Västvärlden, såväl USA som Europa, plågas av bristande självförtroende. Det är inte första gången. Och det underliggande tvivlet låter sig inte vederläggas av det faktum att väst alltid har tagit sig ut ur sina problem.

Det finns alltid nya och gamla orsaker till pessimism. Nuförtiden handlar det mycket om Kina, Trump och kriget i Ukraina. Men på längre sikt är ett minst lika allvarligt hot att de två viktigaste delarna av väst, USA och Europa, ska gå skilda vägar. Vår ekonomiska framgång är beroende av teknisk utveckling. I Europa hämmas denna av alltför stark tro på regleringar.

Efter andra världskrigets slut blev USA världens ledande makt: ekonomiskt, militärt och genom sin kulturella påverkan. Så har det varit i snart 80 år. Ändå har varningarna om landets snart förestående nedgång kommit med jämna mellanrum. På engelska har fenomenet kommit att kallas declinism.

”Problemet för den europeiska reglerings­modellen är att innovationerna sker på andra ställen.”

Fenomenet uppstod inte under efterkrigstiden. USA drogs motvilligt in i första världskriget, men följde inte president Woodrow Wilsons önskan att bygga en ny USA-ledd världsordning för att hindra fler storkrig. Landet drog sig istället tillbaka över havet och den stora depressionen på 1930-talet ledde till framtidspessimism.

Amerikanska pessimister verkar i en europeisk tradition, knuten framförallt till tysken Oswald Spenglers bok Der Untergang des Abendlandes – på svenska Västerlandets undergång, som kom ut i två band 1918 och 1922. Han förutspådde Storbritanniens och Frankrikes undergång. Det är härifrån som själva begreppet declinism stammar. Men inställningen är äldre än så och kan spåras åtminstone till Edward Gibbons The History of the Decline and Fall of the Roman Empire från 1788, på svenska Romerska rikets nedgång och fall.

I en artikel i Foreign Affairs 1988 beskrev statsvetaren Samuel Huntington fem perioder efter andra världskriget med den här sortens domedagsprofetior. Först 1957, efter att Sovjetunionen hade sänt upp den första satelliten i en bana runt jorden, sedan under slutet av 1960-talet, då Richard Nixon uttalade att världen blivit multipolär. Oljekrisen 1973 och Sovjets expansion mot 1970-talets slut, tillsammans med USA:s nederlag i Vietnam 1975 och gisslantagandet i Iran 1979, gav upphov till två nya rundor.

Ronald Reagan gick till val 1980 på att vända nedgången och 1984 på budskapet att han hade lyckats. Hans optimistiska beskrivningar av världen bemöttes av deklinisterna med oro för ökade försvarsutgifter och stora underskott i budgetar och handelsbalans mot 1980-talets slut – och inte minst börskraschen 1987: den femte fasen.

Huntingtons mer optimistiska genomgång var ett svar på den brittiske historikern Paul Kennedys bok The Rise and Fall of the Great Powers från 1987. Under de här åren var det först Sovjet­unionen och därefter Japan som USA skulle förlora emot. Framförallt var många amerikaner imponerade av Japans industripolitik precis som många är över den kinesiska motsvarigheten idag.

Europeisk undergångslitteratur var ofta konservativ till sin natur. Huntington pekar på att de amerikans­ka undergångsprofeterna ofta, men inte alltid, var väns­terliberaler. Deras pessimism utlöstes inte sällan av en tillfällig ekonomisk nedgång som tolkades som ett systemfel. Det speglade en misstro mot det kapitalistiska systemet, som självfallet var ännu starkare bland marxister.

Dessa var övertygade om att det kapitalistiska systemet inte var hållbart utan beroende av utsugning av arbetarklassen och av kolonierna genom imperialism – och idag beroende av att förstöra naturen. Medan marxisterna alltid såg revolutionen som oundviklig inom en ganska nära framtid, spådde deklinisterna för det mesta en mer gradvis söndervittring.

