ”auktoritära strukturer”.

Presidenten, som flera gånger tidigare visat goda nerver, sattes på ett svårt psykologiskt prov, och han dukade under för trycket. Han gav sina polisgeneraler order att ta det lugnt, undvika konfrontationer och sårade demonstranter. Så snart poliserna begrep att de mist sina befälhavares, och regeringens, moraliska stöd drog de sig tillbaka till sina förläggningar, där de förblir sedan dess. Poliser som inser att de själva bär hela ansvaret för följderna ger sig inte ut att tampas med rasande folkuppbåd. Häromveckan berättade en journalistkollega vars hustru ansvarar för en butik i badorten Viña del Mar:

– Jag går med min fru till arbetet varje morgon och sitter där och skriver. Tjuvarna har för länge sedan förstått att deras offer inte längre kan larma karabinjärerna. Alla vet att de inte kommer, eller kommer om en timme. Och om de kommer så kan tjuvarna konsten att presentera sitt verk som ”social protest”. Vi såg nyss två karabinjärer som kommit för att undersöka ett parti tjuvgods fly undan rasande misstänkta.

Efter åtta veckors kaos kapitulerade Piñera för extremisternas mest orimliga krav: att skrota författningen och låta skriva en ny. Det var ett extraordinärt beslut, utan motstycke i den demokratiska världen. Efter bråken i London 2011, i Paris 2018, i Seattle 1999 och i Minneapolis 2020 – så återgick livet snart nog i normala banor och de radikala stridsropen klingade av, såsom nästan alltid sker.

I Chile 2019 tog upploppens anstiftare hem spelet, och kontrollerar nu staten. I maj 2021 valdes en konstitutiv församling, la Convención Constitucional, med uppgift att skriva nya grundlagar, och i december 2021 valdes Gabriel Boric, 36, till Chiles president i spetsen för en bred vänsterkoalition.

I september i år skall folkomröstning hållas om förslaget till ny författning. Enligt prognoserna är väljarna djupt ­splittrade, hälften av dem lutar åt att förkasta förslaget.

När detta skrivs i slutet av maj håller den konstitutiva församlingen på att lägga sista handen vid sitt arbete. De hittills kända punkterna liknar inget annat i västvärlden. Chile kommer, om förslaget segrar i folkomröstningen, att indelas i etniskt definierade zoner, var och en av dem med ett specifikt rättssystem, så att ursprungsfolken kommer att dömas i enlighet med ”sina juridiska traditioner” och huincas (vita chilenare) efter sina. Olika personer som begår samma brott kommer således att röna olika behandling. Barn skall informeras om sexuell identitet i skolan, inte i sina familjer; aborten kommer att bli fri eller nästan fri. (Dessa sistnämnda punkter kommer möjligtvis att strykas av valtaktiska skäl, eftersom de visat sig förhatliga för många som annars tenderar att säga ”ja” till den nya författningen.) Andra punkter, efter mönster av Venezuelas författning, inkluderar ”värdig” försörjning, anständiga bostäder och sjukvård, med mera – samtidigt som ekonomin knyts närmare den politiska makten, främst genom att riksbanken mister sitt oberoende. Föga överraskande har denna löfteskarneval ackompanjerats av en galopperande kapitalflykt och brant vikande intresse från främmande investerare.

Revolutionärerna envisas med att kal­la den gällande författningen ”Pinochets konstitution”, och påstår att landet, för att befrias från sitt auktoritära arv, måste skrota den. Detta är djupt osant. Den socia­listiske presidenten Ricardo Lagos städade 2005 upp i författningen och återinförde den politiska kontrollen över militären. Lagos hyllades för detta av alla berörda, inklusive de vänsterpartier som idag låtsas som om Chile för sin överlevnad kräver en ny författning.

I författningsriksdagen har den radikala vänstern, som i vanliga val har stöd av knappt 25 procent av landets väljare, en bred majoritet. Inga liberala eller konservativa synpunkter har några möjligheter att göra sig gällande. Också i detta har omständigheterna spelat extremisterna i händerna. I valet där författningsriks­dagens representanter utsågs fick inga medlemmar av kongressen delta. Det stod klart att författningsriksdagen skulle befolkas av icke-politiker.

