Socialdemokraternas byte av parti­ledare väcker frågor om partiets framtida vägval. Ska inriktningen förändras och i så fall hur? Alla partier måste vara dynamiska, anpassa sig till nya förhållanden, och således vara i en ständigt pågående för­nyelseprocess för att vara relevanta. Samtidigt begränsas de av sådant som ideologi och historiska erfarenheter; den så kallade kontinuitetsfaktorn – grunden för politiskt förtroende – gör att handlingsutrymmet inte är obegränsat.

Så frågan är: Var befinner sig den svenska socialdemokratin efter ett decennium med Stefan Löfven?

Det korta svaret, som tycks vara tillräckligt för att göra tillräckligt många inom partiet tillräckligt nöjda, lyder: I regeringsställning.

Men i vilket tillstånd?

Partiet är idag betydligt mer enat än när Löfven tillträdde. Hans viktigaste uppgift var ju att – för att citera titeln på Margit Silbersteins och min bok om året med Håkan Juholt – få stopp på den marsch mot avgrunden som Socialdemokraterna ägnat sig åt sedan valet 2010. Internt kaos med såriga falangstrider rådde och uppfattningarna gick isär om partiets framtida vägval.

När Stefan Löfvens partiledartid nu utvärderas framhålls – vid sidan av det reaktiva och inte sällan senfärdiga ledarskapet – hans strategiska förmåga att behålla rege­ringsmakten trots det minst sagt snåriga parlamentariska landskapet, men det är nog snarare förmågan att hålla ihop partiet som – åtminstone sett ur en social­demokratisk synvinkel – framstår som betydelsefull.

Innehavet av regeringsmakten har naturligtvis varit en underlättande faktor i det sammanhanget. Socialdemokraterna trivs dåligt i opposition, då står nämligen sådant som politikutveckling och ideologiskt programarbete i förgrunden och det betyder att latenta interna konflikter kommer upp till ytan på ett annat sätt än när partiet regerar.

”Går det ens att tala om ett kollektiv, när den kollektiva identiteten inte längre är särskilt stark?”

Trots att Socialdemokraterna har dränerats på väljare, och enligt kritiker i de egna leden dessutom har tappat sin ideologiska kompass, är dess tillstånd följaktligen förhållandevis stabilt. Väljarmässigt har det förvisso gått bättre för socialdemokratin i Sverige än i andra länder. Jämte det faktum att partiet fortfarande är Sveriges rege­ringsbärande parti par préfèrence har förmodligen också detta faktum bidragit till att hålla humöret uppe inom rörelsen. Men likväl: partiets väljarandel har i det närmaste halverats det senaste kvartsseklet.

Nedgången brukar förklaras med strukturella faktorer. Arbetarklassen har minskat och det kvarvarande arbetarkollektivet är inte tillnärmelsevis lika homogent som det en gång varit. Går det ens att tala om ett kollektiv, när den kollektiva identiteten inte längre är särskilt stark? Dessutom – och det hänger ihop med den socia­la omvandlingen – har väljarnas partiidentifikation minskat kraftigt det senaste halvseklet. Det gäller generellt, men väljarnas försvagade band till partierna har varit särskilt problematiskt för Socialdemokraterna. Tidigare, när klassröstningen var stark, hade partiet en mycket hög andel lojala väljare som röstade på Socialdemokraterna oavsett sakpolitiska preferenser och annat som förklarar väljarbeteende.

Frågan är inte om Socialdemokraterna är att betrakta som ett arbetarparti längre – åtminstone inte i jämförelse med tidigare – utan om partiet överhuvudtaget vill och försöker vara det.

Partiet utmanas av Sverigedemokraterna vars stöd bland LO-medlemmarna ökat starkt. Före pandemin var partiet jämn­stort med Socialdemokraterna bland LO:s medlemmar; båda partierna mobiliserade enligt SCB ungefär en tredjedel av medlemmarna. Faktum är att Socialdemokraterna idag har lika starkt stöd bland TCO:s medlemmar som bland LO:s, och TCO har numera fler medlemmar än LO.

Att socialdemokratin – med stor framgång – breddat sitt intressepolitiska register är sedan länge väldokumenterat och en viktig förklaring till partiets hegemoniska ställning i svensk politik. Betecknande är att ”arbetarnas intressen” i den social­demokratiska retoriken sedan länge ersatts av det mer övergripande ”löntagarnas intressen”.

När partier breddar sina väljarunderlag istället för att företräda en väl avgränsad grupp i samhället – det vi statsvetare kal­lar för att horisontell mobilisering ersätter vertikal mobilisering – får det naturligtvis konsekvenser för den politiska inriktningen och följaktligen för möjligheterna att behålla de väljare som traditionellt röstar på partiet ifråga.

