Även om kristdemokrater spelade en central roll vid bildandet av Europeiska gemenskapen, var det den sekulära visionen av Europa som till sist segrade. ”Europa är inte mer än en nation sammansatt av ett antal provinser”, förkunnade Montesquieu, en av det franska upplysningstänkandets pelare. ”Man skulle betrakta det kristna Europa (förutom Ryssland) som ett slags stor republik uppdelad i flera stater”, instämde Voltaire 1765. Ur upplysningens perspektiv gick den sekulära ”republik av lärda” som förenade kontinenten hand i hand med idén om Europa.

Sekularisering hör också till kärnan i den moderna samhällsvetenskapen. August Comte och Henri de Saint-Simon, liksom Voltaire, föreställde sig vetenskap, förnuft och utbildning som vidskepelsens lösningsmedel. För Marx är detta en självklarhet, då ”allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”. Emile Durkheim och Max Weber betonade de världsliga och moderna samhällsstrukturernas operationer, vilka ständigt tränger in på religionens mark.

Även om moderniseringen sedan 1960-talet har utmanats av postmodernismen, åtnjuter den fortfarande de flesta europeiska eliters respekt. Postmodernister må hävda att linjära berättelser om framsteg och sekularism har nått sitt slut, men deras arbeten saknar empiriskt bett.

I själva verket var den postmoderna utmaningen inom socialvetenskapen aldrig mer än en artistisk pose bland demagoger på vänstra Seinestranden som klädde upp sin förbittring i pseudovetenskaplig jargong. Medan postmodernism till och med inom sociologin utgör en bleknande relikt, förblir sekularisering en kraftfull teori som underbygger den nyateistiska rörelsen. Den återspeglar den europeiska verkligheten bättre än idéer om religiöst återuppvaknande.

Ta som exempel den förbluffande nedgången i regelbundna kyrkobesök över hela Västeuropa. År 1970 gick över 40 procent av den totala befolkningen i ”de sex” – Frankrike, Italien och Tyskland plus Beneluxländerna – i kyrkan varje vecka. År 1998 var siffran bara 22 procent.

Hur kan man då, mot bakgrund av detta bevismaterial, hävda att Gud är på väg att göra comeback? Vissa menar att religionen i Europa lever kvar i icke-traditionella former. Men jag har inte kunnat övertyga mig om att fotbollsmatcher, kungliga bröllop eller statsbegravningar är sätt för icke-troende att knyta an till det gudomliga. Och besökstoppen i jultid upphäver inte heller det faktum att det är få som trängs i kyrkans portar under resten av året.

De flesta av oss får vår religion, eller ateism, på traditionellt sätt, det vill säga med födseln. Konvertering är sällsynt i stora delar av världen. Om vi vill förstå de religiösa trenderna måste vi därför få grepp om befolkningstrenderna. Min farfar var en ateist som föraktade påbuden från den lokala rabbin i den tjeckiska stad där han bodde. Denna övertygelse överfördes till min far och från honom till mig. Det är föga förvånande att min farfar hade två barn, liksom min far, liksom jag. Detta är inte precis ett recept på ökad sekularism.

Å andra sidan får kvinnor i många länder i utvecklingsvärlden fortfarande i genomsnitt 4 eller 5 barn. Dessa föds i en starkt religiös miljö, varför världens befolkning har blivit frommare. Detta har dokumenterats av Gallup World Poll och World Religious Database, som båda finner att den globala befolkningen under 15 år är mer religiös än befolkningen över 55.