Det betydde att amatörer med god förankring i tättbefolkade kvarter, särskilt de som kunde räkna med stöd från etablerade politiska rörelser, hade ett stort försprång. Det gällde att i ett huj sätta upp bord i gathörn, dela ut material och samla in namnunderskrifter. Liberaler och konservativa, omtöcknade av det rasande händelseförloppet, och ängsliga för att bli angripna, bjöd inget motstånd.

Inga av de kandidater som utsågs att skriva om författningen knystade under kampanjen ett ord om att dela in Chile i etniskt definierade zoner eller om radikal sexualundervisning. De uppträdde under diffusa rubriker som ”social rättvisa” eller ”Ett värdigt liv åt alla!” Men så snart la Convención upprättats visade det sig att där fanns en bred majoritet för just sådana grundlagar. Av allt att döma hade många av dem som uppträtt som oberoende och icke-extrema understötts och bekostats av etablerade vänsterpartier och rörelser under kampanjen.

Det identitetspolitiska vansinne som beskrivits ovan är bara början på den nya regimens rasfixerade vision. Under de senaste åren av ovisshet och politisk förlamning har en väpnad grupp, CAM, skaffat sig kontroll över vägar och naturtillgångar i Chiles bördiga södra del, där en tredjedel av landets livsmedel produceras och där virkesindustrin omsätter miljarder. CAM erkänner inte Chile, och verkar för en ny stat, Wallmapu, vars område utgörs av södra Chile, ”Araukanien”, och stora delar av centrala Argentina. Fantastiskt nog hyser partierna i Chiles nya regering stor sympati för CAM och avfärdar alla planer på att sätta in militär mot rörelsen. ”Konflikten får inte militariseras”, är deras mantra, också efter att civila mördats eller drivits bort av CAM.

Cam säger sig representera söderns infödda, mapuchefolket. Det är osant. Södern är den chilenska högerns starkaste fäste. CAM attackerar och mördar både vita och mapucher (icke-vita), och har inget stöd alls lokalt. Men rörelsen uppfyller de vita storstadsradikalernas behov av etnisk romantik. President Borics inrikesminister Izkia Siches skyndade sig till Araukanien för att öppna en dialog med CAM. Hon ville omfamna våldsmännen men togs emot med automat­eld och fick slå till neslig reträtt. CAM:s ledare Héctor Llaitul gjorde klart: ”Vi förhandlar varken med högern eller vänstern.”

Trots detta pr-fiasko fortsatte inrikesministern – en av de personer som står president Boric närmast – att använda CAM:s term Wallmapu om området. Detta har hastigt försämrat relationerna till Argentina, som har en betydande mapuchebefolkning på sin sida om gränsen och anser att Chile, genom att officiellt bruk av termen Wallmapu, kränker Argentinas suveränitet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Situationen i söder är extremt hotfull inte bara för Chiles geografiska fortbestånd, utan för dess ekonomi. Allt fler lastbilschaufförer vägrar att arbeta i Araukanien efter att ha beskjutits och fått sina fordon brända, och allt fler företag lägger ned sin verksmhet. Dessa reträtter innebär ökad kontroll för CAM och ökad värnlöshet för den – djupt konservativa – infödda befolkning som den radikala regimen säger sig värna om.

Chiles militär, säger en expert till Axess, skulle kunna besegra CAM på ett par veckor:

– Vi vet var de finns, vi vet vilka vapen de har och hur de arbetar. Det hela vore en bagatell, militärt sett.

Men landets militär, ständigt demoniserad av dem som nu har makten, ligger inte i startgroparna. Vår källa i södern tror att ganska snart kommer regimen att inse att fjäsket för CAM kostar mer än det smakar:

– De kommer att inse att Chile, utan sin södra tredjedel, inte bär sig. De kommer att vilja skapa ordning och de kommer att ge klartecken för militära insatser. Men militären anar att blod som spills under en sådan operation skulle skrivas på dess konto, inte politikernas.

Hur det än går med Chiles söder, så står det klart att hela Chile står inför halsbrytande och livsfarliga förvandlingar om den nya författningen antas i september.