Mänskligheten är sprungen ur gemenskaper som är så djupa och bindande att de flesta idag har svårt att föreställa sig vad det innebar. Då, en gång, var det en fråga om liv och död. Att ställa sig utanför sin grupp var att avsäga sig viljan till liv. Individuella fri- och rättigheter existerade inte, personlig autonomi var något okänt. Var och en var en oupplöslig del av ett kollektiv. Varje individs enskilda handling påverkade hela gruppen. En oförrätt fick sonas genom kollektiv kompensation. En enskild människas hjältedåd spillde över på de övriga i en väldigt konkret mening och höjde ens status.

Den liberala staten har frigjort människan på ett sätt som i ett historiskt perspektiv är helt unikt. Individen är nu en individ i verklig mening, ensam ansvarig för både onda och goda handlingar. Det har öppnat möjligheter på en rad områden. Friheten är nästintill oändlig, var och en kan göra vad en vill så länge det inte skadar någon annan. Men liberalismen har varit sämre på att svara mot människans djupt liggande behov av gemenskaper och tillhörighet. De bygger nu på frivillighet, ett gemensamt intresse – fotboll, släktforskning, dart, politik etc – men man är inte i djupare, existentiell, mening beroende av gruppen som man delar intresse med.

Det är en vinst, på många sätt, jag håller med. Men friheten är både lockande och skrämmande, stundtals svår att hantera.

Man ser det tydligt hos många nyanlända.

I flera år arbetade jag med människor från samhällen med extremt starka familje-släktband. I de länder varifrån människor flyr är dessa band en förutsättning för överlevnad, säkerhet, skydd, gemenskap och identitet.

Man kan inte ta för givet att nyanlända ser den liberala statens erbjudande som något omedelbart och självklart lockande. Man erbjuds frihet, autonomi och möjlighet till självförverkligande och väger det mot fortsatt obrottslig lojalitet med sin grupp, en gemenskap, sammanhang och historisk kontinuitet. Man erbjuds att tillmätas värde genom prestation eller ett självklart värde genom att vara del av en grupp. Det är inte givet vad man väljer. Men välja måste man eftersom värderingssystemen i de båda världarna är så fundamentalt olika.

Jag valde en gång, då, när jag lämnade frikyrkan. Jag hyllar den liberala staten, möjligheten att själv välja och bestämma. Men längtan efter en starkare gemenskap har jag aldrig lyckats kväsa. Jag är ständigt på jakt efter min kyrka, min klan.

Vilka processer sätts inte igång för människor som flytt från sitt land och möter, inte bara ett annat folk, språk och en annan kulturell inramning, men en helt annan syn på familjen och individen och moraluppfattningar som radikalt skiljer sig från det invanda. Integration är inte bara att lära sig språk och få jobb, det är att tvingas göra ett medvetet val mellan kollektivism och individualism. Det är en process som tar tid. Och som gör ont. Jag vet.