Europas befolkning håller på att åldras snabbt eftersom dess totala fertilitetsnivå (TFR), det vill säga hur många barn varje kvinna föder, har legat under ersättningsnivån i 30–40 år. Under en tid har detta maskerats av det faktum att det stora antal kvinnor som föddes under efterkrigstidens babyboom har fött barn. De ligger visserligen i genomsnitt under ersättningsnivån, men många mödrar betyder många barn även om varje mamma bara föder ett eller två barn. Samtidigt har livslängden ökat, vilket försenar befolkningsminskningen. Men efterhand som efterkrigstidens och babyboomens stora generationer börjar dö undan, kommer fördelarna av denna demografiska impuls att upphöra. Kontinentens befolkning håller redan på att minska i absoluta tal. Europas befolkning (inklusive Ryssland) började sjunka under 2000-talet och förväntas falla med 25 miljoner fram till 2030, och med ytterligare 50 miljoner mellan 2030 och 2050. Lägg märke till den ökande nedgångstakten. Stegringen av de avgörande faktorerna – färre barn som leder till färre mödrar och så vidare – innebär att minskningen kommer att accelerera med tiden. I dessa siffror är invandringen medräknad: invandringstakten kommer att påverka hur långsamt eller snabbt befolkningen sjunker. Den kan emellertid inte för evigt hindra en minskning av befolkningen: ett land som Italien kommer om ett århundrade att vara bara en fjärdedel så stort som nu. Under tiden kan Nigerias befolkning nå 500 miljoner vid århundradets mitt, och Etiopien står i begrepp att gå om Ryssland i befolkning inom ett decennium. År 2050 utgör emellertid kulmen i befolkningsobalans mellan första och tredje världen: medan det 1900 fanns 2,5 européer för varje afrikan, kommer det 2050 att finnas 4 afrikaner för varje europé.

Man kan föreställa sig utvecklingsvärlden som en hög befolkningsplatå och Europa som ett sjunkande demografiskt slättland. År 2050 kommer vinkeln på den afro-asiatiska befolkningssockelns lutning in i den europeiska demografiska sänkan att nå sin höjdpunkt. Detta kommer att driva unga, fattiga, religiösa migranter till ett gammalt, rikt, sekulärt Europa. Kort sagt: religionen kommer att återvända till Europa buren av afro-asiatiska och latinamerikanska invandrare. 35–45 procent av befolkningen i många europeiska länder kommer att vara över 60 år 2050, vilket är en helt ny situation i mänsklighetens historia. Det europeiska behovet av unga arbetare, särskilt inom områden som äldreomsorg, byggindustrin och tjänster, kommer att vara enormt. När antalet ungdomar ökar i underutvecklade länder, utformade för mindre befolkningar, kommer det att skapa hög arbetslöshet och till och med samhällsoroligheter. Utbudet av migranter som lämnar utvecklingsekonomier kommer att vara fortsatt obegränsat.

Samtidigt kan Europa mycket väl ha fått större utrymme för att absorbera Afrikas och Asiens överskott på arbetskraft. Trots den etniska nationalismens stora lockelse har högerns neoliberalism och vänsterns multikulturalism sedan 1960-talet öppnat Europas dörrar för invandring. Christian Joppke skriver att liberala samhällen har stora svårigheter att stänga sina dörrar för invandring. Migration är också självuppfyllande, såtillvida som invandrare tenderar att lockas av etablerade nätverk med samma etniska bakgrund som de själva. Jag skulle bli mycket förvånad om liberala europeiska stater lyckades sänka invandringsnivåerna mot bakgrund av en åldrande befolkning och ökande migrationstryck. Om något kan siffrorna komma att öka kraftigt för att upprätthålla den livsstil som en mer ålderstigen europeisk befolkning har vant sig vid.

En befolkningsförskjutning i Europa kommer att förändra samhället. Framtiden är redan till stor del här i de städer som fungerar som kontinentens inkörsportar. Genom globala befolkningsförskjutningar som bara kommer att förstärkas i framtiden förändrades antalet kristna kyrkobesök i det ”sekulära” London knappast alls mellan 1989 och 2005, medan de rasade med 40 procent i resten av landet. Om man lägger muslimer, sikher, hinduer och andra religionsutövare till Londons totala antal kristna, inser man att det under de senaste två decennierna har skett en oförmärkt avsekularisering av London. En kollega till mig som undervisar vid ett universitet i Londons invandrartäta East End noterar att hon är ensam sekularist i föreläsningssalar dominerade av islamister och konservativa kristna studenter. Utanför byggnaden står tältkyrkor sida vid sida med salafisters moskéer. Ultraortodoxa judar återfinns i liknande förtätade områden lite längre norrut.

