Föreställningen att det finns universella och orubbliga rättigheter knutna till individen är fast rotad i en västerländsk judisk-kristen värdegrund och tydligast manifesterad i upplysningstidens ideal. Det sena 1700-talets post-revolutionära konstitutioner på båda sidor av Atlanten innehöll också fri- och rättighetskataloger för att konkretisera detta från Magna Carta (som fyller 800 år den 15 juni i år) och John Locke övertagna idéarv.

Idén om den enskilde, som med sina oförytterliga rättigheter står mot en överhet/stat, vilken kan utgöra ett hot mot denne, är alltså central för föreställningen om mänskliga rättigheter. Makten måste bindas för att säkra den enskildes rätt. Härur kommer tanken om den grundläggande roll som maktdelning – det vill säga: fria och oberoende domstolar som balanserar den lagstiftande och verkställande makten – har för att i praktiken ge rättigheterna ett konkret innehåll, en föreställning som under upplysningstiden, som bekant, tog sig tydligast uttryck i Montesquieus Om lagarnas anda från 1748.

Sveriges gamla regeringsform från 1809 var ett barn av upplysningstiden, men såväl maktdelningstanken som fri- och rättighetskatalogen var inte lika utvecklade som i den obetydligt äldre amerikanska författningen. 1974 års RF gjorde i stort sett rent hus med hela maktdelningstanken, och det blev folksuveränitet för hela slanten. I den postkommunistiska världen efter 1990 har de gamla östeuropeiska ”folkdemokratierna” utan undantag fått konstitutioner som alla utgår från maktdelning som princip. Vår nuvarande regeringsform framstår i det ljuset som en i det närmaste museal artefakt. Genom en grundlagsreform 2010 har domstolarnas ställning dock stärkts i riktning mot maktdelning, men regeringsformen bugar fortfarande djupt åt folksuveräniteten.

Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (EKMR) antogs av Europarådet 1950 och trädde i kraft i Sverige 1953. Den förklaring enligt art. 46 i Europakonventionen om att också låta Sverige underkasta sig Europadomstolens i Strasbourg jurisdiktion kom dock först 1966.

Skälet till denna fördröjning var att Sveriges mångårige utrikesminister, tillika folkrättsprofessorn Östen Undén, hade varit tveksam till tanken på Europadomstolens överhöghet. Det var en sak att ansluta sig till konventionen, vilken enligt den rådande uppfattningen på grund av Sveriges från Tyskland importerade dualistiska tradition, inte var direkt åberopbar eller tillämpbar vid svenska domstolar eller myndigheter, utan enbart ”folkrättsligt” gällande, det vill säga: förpliktande för Sverige som stat utan omedelbar fördel för dess medborgare.

En annan sak var att utsätta den svenska rättsordningen för en bindande granskning av ett internationellt organ utanför svensk, politisk (socialdemokratisk) kontroll. Men den övriga svenska socialdemokratin som, i likhet med den europeiska vänstern vid tiden, såg Europarådet och mänskliga rättigheter, MR, som ett medel med vilka totalitära regimer i bland annat Grekland och Turkiet kunde bekämpas ville annorlunda, och Sverige accepterade alltså Europadomstolens jurisdiktion.

Under en borgerlig regering kom EKMR efter en lång beredning att år 1994 upphöjas till svensk rätt. Det då förestående EU-medlemskapet bidrog till att kämpa ner socialdemokratins politiska motstånd; genom ett medlemskap i EU skulle nämligen Sverige ändå få EKMR på köpet, då konventionens principer ju återspeglades i EG-rätten och dess tillämpning.

MR-frågorna fick genom EKMR en tydligare rättslig pregnans i vårt land. Det är en markant skillnad mellan den skeptiska synen på den rättsliga MR-dimensionen som präglade svenska jurister i allmänhet för bara 20 år sedan och dagens praxis där en ”rättslig aktivism” med Europakonventionens rättighetskatalog som vapen inte alls är ovanlig i svenska domstolar. En stor del av äran för detta tillkommer Centrum för rättvisa (centrumforrattvisa.se).

Storbritannien med framför allt Magna Carta och John Locke har varit en klart drivande kraft för den globala MR-utvecklingen. Som symbol för parlamentarism har Westminster inspirerat också den svenska riksdagen. Storbritannien var också en av grundarna till Europarådet. Trots att landet har varit en inspirationskälla för såväl rule of law som för parlamentarism saknar det fortfarande en skriven författning. Men domstolarnas uttolkning av grundläggande rättsprinciper och common law-traditionen har mer än väl kompenserat för detta.

Domstolarnas ställning är stark och vida känd i sina huvuddrag långt utanför landets gränser. Till detta bidrar att common law är gängse rättssystem också i de många tidigare kolonierna i det gamla imperiet, liksom i USA. Och i likhet med USA bekänner man sig till en tydlig konstitutionell maktdelningstradition.

