Det är bråttom att agera, menade han, eftersom marknadskrafterna nu dikterar vilka böcker som överhuvudtaget blir recenserade, samtidigt som populärkulturen har tagit över kultursidornas fredade zoner. Problemet är, menade Espmark, inte inkompetenta kritiker, utan tidningarnas pressade ekonomi och låga arvoden som gör att kritikerna inte har tid och råd att sätta sig in i hela författarskap och utveckla heltäckande resonemang. Därför tyckte Espmark att man skulle ta Magnus William-Olssons och Ulf Erikssons förslag från Kritikerseminariet om public service-kritiker, mer eller mindre statligt avlönade, på allvar.

Några dagar senare, måndagen före jul den 22 december firades Dagens Nyheters 150-årsjubileum, ledsagat den 23 december av en tryckt jubileumsutgåva. Dagens Nyheters stolta traditioner på kulturområdet tilldelades två sidor, där Per Svensson i princip välkomnade att ”smakdomarna” har försvunnit och att kultursidan har blivit mer flexibel. Bengt Holmqvist, som i ett halvsekel – varav 39 år som fast anställd på DN – haft ett oöverskådligt inflytande i hela Norden som litteraturkritiker, omnämndes i förbifarten av Åsa Beckman som en patriarkal figur som på 1990-talet setts sitta i en rullstol i Götgatsbacken i Stockholm.

Nu var det ju så att Holmqvist hade en verkligt bred bakgrund; han var finlandssvensk, uppvuxen i Finland. Till yttermera visso var han inte litteraturvetare, utan hade skrivit en lic-avhandling i statskunskap och hade börjat skriva litteraturkritik som en hobby. Dock slår hans breda samhällsperspektiv med all kraft igenom i hans oavslutade verk: Bonniers Den moderna litteraturen. Orsaken till att han satt i rullstol under 1990-talet var inte ålderdomssvaghet utan flera misslyckade ryggoperationer till följd av en skada han ådrog sig som inkallad under fortsättningskriget mot Sovjetunionen.Holmqvist hade också vid sidan av Henry Parland introducerat delar av den ryska formalismen, tjeckiska strukturalismen samt inte minst den nykritiska skolan i Sverige. I Tomas Forsers bok om den svenska litteraturkritiken, Kritik av kritiken, står Holmqvist på andra plats efter Fredrik Böök som 1900-talets mest inflytelserike kritiker. Ingen författare som debuterade före 1990 (Holmqvist gick i pension 1989) kunde undgå att förhålla sig till honom. Faktum är att Olof Lagercrantz rekryterade Bengt Holmqvist till Dagens Nyheter 1955 just för att skapa en kritikerinstitution som stod fri från både universiteten och kommersiella intressen – så nära public service man kan komma.

Ingen tycks idag vilja axla rollen som litteraturkritisk ”smakdomare”, en roll som anses auktoritär och reaktionär. Ibland kan man tycka att detta är något av ett hyckleri; så gott som alla som har sysslat tillräckligt länge med läsning och böcker tycks överens om att det finns något som heter ”litterär kvalitet”. Till exempel tycks kulturradikalen Tomas Forser och den kulturkonservative författaren Stig Larsson ha samma idé om litterär kvalitet som något intuitivt obestridligt. Visserligen har många kvinnliga författarskap förbisetts fram till idag, men när tillräckligt många och tillräckligt bildade under tillräckligt många decennier hyllar vissa verk – ja, då utkristalliserar sig detta värde som är så svårt att sätta fingret på.

Parallellt med tidningarnas ekonomiska nedrustning har utbredningen av så kallade gender och cultural studies på akademisk nivå pågått; en utveckling som tog avstamp i den marxistiska litteraturkritiken och Roland Barthes essä ”Författarens död” från 1968. Denna aktivitet har relativiserat hela det litterära och litteraturkritiska fältet, menade den engelske forskaren Rónán McDonald, som tog upp saken till debatt i boken The Death of the Critic, vilket i sin tur utlöste flera intressanta debatter.

Medan McDonald hävdar att det är de akademiska institutionernas fel att kritiken inte är normerande när det gäller litterär kvalitet, menade till exempel Laura Miller och Louis Bayard i nättidningen Salon att det istället har att göra med en nedgång av läsningen generellt. Vilket dock motsägs av det faktum att allt fler läser och skriver böcker; många relativt kompetenta bloggare idag skriver litteraturkritik. I takt med att läsandet och skrivandet demokratiserats har också litteraturkritikerns detroniserats. Dock, påpekar McDonald, sedan millennieskiftet har det kommit flera nya böcker som pläderar för en återgång till en värdering av litteraturens estetiska kvaliteter; detta utan att förlora samhällsperspektivet.

Många av de mest avancerade författarna är idag faktiskt kvinnor, i både Sverige och utomlands, men i medierna får man intrycket av att de uppmärksammas för att de är kvinnor och inte av kvalitetsskäl. McDonald åberopar framträdande skribenter som Susan Sontag och filmkritikern Pauline Kael, ingen av dem längre i livet, som insisterade på att hålla fast vid den subjektiva estetiska värderingen. McDonalds slutsats är att just denna typ av kritik – personlighet, engagemang, kunnighet – behövs just för att hålla litteraturintresset vid liv hos den stora publiken.