Den ekonomiska nedgången skulle leda till militär försvagning och därmed till geopolitiska förändringar som gynnade USA:s rivaler. Kennedy varnade för ”imperial overstretch”, det vill säga att USA skulle försöka upprätthålla en geopolitisk roll som landet inte längre hade råd med. Lösningen var att begränsa denna roll innan man blev tvungen att göra det.

Det är slående att precis samma argument förs fram idag, när försvarsbudgeten uppgår till cirka 4 procent av USA:s BNP, me­dan den utgjorde omkring 10 procent från 1945 till 1970 och knappt 7 procent när Kennedy och Huntington skrev sina böcker. Reagans upprustning bidrog till Sovjetunionens sammanbrott och kan ses som en investering som gjorde det möjligt att i ett senare skede minska försvarsutgifterna.

Att USA:s viktigaste geopolitiska rival försvann ledde till en period med optimism på 1990-talet, symboliserad av den amerikanske statsvetaren och nationalekonomen Francis Fuku­yamas teori om historiens slut och den liberala demokratins triumf.­ Många talade om ”the unipolar moment”, i vilket USA stod ensamt kvar på toppen. Men det varade inte länge.

I en genomgång av undergångsprofetiorna, som skrevs 2010, pekar den amerikans­ke diplomaten Eric S Edelman på en ny fas i deklinismen runt millennieskiftet, som nådde en topp under finanskrisen 2008–2009. Den här gången var det ett ständigt starkare och mer enat EU som skulle ställa USA i skuggan. Nyindustrialiserade tillväxtländer utmanade USA och samlade sig i Brics. Kinas ekonomiska tillväxt var spektakulär.

Samtidigt kom talet om ”imperial overstretch” på modet igen och jämförelserna med romarrikets fall var många, inspirerade av den amerikanska författaren och journalisten Cullen Murphys bok Are We Rome? The Fall of an Empire and Fate of America från 2007.

Trumpperioden gav upphov till en ny omgång av förfallstänkande. Donald Trump själv menade att USA var bättre förr och bröt därmed med en lång tradition bland amerikanska politiker, som alltid har framhållit USA:s makt och framtidsutsikter. Han blev USA:s förste deklinistiske president.

När Trump lanserade sin kandidatur 2015 slog han fast att ”den amerikanska drömmen är död” och att bara han kunde åtgärda läget och ”Make America Great Again”. Hans budskap är likadant idag, med det undantaget att USA upplevde en ny guldålder 2017 till 2020 som avbröts av en katastrof efter att Biden stulit valsegern.

Huntington ansåg att risken för att USA skulle hamna i varaktigt förfall var liten så länge som medborgarna med jämna mellanrum blir övertygade om att landet är i utförsbacke. Föreställningarna om nedgång fungerar som varning och leder till förändring.

Men det finns skäl att vara bekymrad över i vilken riktning som ropen om förändring pekar under Trump. Hela den europeiska säkerhetsordningen är nu hotad, som jag skrev i min fjolårsbok Europa uten USA? Antiamerikanismen og dens følger. Trumps ”Make America Great Again” är inte bara kulturellt nostalgiskt utan baserar sig på en uppfattning om politik och ekonomi som går rakt på tvärs mot det som faktiskt gjorde USA stort och mäktigt.

Öppenhet mot omvärlden har ersatts av krav på att bygga murar. En liberal handelspolitik, som USA också fått allt fler länder att ansluta sig till, har ersatts av en merkantilism från tiden innan Adam Smith revolutionerade nationalekonomin. Det leder till en accelererande protektionism, som under mellankrigstiden. Sommaren 2023 vädrade Trump tanken att införa en tioprocentig tull på alla varor från hela världen.

USA var arkitekten bakom den liberala världsordning som har gett ekonomiska framgångar till allt fler länder och ökat utbredningen av demokratin. Donald Trump har en långt snävare idé om hur de amerikanska intressena ser ut och visar föga intresse för det transatlantiska samarbetet. I värsta fall blir Sverige medlem av ett Nato som Trump gör till ett tomt skal.

Världen har klarat sig undan storkrig sedan 1945. Många mind­re krig har utspelat sig, men trenden har varit positiv, som den kanadensisk-amerikanske författaren och psykologen Steven Pinker påpekat. Pax americana har på det stora hela fungerat. Men det syns redan tecken på att detta håller på att ändras. Konflikterna mellan stater ökar åter i antal och en världsordning utan USA som ankare kan göra läget värre.