Vid närmare betraktande blottläggs dock spänningar i Storbritannien som man inte väntar sig i förstone. I vissa, främst konservativa, kretsar har Human rights och Europakonventionen närmast kommit att bli skällsord. Bakgrunden är den ”Human Rights Act” (HRA) från 1998, som antogs på Labours initiativ och ledde till att Europakonventionen blev en del av gällande rätt i landet; det skedde alltså bara några få år efter motsvarande utveckling i Sverige.

Storbritannien gick till parlamentsval 7 maj i år (utgången är i skrivande stund okänd). Och frågan om MR spelar faktiskt en roll i valdebatten. Ett underhållande bidrag ger professorn och advokaten Michael Arnhem i The Problem with Human Rights Law.

Med vad som närmast kan betecknas som återhållen vrede gör Arnhem i den lilla skriften upp med MR i allmänhet och de brittiska domstolarnas följsamhet mot Strasbourgdomstolen i synnerhet.

Hans analys, som bland annat tar upp och kritiskt granskar en rapport från Torypartiet om reformering av HRA, finner att brittiska domare är för generösa i sin tolkning av Europakonventionen och Europadomstolens praxis och att författarna till Toryrapporten inte inser detta. Arnhem vill begränsa tillämpningen av Europakonventionen genom att göra klart att domstolarna inte bör få inskränka på parlamentets lagstiftande makt genom lagprövning (juridical review). Särskilt är det två fall från Strasbourg som har rört upp känslor bland konservativa jurister och politiker: ett om fångars rätt att rösta i val, ett annat om vägrad utlämning av en terroristmistänkt till Jordanien på grund av risk för tortyr. Strasbourg ville ge fångarna rösträtt under vissa förutsättningar, trots det absoluta förbudet enligt brittisk lag, och vägrade utvisning av den terroristmisstänkte jordaniern med hänsyn till tortyrförbudet i art.3 i EKMR.

Det förra fallet saknar relevans i Sverige, eftersom vi till skillnad från Storbritannien inte längre vägrar fängelsedömda att rösta (den särskilda brottspåföljden ”förlust av medborgerligt förtroende” som påverkade rösträtten avskaffades slutligt 1937). Det senare fallet ger associationer till det så kallade Brommafallet, där två från Sverige (med hjälp av CIA) utvisade egyptier sedermera befanns, trots egyptisk ”garanti”, ha torterats i Egypten. Och utvisningen skedde alltså också i det fallet i strid med art. 3.

Arnhem tolkar mänskliga rättigheter i ett kvantitativt ljus. Han vill ställa den enskildes rättigheter mot rättigheterna för de ”miljoner” som finns uttryckta i vanliga undantag i Europakonventionens rättighetskatalog, såsom hänsyn till ”nationell säkerhet” och i ”allmänhetens intresse”. Föreligger dessa omständigheter kan den enskildes rätt i vissa fall få vika:

”Abstract terms like ’national security’ and ’the public interest’ tend to pale by comparison with ’the rights of the individual’. Yet, ’national security’ and the’public interest’ actually refer to human rights of thousands or even millions of individuals.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Arnhem ger alltså uttryck för en utilitariskt syn som av andra har använts för att föreslå att tortyr skall legaliseras i vissa fall och underkastas samma domstolskontroll som exempelvis hemlig avlyssning (se Alan Dershowitz bok Why Terrorism Works från 2002). Och Bushregimens fäbless för ”waterboarding” och annan tortyr framstår på så sätt i ett nytt ljus.

I förlängningen av Arnhems (och Dershowitz) syn på mänskliga rättigheter ligger en total underkastelse under övergripande statliga hänsyn – så länge dessa har tagit sig godtagbara parlamentariska former. Detta är en hållning som skulle glädja en och annan diktator med ett fogligt parlament.

Arnhems kritik mot alltför expansiv rättighetstolkning av domstolar (”judicial activism”) har sin motsvarighet i konservativa kretsar i USA, där framför allt republikanerna och jurister som Antonin Scalia i USA:s högsta domstol argumenterar mot en ”dynamisk” tolkning, det vill säga: den som bidrog till att säkra framgångarna för 1960-talets medborgarrättsrörelse. Högern står alltså i både USA och Storbritannien för mindre juridik och mer politik.

Polerna är här förbytta i förhållande till vårt land, där det ju är vänstern som är för politik och ser med misstro på domstolar (juridik) som tar sig friheter i förhållande till lagstiftaren och demokratiska beslut.

Arnhems pamflett är en värdefull påminnelse om att allt inte är som man tror alla gånger. Socialdemokraten Östen Undén och den konservative brittiske juristen Arnhem har en bedövande samsyn ifråga om Europakonventionen. I Sverige får den socialdemokratiska synen på rättighetstillämpning i svenska domstolar docks sägas vara på tillbakagång. Hur det går i Storbritannien med Europakonventionen (och EU) avgörs i hög grad av vem som segrade i majvalet.