Jag är en liten bläckfisk med vida ambitioner
Jag är en liten utsugare som tjänar miljoner
Jag slingrar mej och kramar och suger ur ditt liv
Och när jag fått en arm om dig så blir du aldrig fri

Dessa rader, med sin pregnanta bild av en lömsk kapitalist, kommer till mig under läsningen av Uwe Lindemanns Der Krake. Geschichte und Gegenwart einer politischen Leitmetapher. Ja, de fångar bokens tema ganska väl: bläckfisken som metafor för dolska och mäktiga krafter i politik och ekonomi. Det är en verkningsfull bild, flitigt använd också i våra dagar.

Rörelsen Occupy Wall Street använde den 2011 med indirekt referens till Goldman Sachs, och anklagades då för antisemitism. När Mark Zuckerberg köpte WhatsApp för några år sedan blev Facebook bläckfisk i satiren. En googling bort finns ”Big Pharma” som sinister bläckfisk med USA:s kongress på en av de åtta armarna.

Att Lindemann publicerar sin bok mitt under en pandemi med högkonjunktur för konspirationsteorier ser ut som en tanke, men är nog bara en vältajmad händelse. I sig är bruket av bläckfisken inte uppseendeväckande. Alla samhällen håller sig med kollektivsymboler. Det intressanta med bläckfisken är konstansen över tid och rum, liksom dess anpasslighet. Nästan vem eller vad som helst kan dyka upp i bläckfiskrollen, från Bismarck till Islamiska staten. Även bläckfiskens visuel­la kvaliteter hör till styrkorna. Den träder ju ofta fram som illustration i satir, och djurets livskraft som metafor har troligen att göra med denna anslående bildmässighet bortom det språkligt-verbala. Det är ett viktigt spår som är underutvecklat i Uwe Lindemanns annars illust­rationsrika bok.

Varifrån kommer då undervattensdjuret som skänkt profil åt så många idéer om globalt ränksmideri? Det tyska ordet ”Krake” saknar motsvarighet på samtida svenska. Dock har svenskans ”krake”, enligt Svenska Akademiens ordbok, tidigare kunnat användas i betydelserna ”åttaarmad bläckfisk” och ” jättestort havsvidunder” i nordisk folktro. Liknande betydelser möter i tyska ordböcker.

”Det som kallas ’konspiracismen’ dyker upp också i våra dagars föreställningar om en världsordning styrd av läkemedelsbolag eller rikemansklubbar med dolda agendor.”

Det innebär, kort och gott, att ”der Krake” är både saga och verklighet, att varelsens själva bestämning vacklar mellan fantasiskapelse och bläckfisk. Det är en viktig sak. Idén om havsvidundret närdes av inbillningskraften men fick skarp kontur först när människan började loda havsdjupen på 1800-talet och påträffade verkliga jättebläckfiskar. Denna växelverkan mellan natur och kultur är allmänt sett också en viktig påminnelse om hur så kallade diskurser fungerar. Vid sidan av kulturella föreställningar knyter de an till och får sin bärkraft från en gemensamt upplevd verklighet.

Så sent som vid mitten av seklet kunde forskare anta att havet var tomt och öde från ett djup på 600 meter och nedåt. Havsdjupen var terra incognita, vidöppna för tolkning. Snart ställdes hypotesen på huvudet. Forskare gjorde fantasieggande fynd på flera hundra meters djup. När en defekt telegrafkabel drogs upp från 2 000 meters djup år 1857 fann man musslor, koraller och annat. Thomas Henry Huxley – farfar till författaren Aldous och biologen Julian – trodde sig i havsdjupet ha funnit det ”urslem” som antogs vara upphov till allt liv på jorden. Projiceringarna på havet fortsatte med nya fynd att falla tillbaka på.

Avgörande för myten om ”der Krake” blev mötet med en levande jättebläckfisk utanför Teneriffas kust. Det var den 30 november 1861 som en fransk korvett harpunerade ett jättelikt exemplar – det första levande beviset på förekomsten av djuret. Så fullbordades övergången från myt till vetenskap. Men ändå inte, för historien spreds med fantasifulla illustrationer i veckotidningar och tycktes snarast stegra suggestionskraften. Jules Verne inspirerades till en dramatisk stridsscen i En världsomsegling under havet, jättebläckfisken gjorde entré i världslitteraturen.

På 1870-talet togs den så i bruk för politisk opinionsbildning. Den såvitt känt första karikatyren trycktes i New York Daily Graphic i mars 1873. Här skildras de amerikanska järnvägsbolagen som monopolister. Långa bläckfiskarmar försedda med tågvagnar slingrar sig runt en kvinna som symboliserar USA:s frihetliga konstitution. Med det var monopolistkraken född, vilken Lindemann urskiljer som en av tre metaforiska bläckfisktyper vid sidan av imperialisten och konspiratören.

