Från ingenstans väcktes plötsligt den romerske kejsaren Markus Aurelius till liv igen. Inför en jättepublik. En dag fick nämligen Jocko Willink, en före detta instruktör i Navy Seal, för sig att starta en podcast. Först hade ett föredrag han hållit om ledarskap blivit en sådan succé att han fortsatte föreläsa. Så skrev han en bok om ledarskap. Den blev också en succé. Så varför inte pröva en podd? Återigen succé och Willink blev nationell kändis.

Jocko Willinks intuitivt upparbetade erfarenheter av att fatta beslut i strid hade visat sig beröra djupt. Men inte på det testosteronstinna planet. När han samtalar i sin podd med tidigare stridskollegan Echo Charles är tvärtom allt larv och effektsökeri portat. Bildsändningen går i gravallvarligt svartvitt. Willink själv är som ett berg: lugn, saklig, aldrig svärandes och alltid mån om att vara så ärlig och tydlig som möjligt.

Gästerna har ofta bakgrund i det militära, och ger podcasten dess omisskännliga atmosfär av autenticitet. Alla har erfarenheter av sorg och smärta. Alla har sett ned i avgrunder. De har vänner som dött eller blivit lemlästade, eller som i Willinks fall, känner bördan av att ha kommenderat människor in i döden.

”Döden skrattar åt dig varje dag. Det är bara att skratta tillbaka.” Det är stoikern Marcus Aurelius ord som för snart tjugo år sedan lyftes fram för en världspublik i filmen Gladiator. Willink bekänner sig inte till en stoisk filosofi i någon principiell mening men stoiskt sinnade av idag uppmärksammar hans podcast. Den ödmjukhet och självdisciplinära livshållning Willink ger uttryck för, odlad i mötet med djupaste fasor, är för dem ett direkt möte med en Aurelius eller en Seneca. Willink tar ett tidlöst grepp om livets svärta. Döden dallrar i luften alldeles oavsett samtalsämne. Det är så långt ifrån en uppskruvat flamsig Filip & Fredrik-produktion eller Alex Schulmanska klistrade emotioner man kan komma.

Symptomatiskt nog har den djupt allvarsamme Jordan Peterson gästat Willink flera gånger. Och även Peterson fick ju plötslig stjärnstatus av anledningar ingen förväntade sig. Den magre professorn och det dödliga muskelberget kunde inte vara mer olikartade uppenbarelser, men rör sig helt naturligt i samma universum. Även om Willink är naturlig stoiker och Peterson orienterad mot kristendomen ser de ondska och lidande som naturlagar.

Steget blir kort till en annan Navy Seal, David Goggins, som förklarar att ”på andra sidan lidande finns storhet”. Detta inte minst i hans brutalt självutlämnande bästsäljare om sitt eget liv. Goggins, som fått epitetet världens tuffaste man, förklarar att det som fick honom att som fattig, självursäktande tjockis plötsligt bryta de mentala och fysiska spärrarna och bli topptränad specialsoldat och framgångsrik utövare av uthållighetssporter, var att bejaka lidandet.

Rädsla för vatten hindrade honom att bli Navy Seal. Alltså tvingade han sig ned i vatten om och om igen tills skräcken var uttömd. Lässvårigheter hindrade honom att genomgå det skriftliga dykarprovet. Alltså skaffade han litteraturen sexton månader i förväg och skrev ned varje enskild rad om och om igen tills all textmassa satt i huvudet. När lidandet smulat sönder allt falskt jag-lager är det obrytbara kvar.

Även här klingar ett eko av Peterson som menar att man måste ha modet att lyssna av sig själv och acceptera hur självbedrägeriet kanske utgör så mycket som 95 procent av det egna jaget. Innan man kan se sin sanna person måste man ha modet att bränna bort allt annat ”likt dött trä”. Och som ett mantra upprepar Peterson att livet är ett lidande och allt annat är undantag. Det är hur vi förhåller oss till lidandet som spelar roll.

Goggins blev regelbundet misshandlad av sin far som liten. Hans styvfar blev mördad. Han blev mobbad i skolan. Han fick sedan jobb som kackerlacksbekämpare och var gravt överviktig. Men någonstans i misären drabbade honom plötsligt en glimt av insikt, att enda vägen framåt var genom ett annat slags lidande. När han idag föreläser framför tusentals människor vägrar han ta medel mot nervositeten. I varje ögonblick vill han vara genuin, helt och hållet sig själv. Tre exempel som kanske bara är anekdoter. Men förmodligen inte.

Det säger något att mottagligheten för sådana här röster är så oerhört stor. Och inte minst att de kommersiella aktörer som förmodas ha ett öra för marknaden inte förutsåg den.

Vad är det som vecklar ut sig? Varför skulle någon vilja höra på vad avdankade specialsoldater tycker och tänker? Varför skulle en massa yngre människor världen runt vilja höra en professor i klinisk psykologi tala om för dem att de borde städa sina rum? Peterson har själv reflekterat över hur löjligt det hade varit att presentera en sådan affärsidé.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det verkar onekligen som att västvärlden, och sannerligen inte minst Sverige, håller på att ändra sinnesstämning. Pessimismen fördjupas, bland annat fångat i Axess 7/2018 under temat ”Framtidstron som försvann”, och det är snarast eliterna som är sena att förstå trenden. Men det behöver inte vara en uppgiven eller destruktiv pessimism. Mycket tyder på att det snarast är en sund reaktion mot ett klimat som alltför länge präglats av yta och billig ironi.

I politisk form ser vi kanske här ett existentiellt vaccin mot de utopistiskt färgade anslag som följer av en alltför blommig verklighetsuppfattning. Världen är en mörk plats för att vi själva är mörka, och uthärdligt blir det först när vi accepterar denna realitet.

I bästa fall är det inte nödvändigtvis den rena smärtans men allvarets återkomst i samhällslivet vi ser början på.