Okej, jag ljög. De fick inte neuroleptika, de fick dialektisk beteendeterapi, en väl beprövad behandling för bland annat emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Men sämre mådde de, mer ångest och depression, sämre relation till sina föräldrar.

Min egen djupt orättvisa vulgärtolkning är att det kanske inte är en genial idé att utbilda friska, glada individer i att känna efter, problematisera sina känslor och övertänka allting. Ändå kan jag inte befria mig från misstanken att det är exakt det här experimentet vi håller på att genomföra på samhällsnivå.

Köerna till BUP är oändliga, konsumtionen av psykofarmaka skenar och alla som läser tidningen är väl medvetna om att det beror på nyliberala nedskärningar och senkapitalismens rovdrift på människor. Men tänk om det inte bara beror på det?

Kanske ger realityserien Gift vid första ögonkastet en vink om vad som pågår. De nygifta – oftast felmatchade med sadistisk noggrannhet – kan ibland vara rätt glada och lättsamma typer, mest intresserade av att ha lite kul. Sådant uppskattas inte av tv-psykologerna. Deltagarna åläggs då så kallat relationsarbete vilket innebär att man desperat ska leta upp något nedslående i sin bakgrund som man kan gräva ner sig i. Det kal­las för att gå på djupet och är kungsvägen till genuin gemenskap.

I samhällsdebatten upprepas det som ett mantra att vi måste bryta tabut kring att prata om psykisk ohälsa, och det där kan få en att klia sig lite i huvudet. Det är möjligt att dysmorfofobi eller kataton schizofreni inte är självklara fikarumsämnen bland, låt oss säga, yrkesfiskare i Blekinge. Men i journalistkretsar och bland medvetna ungdomar i storstadsmiljö är psykisk ohälsa ungefär lika tabubelagt som Melodifestivalen eller familjen Wahlgrens privatliv.

Man kan nog snarare tala om en ivrig patologisering av tidigare rätt normala tillstånd.

Stress målas till exempel upp som samhällets fiende nummer ett och sägs ­orsaka krympande hjärna och livslångt lidande. Och det är förstås sant att långvarig stress och överbelastning är klart ohälsosamt. Men att jaga fram något slags stressfobi där tentaångest eller olust inför ett arbetspass betraktas som allvarliga hälsofaror som till varje pris ska undvikas lär inte lösa problemet.

En bland tonårstjejer synnerligen inflytelserik influerare har det senaste decenniet framgångsrikt marknadsfört inte bara sitt veganska torrschampo utan framförallt sitt paniksyndrom. Hennes följare har grundligt influerats om detta tillstånds mång­sidiga användbarhet och hur man ser till att odla och utveckla det. Genomslaget har varit enormt och har nog bidragit till populariseringen även av andra syndrom som social fobi och olika ångesttillstånd. Det finns tonårsgäng där en chic diagnos är en lika åtråvärd accessoar som en labradoodlevalp.

Inte vet jag om sådana saker kan ha någon liten marginell effekt på köerna till vården. Utöver de nyliberala nedskärningarna och senkapitalismens rovdrift på männi­skor.