Samtidigt är den afrikanska invandringen i Paris till stor del ansvarig för protestantismens återkomst från glömskan. Antalet troende har tagit ett skutt uppåt från 50 000 till 400 000 på mindre än 50 år, till stor del beroende på pingsttroende invandrare från det tidigare Afrique Française.

Det urbana Europa erbjuder ett fönster mot den europeiska framtiden. Demografen David Coleman beräknar att befolkningen i England och Wales år 2050 kommer att vara omkring 25 procent icke-vit, ungefär som Londons sammansättning idag. Över den europeiska kontinenten beräknar Coleman och andra att andelen etniska minoriteter kommer att tredubblas mellan 2000 och 2050. Dessa beräkningar vilar bara delvis på invandring och fertilitetsfaktorer: minoritetsbefolkningen är mycket yngre än genomsnittet, varför halva ökningen kommer att ske även om invandringen skulle upphöra imorgon.

En vanlig invändning mot påståendet att Europa kommer att sakraliseras på grund av växande minoriteter är att invandrare och deras barn tillägnar sig värdsamhällets karaktäristiska drag. Kommer barn till religiösa invandrare att assimileras till ett sekulärt Europa eller kommer Europa att omskapas till deras religiösa avbild? Här tror jag att evidensen ganska övertygande visar att icke-europeiska invandrare inte kommer att förlora sin religion på samma sätt som de infödda har gjort. Detta motstånd mot sekularism härrör från det som sekulariseringsteoretiker själva kallar ”kulturell försvarsteori”. Nämligen att överallt där det finns ett sekulärt arbete att utföra, så tenderar religionen att behålla sitt inflytande. I Europa tar detta vanligen formen av att religion fungerar som ett stöd för identiteten.

Effekten kan redan märkas bland historiska europeiska nationer och regioner. Polen förblir starkt katolskt eftersom katolicismen har fungerat som en symbol för den polska nationella identiteten mot rovlystnaden hos ett ortodoxt/socialistiskt Ryssland och protestantiskt Preussen. Nordirland är den mest religiösa delen av Storbritannien eftersom den etniska konflikten där gör ”katolskt” och ”protestantiskt” mycket mer relevant än i lugnare delar av Storbritannien. Är det mot denna bakgrund det minsta förvånande att islam får relevans som markör för pakistansk identitet gentemot vita kristna/sekulära grannar? Att pakistanska ungdomar i England hyllar salafistiska islams manschauvinism och gör det coolt att öppet bejaka sin identitet som utövande, troende muslim?

Det brittiska inrikesministeriets befolkningsundersökningar finner att andra generationens muslimer, hinduer och sikher är lika religiösa som sina föräldrar. Antalet giftermål med vita är minimalt, giftermål mellan de nämnda grupperna ännu mer sällsynt.

Afrikanska pingstvänner är fast beslutna att undvika tidiga västindiska anglikaners och katolikers öde, nämligen att förlora sina barn till sekularismen, och hittills ligger deras nivåer av blandäktenskap och sekularisering mellan nivåerna för västindier och asiater. Bland muslimer verkar bara fransk-algerier och tyska iranier uppvisa nämnvärda tecken på sekularitet. Detta har historiska rötter i berbernas och harkis motstånd mot islamismen i Algeriet och de anti-khomeiniska krafterna i Iran, som båda gav upphov till sekulärt orienterade grupper i europeisk förskingring.

