Breddutbildningen har öppnat dörrar och världar som förr var stängda för många och är en av de viktigaste förklaringarna till den fortsatta välståndshöjningen.

Men kan verkligen samma kvalitetskrav upprätthållas efter en så dramatisk expansion? Det var frågan på och mellan raderna i artiklarna i Axess temanummer ”Rädda högskolan” (nr 2/15). Debatten är extremt viktig, men jag hade gärna sett en mindre nostalgisk och mer framtidsinriktad ansats än den i de flesta artiklarna.

För svaret är naturligtvis ja. Kraven måste upprätthållas. En operationssköterska som examineras från Karolinska institutet idag måste vara (minst) lika bra som en operationssköterska som utbildades på sextiotalet. Lika självklart är att vi inte kan släppa ut sämre läkare, för de skulle inte klara sina jobb.

Ingen ska säga att det är lätt. Frågor kring hur vi ska hålla och höja kvaliteten i våra utbildningar är på ett eller annat sätt uppe vid varje sammanträde med KI:s styrelse. Vi må leda Sveriges mest välrenommerade universitet, men vi vet att ingenting är givet eller kommer av sig självt. Det är inte många år sedan vår examinationsrätt av sjuksköterskor drogs in för att utbildningen inte höll måttet. Det var en skakande men nyttig läxa.

Verkligheten är som den är. Lärostoffet blir större. ”Pisaskolans” elever har ibland bristande förkunskaper. Samarbetet med vården gnisslar emellanåt – klinikerna vill gärna ha våra färdiga studenter, men när de behöver vara där under utbildningen är de inte lika välkomna.

En annan utmaning är forskningsanknytningen. Den ska delvis klaras av personer som samtidigt förväntas bedriva världsledande forskning och ta emot patienter – de tredubbla kraven kan ibland bli övermäktiga. Och alla som sökt in på de kortare vårdutbildningarna är inte medvetna om att de numera förväntas prestera ett självständigt, forskningsliknande projektarbete för att få examen.

Men vi kämpar alltså på för att klara uppgiften. Andra universitet och högskolor har delvis andra utmaningar, men vi har alla hyggliga förutsättningar att lyckas. Talet om ”svältkur” är överdrivet, även för utbildningssidan. Den andra delen av vår verksamhet, forskningen, är för närvarande unikt välfinansierad.

Under en stor del av mitt liv har jag varit oppositionspolitiker, så jag är väl medveten om dystopins retoriska kraft och betydelse i samhällsdebatten. Men med tre borgerliga regeringsperioder – där jag alla tre gångerna varit involverad i viktiga reformer på högskoleområdet, som ”H 77” (som medarbetare åt Jan-Erik Wikström), löntagarfondspengarna till högskolan (i samarbete med Per Unckel), ESS och den enorma forskningssatsningen 2008 (som statsråd) – följer också ett ansvar att försvara och nyansera.

Undersökningar pekar ut Sverige som världens mest innovativa land – skulle vi vara det om vi bara utbildade dumskallar? Vi har klättrat till platsen som världens åttonde rikaste land – kan våra universitet verkligen vara helt undermåliga?

Vi behöver definitivt en fortsatt reformagenda och flera av förslagen i Axess är utmärkta. Men om diagnosen är för alarmistisk blir förskrivningen av medicin feldoserad.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En av invändningarna mot utvecklingen var att ”högskoleexpansionen inte har motsvarats av någon expansion av samhällets elitpositioner”. Nej, men antalet positioner där akademisk utbildning behövs har ökat. Nu söker sig ungefär hälften av varje ungdomskull till högskolan. Rent språkligt kan inte halva folket tillhöra eliten. Det påminner om fackledaren som krävde att ”alla ska ha mer än genomsnittet”.

Det är bra att högskolan står öppen för många. Det är bra för samhället. Men framförallt är det bra därför att många enskilda individer vill ha den möjligheten. 

Lars Leijonborg, högskole- och forskningsminister 2006–2009, styrelseordförande vid Karolinska institutet