Sedan 1980-talet har Socialdemokraterna gjort två vägval som kastar ljus över partiets problem med sina kärnväljare inom arbetarklassen.

Först skedde vad statsvetaren Torsten Svensson kallat för ”marknadsanpassningens politik”. Socialdemokraternas omtalade pragmatism – en del av partiets rege­ringsförmåga – kom väl till pass i den ekonomiska globaliseringens kölvatten och den nyliberala hegemoni som rådde under detta decennium. Partiet accepterade privatiseringar och avregleringar och genomförde ett makroekonomiskt regimskifte; inflationsbekämpningen sattes före arbetslöshetsbekämpningen. En lång rad omprövningar av tidigare ideologiska käpphästar ägde således rum och inte oväntat var de interna påfrestningarna stora, ett utdraget ”rosornas krig” ackompanjerades av ett vikande väljarunderlag.

Runt millennieskiftet inspirerades de socialdemokratiska partierna i Europa av New Labours framgångar. En ny, modern, socialdemokrati som bejakade – eller åtminstone anpassade sig till – marknadsekonomin och globaliseringen tog form. Enligt den brittiske sociologen Colin Crouch handlade det dock om en ideologisk reträtt som framtvingats av globaliseringen eftersom den omöjliggjort en antikapitalistisk och jämlikhetsinriktad politik. I det läget, hävdar Crouch, övergav de socialdemokratiska partierna arbetarklassen av maktstrategiska skäl och inriktade sig istället helt på medelklassen. Att kampen om regeringsmakten avgjordes av de många lättrörliga medelklassväljarna var en truism bland den tidens spinndoktorer.

Denna omorientering betraktas av Crouch och andra vänsterteoretiker som Wendy Brown och Chantal Mouffe som djupt problematisk, inte bara för socialdemokratin och den övriga vänstern, utan för demokratin i stort. Ty det är, menar de, den nyliberala konsensus som genomsyrat de etablerade demokratierna i decennier som skapat grogrunden för den högerpopulism som vuxit fram.

Därmed är vi framme vid socialdemokratins andra vägval, vars följd har blivit en fortsatt tydlig distansering till arbetarklassen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Efter att de politiska skiljelinjerna i Sverige liksom i andra etablerade demokratier under lång tid kretsat kring väns­ter-­högerdimensionen har politikens spektrum utvidgats. Som en följd av den stora invandringen står numera frågor av kulturell karaktär högst på dagordningen. Konflikter som har att göra med ekonomisk politik har naturligtvis inte avklingat helt, de är fortfarande centrala inte minst mot bakgrund av att inkomst- och förmögenhetsklyftorna vuxit. Slåen­de är dock att varken socialdemokratiska partier eller vänstern i en bredare mening har varit särskilt framgångs­rika när det gäller att mobilisera de grupper som kommit på efterkälken. Enligt Crouch har de inte ens försökt.

När invandringspolitiken och integrationsproblem seglat upp som utmanare till vänster-högerdimensionen har istället den politiska vänstern i allt högre grad anpassat politiken till de nya konfliktfrågor som sträcker sig bortom traditionell vänster-högerpolitik och som handlar om kultur och identitet.

Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama menar i sin senaste bok med den pregnanta titeln Identity som utkom 2018 att varken religion eller nationalism kommer att försvinna som konfliktområden i de etablerade demokratierna. Grundproblemet är enligt Fukuyama att den liberala demokratin, som enligt honom själv i ett berömt arbete för trettio år sedan såg ut att ha segrat, inte har lyckats lösa problemet med thymos, det vill säga det allmänmänskliga behovet av erkännande och värdighet.

Den liberala demokratins grund­premiss är icke-diskriminering och lika rättigheter, men det räcker inte med att garantera rösträtt, medborgerliga rättigheter, förbud mot diskriminering et cetera när olika grupper upplever att de i praktiken inte respekteras som likvärdiga och jämställda. Isothymia – kravet att bli respekterad som en jämlik – har därför i allt högre grad kommit att fun­gera som drivkraft inom vänstern. Detta skifte från den liberala demokratins rättighetsfokus på individen till grupprättigheter är identitetspolitikens kärna.

Är det här problemet ligger? Åtskilliga bedömare, förutom Fukuyama exempelvis statsvetaren Simon Tormey, menar att den tilltagande upptagenheten av identitetspolitik och mångkultura­lism i allt högre utsträckning kommit att bli ett definierande drag inom vänstern i Europa och USA. De positioner som socialdemokratiska och andra vänsterpartier intagit i dessa nya konfliktfrågor har dock inte, för att uttrycka det försiktigt, alltid varit i samklang med de stämningar och värderingar som funnits inom arbetarklassen.

Detta faktum kastar återigen ljus över frågan om socialdemokratins förhållande till arbetarklassen. Förstår partiet sina gamla kärnväljare? Försöker de ens göra det?