Befolkningstillväxt i kombination med starkt fasthållande vid religionen pekar på ett mer religiöst Europa längre fram under seklet, efterhand som den vita sekulära befolkningen börjar åldras. Exakt vad detta förebådar för den europeiska politiken är oklart. Beräkningar som jag har utfört tillsammans med kolleger vid International Institute for Applied Systems Analysis (IIASA) utanför Wien visar att Mark Steyns och Walter Lacqueurs mardröm om ett ”Eurabien” är högst osannolik. Den snabba nedgången i muslimska födelsetal i både Europa och den muslimska världen kommer att samverka med betydande kristen och hinduisk invandring så att den muslimska andelen av den totala befolkningen förblir under, och i vissa fall långt under, 20 procent i alla europeiska länder. Istället lär vi få se det jag kallar ”Pluropa”: ett alltmer pluralistiskt Europa sammansatt av betydande grupper av vita kristna, icke-vita kristna, sekulära, muslimer och människor av ”annan” religion. Kanske de religiösa i ett sådant mångskiftande samhälle kommer att vara ett ”söndrat hus”, som inte förmår mobilisera mot ett mer sammanhållet sekulärt block?

I Europa ser vi emellertid på liknande sätt hur de fromma inom många trosriktningar förenas för att göra motstånd mot hotet från den sekulära ateismen. I allt från religiös hatspridning till homosexuell adoption har muslimer och kristna visat en anmärkningsvärd förmåga att förenas. I Storbritannien ses ärkebiskopen av Canterbury, liksom prins Charles, av muslimer, judar och hinduer som en gestalt som är beredd att stå upp till försvar av religionen mot utmaningen från en profan, konsumistisk sekularism. Vid 1994 års internationella befolknings- och utvecklingskonferens i Kairo förenades iranska mullor, saudi-sunnitiska brandtalare, amerikanska evangelikaler och Vatikanen för att hejda FN:s initiativ ifråga om familjeplanering och kvinnors reproduktiva rättigheter.

En dag kan närvaron av ett betydande antal moraliskt konservativa minoriteter få den europeiska högern att fundera på om inte ett försvar av moraliska värden och uppvaktande av invandrarnas ättlingar skulle kunna ge större avkastning än att vädja till de invandringsfientliga väljarna. I kommunen Sint-Joost-ten-Node i Brysselregionen, där Vlaams Belangs partihögkvarter ironiskt nog är beläget, var fyra av fem kristdemokrater i kommunfullmäktige icke-européer 2006. I Antwerpen samma år var så mycket som en tredjedel av de kristdemokratiska ledamöterna i hela stadens kommunfullmäktige av icke-europeiskt ursprung.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Vi har fokuserat mycket på icke-europeiska invandrare eftersom de är den mest synliga sidan av den avsekulariseringsvåg som kommer att förändra Europa under 2000-talet. Det kunde emellertid med skäl hävdas att den demografiska övergång som äger rum i utvecklingsvärlden till sist kommer att få den religiösa invandringens källor att sina. När det händer, om sådär två sekel, kommer redan den måttliga takt i religiös tillbakagång som icke-vita européer genomgår att räcka för att på nytt leda in Europa på väg mot dess ateistiska slutpunkt. Det kunde vara helt rimligt – om det inte vore för den oroväckande tendensen till växande hemodlad fundamentalism.

Israel erbjuder ett fönster som kan ge en glimt av denna dynamik. Som en sekulär stat grundad 1948 av sionister inom arbetarpartiet var den orienterad mot kvietismen bland ortodoxa judar, som den beskyllde för judisk passivitet inför de nazistiska massmorden. Samma år beviljade Israels första premiärminister, David Ben-Gurion, ortodoxa judar undantag från militärtjänsten, för att få tyst på dem och hindra dem från att försöka få stormakterna att förkasta ett judiskt hemland. År 1948 beviljades de ultraortodoxa 400 undantag, av vilka inte alla utnyttjades. Nyligen överskred denna siffra 70 000. Samtidigt utmärks det israeliskt judiska skolsystemet, som 1960 räknade bara en mindre andel ultraortodoxa elever, numera av en majoritet religiösa bland sina förstaklassare, varvid de ultraortodoxa svarar för en tredjedel av platserna. Med en total fertilitetsnivå på 7,5, mer än tre gånger så stor som för andra judar, har de ultraortodoxa starkt ökat sitt inflytande i ett samhälle där en person-en röst är den rådande ordningen. Deras pronatalism och betonande av traditionella könsroller härrör från maningen ”gån ut och föröken eder”, som ser till att kvinnor förblir mödrar och föder många barn. Starka religioner upprätthåller strikta gränser gentemot omvärlden, och det är ytterst svårt att lämna de ultraortodoxa, eftersom det innebär att skära av banden till familj, vänner och den egna gemenskapen – även om man har de färdigheter som krävs för att överleva i det sekulära israeliska samhället. Kombinationen av höga födelsetal och starkt fasthållande vid religionen garanterar en snabb befolkningsökning, som förstärks av minskande fertilitet bland den allmänna befolkningen. I Storbritannien och USA kommer de ultraortodoxa att utgöra en majoritet av de praktiserande judarna strax efter 2050, och om utvecklingen fortsätter på samma sätt kommer de att ta över i Israel några decennier senare.