Monopolisten kan vidare mutera till en världsomspännande bläckfisk, emellanåt med antisemitiska övertoner. Denna imperialistiska ”Krake” förknippas regelmässigt med politiska ledare, alltifrån Brittiska imperiets tongivande ledargestalter – ”Världens blodsugare”, som ett tyskt plakat förkunnar 1918 – till Vladimir Putin, ofta visualiserade med tentaklerna spridda över världskartan. Ifråga om politisk propaganda är den mycket anpassningsbar.

När det så gäller den konspirativa bläckfisken är den knuten till idén om en sammansvärjning, inte sällan kopplad till det judiska. Antisemitismen är en flexibel, formbar massa, inte olik bläckfisken själv, och kan tjäna helt olika syften, från antikapitalistiska till antikommunistiska. Det som kallas ”konspiracismen”, ett konspirationstänkande satt i system, dyker upp också i våra dagars föreställningar om en världsordning styrd av läkemedelsbolag eller rikemansklubbar med dolda agendor. Hela detta tankegods har kommit tillbaka på bred front med corona­pandemin. Eller snarare är det så att konspirationsteoretiker i virus och vaccin har fått en ny projektionsyta med potential att locka oroade medborgare.

Däremot är det inte alltid enkelt att kategoriskt avgränsa konspirationsteorier från andra teorier. Denna omständighet syns också i bläckfiskmetaforiken. Snarare än att vara tre distinkta typer är monopolisten, imperialisten och konspiratören syskon till varandra med drag som överlappar. Lindemann betonar att monopolbläckfisken i sig inte antyder en konspiration, och att inte heller Marx och Engels gav sig hän åt konspiracism. Däremot, skriver han, bärs det Kommunistiska manifestet fram av en konspirationsteoretisk grundhållning där kapitalisterna påstås eftersträva världsherravälde.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Konspirationsteorier utmärks ju av idén att de i det fördolda verkande krafterna följer en hemlig plan, och att dessa krafter kontrollerar det som sker på ytan. Överordnat syfte är tillfredsställelsen av låga behov som att tillskansa sig ännu mer makt, ännu mer pengar. Man kan lägga till att konspirationsteorier i regel inte bara är lögner och tokerier. De snickras ihop av fakta och observationer från verkligheten. Dessa får sin egentliga laddning när samband upprättats mellan enskildheter och när man har adderat ramberättelser i vilka helheten vida överstiger summan av delarna. Den som jagar konspirationer – som misstänker en noggrant iscensatt ”plan­demi” där andra ser ett virus och reaktioner på detsamma – uppfattar sig givetvis inte som en historieberättare, utan som en upplysningsman vilken har skådat ett för de flesta andra fördolt ljus.

En alltmer akut fråga för våra dagars politiska debatt blir då vilka bilder eller idéer som kan hänföras till konspiracism och varför. Låt oss betrakta själva ordet ”konspirationsteori”. Det äger en – låt vara omstridd – deskriptiv betydelsekärna, ungefär i stil med Svensk ordboks definition: ”teori som försöker förklara något genom att anta förekomst av konspirationer, ibland på ett fantasifullt sätt”. Jämte det bär det på en rad affektiva betydelsedelar. Ordet kan användas som slagträ i debatt med en stigmatiserande effekt.

Detta har blivit närmast övertydligt under coronapandemin. I sitt nit att motverka fake news har medier och myndigheter, sannolikt besjälade av de senaste årens satsningar på evidensbasering och faktagranskning, lagt mycket kraft och tid på att upplysa om och motverka konspirationsteorier. En forskningsrapport i ämnet från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, (2021), bär syn för sägen. Rapportförfattaren Andreas­ Önnerfors, idéhistoriker, placerar hypoteser om virusets ursprung i ett laboratorium i Wuhan bland konspirationsteorier. Föreställningar om ”avsiktlig mörkläggning och omfattande inkompetens” i Palmemordet och Estoniakatastrofen, heter det vidare, är konspiratoriska narrativ med risk att ”underminera svenska myndigheters legitimitet och trovärdighet”. Så stoppas kritik av svensk krishantering och sunda tvivel i ett och samma fack med konspiracism. Sådan generaliseringsiver är sanningen inte betjänt av ens om avsändaren är en svensk myndighet.

Uwe Lindemanns pregnanta bok om ”der Krake” har lyckligtvis inga liknande renhållningsambitioner. Det närmaste vi kommer ett polemiskt anslag är bokens avslutande sex teser om globaliseringen. De kommer plötsligt och känns inte helt genomförda. Tankestoff bjuder de förvisso på. Lindemann slår fast att globalisering är en ”tom signifikant”, något som kan betyda litet vad som helst utan given fästpunkt i verkligheten, och att vårt sätt att förstå globalisering idag ryms i en totalitär tolkningsram – bläckfisken som allomslutande kraft. Nog kan man tänka sig globalisering på andra sätt, och visst görs det. Hur lockande Björn Afzelius åttaarmade utsugare än är som studieobjekt, är den kanske inte riktigt så allsmäktig som den kan tyckas vara – ens som metafor.