Nu har han disputerat på en omfångsrik och elegant avhandling i litteratur­vetenskap, Att anlita översättning. Upplägg och tilltal genom nära nog 500 sidor bär något klassiskt, nästan återhållet, över sig. Boken präglas av rediga akademiska resonemang snarare än vildvuxna tankar och polemik. I fristående undersökningar sätts fyra betydande engelska författare i fokus: Geoffrey Chaucer, John Dryden, Matthew Arnold och Ezra Pound.

Wahlins grundtema kretsar kring hur översättning använts i olika tider, vilka normer och förbehåll som präglat praktiken. Vad har översättare i den engels­ka litteraturen känt sig tvingade att ta avstånd från respektive lagt till och hur har de sett på textens auktoritet? Överlag finns det en betoning på kontexter, ideal och influenser samt vad som står på spel i översättningarna. Metoden skapar en ackumulativ effekt för läsaren, där Wahlins resonemang efterhand fördjupar inledande diskussioner. Den omedelbara bristen på pedagogisk orientering, där förankringen i en tydlig ansats saknas, är ett övergående problem.

”Han befann sig själv i och mellan tre parallella språk: anglonormandiska, medelengelska och latin.”

Första delen av avhandlingen behandlar 1300-talet och Geoffrey Chaucer. I vår samtid är översättning en praxis som innehåller en originalitetstanke, ett skapande subjekt och ett textobjekt som ska översättas. Under den engelska medeltiden och för Chaucer dominerade andra synsätt: textframställning var synonym med översättning, eller överflyttning. De historier som var i omlopp på 1300-talet betraktades – oavsett originalspråk eller tillkomst­epok – som fria att bruka så länge de gavs en poetisk form. Den avgörande skillnaden mellan olika källtexter kunde knytas till frågor om auktoritet, vilka främst tillskrevs antika och religiösa texter.

Beroende på källtextens anseende använde Chaucer alltså skilda tillväga­gångssätt som översättare. Han befann sig själv i och mellan tre parallella språk: anglonormandiska, medelengelska och latin. Hans viktiga insats består i att han genom att ta sig an ämnen och texter från latinska, italienska och franska källor ger ett slags auktoritet åt fiktions­berättande på folkspråk. Det tycks som att han försökte ge engelskan den status som särskilt italienskan hade under denna tid, efter att främst Dante hade skrivit på folkspråket.

Detaljer och utvikningar ger spänst till avhandlingstexten. Insikter värda att lägga på minnet för annan litteraturläsning kan ofta noteras i kanten. Chaucer verkade i en tid och i ett sammanhang där översättning stod i fokus för att sammanföra lärda miljöer och en publik som betraktades som obildad. Att öppna latinet för fler handlade delvis om att nå en bredare publik, att grammatiken uppfattades som svår, men speglar även högmedeltidens strävan efter en skolastisk mentalitet. Hos Wahlin möter vi exempel på en översättningsstrategi där den lingvistiska nivån alltmer underordnas betydelsen: orden är i sig inte bärare av sanningen utan färdmedel. På så vis inleder Chaucer den engelska litteraturhistorien och blir en av dess viktigaste gestalter, vilket också visas i nästföljande analysdel.

Med John Dryden förflyttas vi till 1600-talet. Han använder, precis som Chaucer, Boccaccios Teseida (cirka 1341) när han publicerar sina sammanställda och översatta fabler. Dryden översätter latinska klassiker, främst Vergilius. Men hans version av Chaucers riddar­berättelse lägger till, kompletterar och gör om texten för att den ska passa sin tid. 1600-talets anständighetskrav spelar in, men i Drydens översättningar skymtar också en viss kritik av samtidens politiska situation. Den episka dimensionen som Chaucer var förtjust i tonas ner till förmån för kärlekshistorien. Där Chaucer gjorde texter av andra(s) texter arbetar Dryden mer likt vår förståelse av hur man bör skilja mellan översättning och original.

Hur samtiden färgar en översättning genom att anspela på politiska händelser syns i Drydens förord till översättningarna av Vergilius. Det finns även en ny betoning av engelskan som ett värdigt språk, ett fulländat uttryck. Drydens utmärkande arbetsmetod ligger i synen på den litterära traditionen som en manlig arvslinje, där släktskapet mellan poeter förstärks av föreställningen om själavandring – metempsykos.

Avsnittet om John Dryden är oupphörligt engagerande men indikerar några av avhandlingens eventuella brister. Mina invändningar är inte definitiva, utan formuleras istället som kritiska frågor med en intention att väcka samtal.

Wahlin berättar i förordet att avhandlingen är ett resultat av flera års avbrutna och återupptagna studier. Det ger en fingervisning om textens, ja hela projektets raison d’être – målet är inte att som vanligt förekommande i samtidens humaniora driva en spetsig tes eller formulera spekulativa forskningsfrågor utan att syntetisera, fördjupa, presentera. Omständigheten är intressant då sammanläggningsavhandlingar vanligtvis består av tidigare publicerade vetenskapliga artiklar som omsluts av en förklarande så kallad ”kappa”.

Men tillvägagångssättet i Att anlita översättning är ett annat, där tidigare forskning inte tas upp för att kritiseras eller utöva motstånd. Andra forskares arbete används istället som råg i ryggen. Det gör avhandlingen följsam och behaglig att läsa men emellanåt också något slätstruken. Mängden material som skickligt införlivats hade behövt möta en tydligare egen position för att det Wahlin kommer fram till ska framträda som ett fullödigt vetenskapligt bidrag, i sin egen rätt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Varför skriver Wahlin på svenska, och inte på engelska? Särskilt i avsnitt tre, om Matthew Arnold och översättningarna av Homeros under 1800-talet, infinner sig frågan. Denna sektion rymmer många givande och innehållsrika partier, men växlandet mellan språken blir emellanåt ett elände. Det kan låta så här: ”Grekernas ’absurd religion’ har sitt värde i dess ’eminently childlike simplicity’ och vi kan hos dem se ’the childish mind magnified’, närmast som ett slags trons föregångare till den religiösa tankebyggnad som byggts allt högre genom seklerna”. Efter ett tag blir det stötigt att läsa och krångligt att avkoda. Om Wahlin hade påbörjat sina efterforskningar i närtid borde han ha skrivit på engelska också för att sekundärlitteraturen främst är skriven på detta språk. Samtidigt är det tacksamt, till och med viktigt, att avhandlingar i litteraturvetenskap också kan behandla de storas stoff på svenska.

Den avslutande delen om Ezra Pound och brottet mellan 1800- och 1900-tal diskuterar en tradition av popularisering, som såg som sitt syfte att vitalisera förstelnade poetiska idiom. Läckra närläsningar och komparationer görs i det här avsnittet: Wahlin visar hur översättningens praktiker lämnar det semantiskt trogna för att uppgå i ett ”poetiskt subjekt” där kronologin i tidigare poeters texter upphävs. Pound utövar en sentida variant av den litterära eklekticism som vi mötte hos Arnold.

Hur alla fyra författarna anlitar översättning, som det så finurligt formuleras, för sina och tidens respektive syften demonstreras distinkt och inlevelsefullt av Claes Wahlin. Det är ett ambitiöst och gott hantverk.