I Europa är de ultraortodoxa få, även om deras ökningstakt är spektakulär. Sekulära kvinnor i Europa föder däremot bara ett barn per kvinna i genomsnitt. I Frankrike och Spanien föder utövande vita katolska kvinnor ett halvt barn mer än icke-religiösa vita kvinnor. Traditionalistiska katoliker, även om de är fåtaliga, föder utan tvivel ännu fler. Detsamma gäller protestanterna. I Nederländerna 1889 var medlemmarna av den breda holländska reformerta kyrkan sex gånger så många som de ortodoxa kalvinisterna. Idag har dessa grupper ungefär lika många aktiva troende. De yngsta städerna i Holland är ortodoxt kalvinistiska samhällen som Urk, där 80 procent av invånarna väljer bort tv och där antalet födda barn per kvinna i genomsnitt ligger på omkring 3, klart över det nationella genomsnittet. I Finland har de omkring 100 000 konservativa læstadianska lutheranerna i genomsnitt 5,5 barn per kvinna. Detta visar på ett annat betydelsefullt faktum: även om fundamentalisternas födelsetal förblir oförändrade eller sjunker måttligt, är den mycket större minskningen i sekulära födelsetal tillräcklig för att öka deras demografiska tyngd.

Födelsetalens nedgång till stabila nivåer klart under ersättningsnivån betecknas av vissa demografer som den andra demografiska övergången. I forna dagar var hög fertilitet normen, eftersom de flesta barn dog, det behövdes händer för att odla jorden, någon äldreförsörjning fanns inte och födelsekontrollen var bristfällig. Idag har modern medicin, hygien, välfärdsstaten och preventivmedel besegrat dessa materiella förutsättningar. Människor föder barn för att de väljer att göra det, och koppling mellan sex och fortplantning har brutits. I detta klimat blir värderingar den främsta faktorn för att avgöra familjens storlek. Skillnaden mellan en religiös fundamentalist som klamrar sig fast vid pronatalism och patriarkat och en sekulär liberal som förespråkar individualism tar sig uttryck i form av olika födelsetal.

Om två århundraden, när majoriteten av Europas moderata muslimer, icke-vita kristna och hinduer till sist övergår till sekularismen och den religiösa invandringen har minskat till en rännil, kommer utmaningen att vara en annan. Sekularismen kommer att ha besegrat alla utom fundamentalisterna, som är immuna mot dess lockelser. Vid det laget kommer den kombinerade tyngden av en multitroende fundamentalism att vara mycket större än idag: den kan vara i nivå med den hos de ultraortodoxa i Israel, samtidigt som dessa grupper inte förenas av något annat än sitt gemensamma förakt för sin dödliga fiende, den sekulära liberalismen. John Gray gör det dystra antagandet att moraliska framsteg, till skillnad från teknologisk utveckling, bara är en trösterik illusion. Långtifrån att uppstiga mot Francis Fukuyamas ”slut på historien”, kan vi mycket väl vara på väg in en bakåtströmmande krökning i tidens ändlösa flod.

Eric Kaufmann är professor i statsvetenskap vid Birkbeck College, University of London. Han är författare till Shall the Religious Inherit the Earth? ( 2011) och medredaktör för Political Demography ( 2012).

Översättning: Jim Jakobsson