Hösten 2021 gav jag ut boken Den nye kalde krigen. USA mot Kina. I många år har det varit en utbredd uppfattning att det bara handlar om tid, och ganska få år, innan Kina passerar USA ekonomiskt och så småningom militärt och blir världens främsta supermakt. Jag satte frågetecken inför detta och under den tid som har gått sedan dess noterar jag att ständigt fler experter och kommentatorer gör samma sak.

Kinas tillväxtmodell fungerar sämre och sämre. Ett huvudskäl är att den i så hög grad är baserad på enorma investeringar i fas­tigheter och infrastruktur med därmed följande skuldbubblor hos både privat sektor och lokala myndigheter. Fastighetsmarknaden är mättad och det är bara statliga ingripanden som förhindrar massiva konkurser, som skulle skaka finanssektorn. Infrastrukturprojekten handlar i allt högre grad om olönsamma, politiska projekt som höghastighetståg till Tibet och Laos.

Kommunistpartiet har under Xi Jinpings ledning kopplat ett allt hårdare grepp om ekonomin och inte heller det är till hjälp för tillväxten. Därtill kommer att arbetskraften har minskat under tio års tid och att befolkningen numera faller även i sin helhet, samtidigt som landet står inför en explosiv ökning av antalet gamla.

Kinas makt kommer nog att fortsätta att öka i några år till, men det är bara om USA självt avsäger sig sin ledarroll som Kina kommer att bli världens ledande makt.

Spenglers europeiska pessimism har fått många arvtagare, och de har haft mer fog för sin sak eftersom Europas ekonomiska, politiska och militära tyngd i världen har varit stadd i ganska jämn nedgång efter andra världskriget. Snart kommer Europas befolkning att börja krympa.

Det ekonomiska enandet av först Västeuropa och sedan stora delar av Östeuropa genom EEC och EU har gjort att Europa framstår mer som ett samlat block än tidigare. Fast samtidigt kommer de underliggande spänningarna inom EU ofta upp till ytan, och tider med optimism å EU:s vägnar växlar med pessimistiska perioder, då kritiker gärna använder uttrycket euroskleros som beteckning på den bristande dynamiken i europeisk ekonomi. EU går igenom återkommande kriser som finanskrisen 2008, flyktingkrisen 2015 och kriser med auktoritära regimer i Polen och Ungern. Ändå har EU visat sig vara robust trots att Storbritannien lämnade unionen.

Den ekonomiska tillväxten i Västeuropa är genomgående lägre än i USA och EU har inte blivit den stora succé många hoppades på – men heller ingen katastrof. Amerikanerna talar ofta om att det i deras ofullkomliga politiska system ändå brukar sluta med att man ”muddles through” – det ”hagler og går” som vi säger på norska. Detsamma gäller kanske i ännu högre grad för EU.

Även Europa har haft sina perioder med ekonomisk optimism om att det ska gå bättre än i USA. Europeerna betraktar gärna sig själva som mer civiliserade och sin ekonomiska modell, med större inslag av statlig styrning och offentlig välfärd, som överlägsen. Teknokratisk planering och aktiv industripolitik, förr om åren inspirerad av Japan, numera av Kina, ska ge Europa ökad tillväxt. Denna tro är särskilt stark i Frankrike.

EU vill gärna bli en regleringsgivande stormakt genom att ligga i framkant och etablera standarder som övriga världen anpassar sig till. Tanken är att det ska bli alltför dyrt att att hantera skilda regleringsregimer och att stora företag därför kommer att anpassa sig till dem går före. Vad GDPR beträffar har detta i stor utsträckning skett. Men för att metoden ska lyckas måste EU-länderna väga tungt i världsekonomin och vinsterna med mindre betungande reglering får inte vara alltför stora.

Problemet för den europeiska regleringsmodellen är att innovationerna sker på andra ställen. Därav talesättet att ”USA innoverar, Kina kopierar, Europa reglerar”, som Greg Ip återgav i Wall Street Journal den 31 januari i år. Kanske bör vi ställa oss frågan om det är Bryssel som är dagens Rom?

