Sedan Karin Bojs Min europeiska familj gavs ut är det lätt att få intrycket att det går tretton dna-böcker på ett dussin. Kanske stämmer det, men det betyder inte att allt som ges ut är dussinböcker; det visar fysikern och lingvisten Sverker Johansson med sin Fäder. En genetisk historia från Afrika till Skandinavien.

Fäder hade en framskjuten plats också i Karin Bojs och Peter Sjölunds Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren. Varför då? Jo, medan annan dna ärvs hipp som happ vandrar y-kromosomen spikrakt: från fäder till söner till sonsöner i all oändlighet. Under denna vandring uppstår då och då mutationer – egentligen kopieringsfel – och med hjälp av dessa kan vi spåra hur alla världens män är besläktade på fädernet.

Den raka faderslinjen är visserligen bara en av många härstamningslinjer, men den är viktig. Etnicitet, förstådd som kulturell grupptillhörighet, ärvs nämligen huvudsakligen från fadern. Historiskt sett flyttade i regel kvinnor till sina makar, som i sin tur bodde med sina släktingar, varför de raka mödralinjerna – som spåras via mitokondrie-dna – är mer diffusa. På grund av detta kan man genom att studera y-kromosomerna också dra slutsatser om förhistoriska folkvandringar.

Författaren berättar Sveriges genetiska historia med utgångspunkt i sin egen y-kromosomsvariant, I-M253 – landets vanligaste. Att den skulle bli det var dock inte självklart. Sverige är en av de platser i världen vars befolkning har mest indoeuropeisk härstamning, men I-M253 har ingenting med indoeuropéer att göra: varianten får genomslag under tidig bronsålder, när indoeuropéerna och deras y-kromosomer (R1a och R1b) redan är etablerade. Johansson målar upp som möjligt spridningsscenario en långväga handelsman som gör en barnlös fornskånsk hövdings hustru gravid. Anlagen etableras därefter i elitskikt och sprids från toppen ner. Många framtida stormän skulle också bära på varianten, som Birger jarl och Snorre Sturlasson. Idag är det kanske 40 procent av de svenska männen som bär på I-M253.

Även om berättelsen i grova drag har berättats tidigare sticker Johanssons bok ut. Den träffar i mitt tycke helt rätt i avvägningen mellan naturvetenskaplig noggrannhet och pedagogisk läsbarhet. Boken är helt begriplig för en stackars humanist som undertecknad, till och med när den diskuterar ärftlighetsmekaniska teknikaliteter. Men det som gör Johanssons bok särskilt läsvärd är att han konsekvent relaterar genetiken till historiska och förhistoriska skeenden och även gestaltar dessa väl, vilket gör att de framträder i nytt ljus. Kontinuiteten mellan epokerna blir tydligare. Jag noterar med viss aha-känsla att den indoeuropeiska invandringen till Skandinavien kan spåras till två olika vågor, varav den ena kom över havet, troligen till Mälardalen, som ju alltjämt är rikets centralbygd.

Att skriva en bok om dna är att ge sig ut på minerad mark. Populationsgenetisk forskning ses ibland som rasbiologi i ny skepnad. Den kan också bli ett politiskt vapen – just nu pågår infekterade diskussioner om israelers och palestiniers härstamning: Vem är mest urlevantinsk? Johansson själv är dock orädd: ”min ståndpunkt är att kunskap i grunden är av godo. Det krävs starka skäl för att säga nej till forskning som ger mer kunskap. Att forskningen riskerar att ge oönskade svar är inte ett starkt skäl.”

Och visst framförs en del svar som kanske är oönskade. Ett axplock: Genetiskt arv och språkligt arv hänger i regel ihop. Y-kromosomerna sprids på ett sätt som ger visst stöd åt ”The Great Man Theo­ry of History”. Att patriarkala maktstrukturer skulle vara en rent social konstruktion ifrågasätts: ”Varför har så få kulturer konstruerat matriarkala maktstrukturer?”

Men inget av detta framstår som billigt poängplockande eller som effektsökeri. Boken tycks vara skriven i enlighet med Johanssons ovan citerade programförklaring. I en bättre värld än vår skulle varje verk med vetenskapliga anspråk försöka efterleva den.