För den blivande forskaren och kritikern finns det nu en bok som med kraft kastar ett förklarande ljus över litteraturkritiken sedan Platon: Pelagia Goulimaris Literary Criticism and Theory. Här ges en utmärkt introduktion till litteraturkritikens historia, samtidigt som boken har så hög densitet att den bäst läses i valda avsnitt. Trots att jag själv har studerat ämnet har jag aldrig tidigare sett de stora linjerna så klart som här. Inte minst visar Goulimari hur intimt sammankopplad de litterära rörelserna har varit med samtiden och den filosofiskt inriktade litteraturkritiken. Litteraturen har aldrig varit en liten sak; stundtals har den varit statsbärande, stundtals subversiv och revolutionerande. Ord kan faktiskt förflytta berg.

Platon ansåg i Staten att litteraturen var moraliskt förkastlig eftersom den vädjade till lägre stående emotioner; det presokratiska litteraturklimatet med Homeros och Sapfo i täten var betydligt liberalare. Redan Aristoteles med sitt katharsisbegrepp kom ju att rucka på denna stränga litteratursyn, men den som radikalt ändrade förutsättningen för framtida litteraturuppfattningar var nyplatonikern Plotinos, professor i filosofi i Alexandria, som menade att litteraturen var i stånd att sätta oss i kontakt med den översinnliga världen; en gnostisk idé som inspirerade romantiker som vår egen Erik Johan Stagnelius.

En av dem som radikalt knuffade synsättet på litteratur i en mer modern riktning var faktiskt Immanuel Kant, som hävdade att det estetiska var en egen domän som följde sina egna lagar. Den nyplatonska litteraturuppfattningen störtades definitivt under andra halvan av 1800-talet och första halvan av 1900-talet; kapitlet om detta är kanske det intressantaste i Goulimaris bok.

Kritikern Matthew Arnold hävdade redan vid mitten på 1800-talet ett slags social multiperspektivism inom kultur och litteratur. Arnold pekar ut två huvudtendenser i mänsklighetens historia och inom humaniora: hebraism och hellenism, där den förstnämnda står för det rigida och regelstyrda i det viktorianska samhället, medvetandets stränghet, och det sistnämnda för det lustfyllda och medvetandets spontanitet. Oscar Wilde var inte sen att åberopa Arnold, och faktiskt framstår Wilde i Goulimaris framställning som den stora föregångaren till symbolister som Mallarmé, och modernister och futurister som Joyce, Beckett och Majakovskij, samt postmodernistiska teoretiker som Lyotard, Lacan, Derrida och Barthes. Vad hade Wilde – denne djärve utmanare av fixa begrepp om vad jaget och de sköna konsterna egentligen är – inte kunnat uträtta om han sluppit fängelse för sin homosexualitet och kunnat leva lite längre?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Samhälleliga förändringar under 1800-talet – urbanisering, fattigdom, exploatering – inspirerade Marx, Nietzsche, Freud och lingvisten Saussure. De ligger alla bakom 1900-talets teoretiska destabiliseringar av jaget och idén om en på förhand fastlagd samhällsordning; både Marx och Freud använder sig för övrigt av formuleringar hämtade från Shakespeare; den modernistiske föregångaren framför andra. Och faktiskt får man här en utmärkt kortfattad lektion i Freuds teorier, från de tidiga idéerna om oidipuskomplex och penisavund till de senare om dödsdriften, liksom till Freuds sena omprövning av sin syn på den kvinnliga sexualiteten.

Goulimari uppehåller sig också länge vid nykritikens främsta gestalter, T S Eliot och I A Richards med flera. Eliot stod i skuld till Arnold, Baudelaire och Wilde. Goulimari går också grundligt, nyktert och tämligen objektivt, igenom de feministiska, postmodernistiska och postkoloniala teoribildningarna. Faktiskt får Julia Kristevas idéer här en fullständigt begriplig presentation – bara det en prestation. Därtill får vi en exemplarisk genomgång av Virginia Woolfs banbrytande litteratursyn i Ett eget rum, något som sedan ekar hos den feministiska kritikern Hélène Cixous.

Grå är all teori, säger ju Mefistofeles i Goethes Faust. Efter Goulimaris genomgång av litteraturteorins status och samhälleliga betydelse håller jag inte riktigt med. För att förstå litteraturens oerhörda kraft och för att rätt uppskatta den samtida litteraturen behöver vi historiska perspektiv. Samtidigt står det klart att litteraturkritiken inte kan vara normativ genom att på förhand uppställa regler för hur god litteratur skrivs. Däremot kan den i efterhand undersöka hur den faktiskt kom till. Den engagerade kritikern känner igen något som får oss att se verkligheten på ett nytt sätt, som omprövar våra invanda språkvanor och får oss att tänka till. Språket är medvetandets råmaterial.