Detta blev bara en i raden av många påminnelser om det världskrig som hade rasat på kontinenten tre år innan Göran Schildt, en finlandssvensk konsthistoriker och författare, beslöt sig för att segla runt Medelhavets alla hörn med start i Stockholm och vändpunkt i Rapallo. Han hade själv varit nära att mista livet under finska vinterkriget och bestämde sig för att belöna kropp och själ med denna ”Önskeresa” om han överlevde – namnet på den bok som skulle göra succé när den kom ut 1949.

Iförd islandströja och sammetsbyxor frekventerar Schildt barer med hamnsjåare och franska prostituerade. Han äter kakor och leker charader med italienska furstar, beundrar engelsmännens fallenhet för logistik, dricker litervis med vin tillsammans med filosofen Georg Henrik von Wright och gör sociologiska observationer kring Europas klassamhällen.

När von Wright under sin semester från terminerna i Cambridge­ sluter upp för att mönstra i Paris låtsas sällskapet att han är en greve Hostinato och den rättmätiga ägaren till Daphne, eftersom de andra i hamnen ändå vägrar att tro att Schildt kan vara annat än inhyrd mankraft. Ingen fransk båtägare med en sous på fickan skulle få för sig att segla själv!

Sakta glider Daphne genom efterkrigstidens Frankrike och dess komplicerade och ofta mycket gamla slussystem med människan själv som provkarta. Vid en sällsynt behaglig badplats upplyses makarna Schildt om att det faktiskt var tyskarna som såg platsens värde före lokalbefolkningen, varpå de genast satte upp skyltar om att det var förbjudet för judar att bada där. ”Både de och vi visste att det inte fanns en enda jude i Ravières så det var väl snarast för att de skulle känna sig mera som hemma.”

Trots sitt mera rättfärdiga ärende brottas Schildt med tvivelsmål kring den sentida turismen. Vad är egentligen att resa och se? Våra ideal har skiftat från moral till estetik, och denna förvandling får konsekvenser för vår förmåga och vilja att internalisera det främmande:

”Varpå beror denna egenartade tragik, som på ett alldeles särskilt sätt är modern och som fick allt större spridning först på 1800-talet? Antagligen på vår alltmer inrotade tro på en redan färdig värld, där vår uppgift är att plocka känslor som likt mogna frukter hänger på träden […] Vi sena dagars romantiker tror att vi reser för att ha rest – och lever för att ha levat.”

Skörden av frukter skulle då som nu dokumenteras och Schildt gör reflektionen att det är först i och med att en situation publicerats som upplevelsen verkligen har ägt rum. Då, som nu, krävde turisten publik för att #kopplaavihängmattan.

Och ändå är det först på distans som de stora linjerna framträder. Efter att ha upplevt arbetsbristens och avfolkningens Frankrike blir Schildt nästan yr när han passerar gränsen till arbetslöshetens och trängselns Italien. Här skulle ”förvisso” Europas förenta stater vara den naturliga lösningen; sällan har väl beväpnade gränsövergångar och påhittade gemenskaper framstått som så meningslösa och skadliga som 1948.

EU:s framväxt var och är en önskeresa, som i likhet med Schildts kryssning kantats av minor, missförstånd och triumfer. Låt oss hoppas att den inte tar slut.