På ett kommateckens avstånd
Vänner, kolleger och bekanta! Alla samlas ni kring ett och samma (vad jag vill kalla) samtidsfenomen: kommatering efter hälsning. Med ert ”Hej,” rumphugger ni mejlen redan innan ni kommit till sak och på engelskt manér görs radbrytning, följt av ny mening som inleds med stor bokstav. Varför?
Jag känner distansen, men uppfattas säkert bara som en något mossig försvarare av språkvård och utropstecken. Det här är emellertid något som – i motsats till vad mina mejlkorrespondenter förmodligen tror – gnager och får mig att undra varför ni gör denna smygande start. Varför detta behov av distans?
Det finns inte några regler, men det finns tendenser. ”Hej,” har blivit ett vanligt sätt att försöka skriva mer formellt och mindre familjärt som ”Hej!” ibland uppfattas, kan man läsa hos bland andra Språkrådet och Språktidningen. Den troliga förklaringen är inflytande från andra språk – i detta fall engelskans ”Dear,”.
Men om det är ett sätt att vara mer formell; varför får jag då smaka på ”Hej,” från vänner och kolleger jag haft kontakt med i åratal? Ibland även ett tomt hängande ”Hej” utan skiljetecken. Uppfattar vi vår relation – ibland dristar jag mig till att säga vänskap – på olika sätt? Eller är det fråga om ett språkligt grupptryck där man helt enkelt tror att det är såhär man gör?
Kalla mig känslig, men jag blir sårad. I och med den skrivna kontaktens ökade frekvens i vår digitaliserade tid bör vi nog vara extra noggranna med den så kallade netiketten. För även om man slänger på en lösgörande smiley eller emoji i andra medier går det inte riktigt för sig i mejl – framförallt inte dem vi skickar i jobbet.
I det riktiga, fysiska mötet kan man alltid dra på smilbanden och gestikulera, välja handslag före kram eller övrigt kroppsspråk för att understryka vad man menar. Men det skrivna ordet står naket inför vidare tolkningar. Och jag är en uttolkare.
Den så kallade manliga kommunikationen är kort och koncis, medan den kvinnliga mer komplicerad och kryddad med trevligheter. Enligt språkforskare är kvinnors språk mer samarbetsinriktat medan mäns är mer konkurrensinriktat. Nu är jag ute på hal is (är inte talesätt en vacker metod för att förtydliga vad man menar?) genom att tala om ”typiskt manligt och kvinnligt”. Det är naturligtvis en generalisering, men om man är medveten om sådana tendenser blir det också lättare att dechiffrera meddelanden.
Du som läser känner förmodligen: tagga ned, du läser in för mycket i det här. Kanske gör jag det. Kanske är det typiskt kvinnligt och/eller språknördigt? Men det är också min kärlek till språket och det skrivna ordet som får mig att avsluta med uppmaningen: Våga hälsa med utropstecken! Håll mig inte på ett kommateckens avstånd.
Redaktionssekreterare i Axess.