Alla de största företagen på New York-börsen – de så kallade sju stora: Google, Amazon, Facebook, Apple, Microsoft, Tesla och Nvidia – är relativt nya och baserade på ny teknik. Så är det inte i Europa.

Som de svenska ekonomerna Fredrik Erixon och Björn Weigel påpekade i sin bok The Innovation Illusion från 2016: Då var bara två av de 30 företag som ingår i tyska börsens DAX-index grundade efter 1970, i Frankrikes CAC 40 rymdes bara ett sådant nytt företag. De största bolagen på Parisbörsen producerar lyxvaror – LVHM, Hermès och Christian Dior med massmarknadens L’Oréal däremellan. I Sverige grundades 30 av de 50 största företagen före första världskriget. Inget av Europas etthundra mest värdefulla företag har grundats under de 40 senaste åren.

Enligt Erixon och Weigel är det en ökande regelbörda som hämmar innovation och tillväxt och utgör en central förklaring till att produktivitetetsutvecklingen har avtagit betydligt på senare år. Problemet är större i Europa än i USA. Ip hänvisar till data från McKinsey som säger att de amerikanska storföretagen lägger ungefär dubbelt så mycket av sina intäkter på forskning och utveckling som de europeiska. USA dominerar dessutom bland världens högst rankade universitet.

USA leder även vad patentansökningarna beträffar. Kina har visserligen gått förbi när det kommer till antalet patent men släpar fortfarande efter om man även beaktar kvalitet och relevans. Detta återspeglas i den internationella handeln med intellek­tuell egendom. Enligt uppgifter från Världsbanken gav denna USA ett överskott på mer än 70 miljarder dollar, medan Kina hade ett underskott på 30 miljarder. För Sverige och Frankrike går det ungefär jämnt upp, medan Tyskland gör ett ansenligt överskott.

De amerikanske nationalekonomen Robert Gordon, som 2016 gav ut boken The Rise and Fall of American Growth, oroade sig för att ny teknik är mindre transformativ än vid tidigare genombrott: elektriciteten, förbränningsmotorn, inomhus vatten och avlopp, antibiotikan, telefonen, plast.

Förhoppningen är nu att artificiell intelligens (AI) ska leda till just ett sådant stort genombrott. Det råder inga tvivel om att USA ligger i täten även här. Ip påvisar att venture capital-­investeringarna i AI under de senaste tre åren har varit omkring fyra gånger högre i USA än i Europa och Kina.

Frankrike är känt för sin ”dirigism” – en förkärlek för att låta teknokrater styra ekonomin. Men i slutet av januari kommenterade Emmanuel Macron EU:s förslag till AI-reglering så här: ”Vi kan välja att reglera mycket snabbare och mycket hårdare än våra viktigaste konkurrenter. Men vi kommer att reglera saker som vi inte längre producerar eller uppfinner.” Ifjol sade den tyske näringsministern Robert Habeck apropå AI-reglering att ”i det fall Europa har de bästa regleringarna, men inga europeiska företag, har vi inte vunnit mycket”.

Det är ingen slump att områdena runt Washington är de rikaste i USA eller att lobbyhuvudstäderna Washington och Bryssel har upplevt den högsta inkomsutvecklingen på senare tid. Kampen om regleringarna blir ständigt viktigare och stora, etablerade företag har lättare att få sin vilja igenom eller anpassa sig till allt hårdare reglering.

Dessutom har kapitalisterna, med undantag för delar av techsektorn, blivit mindre entreprenöriellt orienterade. Det privata, nyskapande ägandet har ersatts av portföljförvaltare som följer med strömmen, något som Erixon och Weigel kallar ”grå kapitalism” eller ”kapitalism utan kapitalister”…

Väst ska nog ta sig igenom även denna period av pessimism. Men då måste USA avvisa Trump och omfamna sin roll som garant för den liberala världsordningen. Och Europa måste lägga sina ambitioner åt sidan att bli världsmästare i regleringar.

—

Översättning från norskan: PJ Anders Linder