Visioner skapar motsättningar, polarisering och orealistiska förhoppningar. De gör det ofta svårare att kompromissa och komma fram till rimliga, praktiskt fungerande lösningar i ett alltmer fragmentariserat politiskt landskap. Frågan är bara om inte dagens gröna partiledning i Tyskland har tillämpat den tidigare kanslerns råd alltför konsekvent? Partiet har redan hamnat i centrum av alla realistiska koalitionsdiskussioner. En konsekvens har blivit ett budskap som i hög grad är präglat av kompromissvilja och moderation. Kommer kärnväljarna och de mest aktiva valarbetarna att känna igen sitt parti när valdagen närmar sig och angreppen blir hårdare? Räcker språkrörens professionalism ända fram, även om de agerar mer genomtänkt och planerat än några andra partiledare?

En bild av det nya gröna partiet ges i kanslerkandidaten Annalena Baerbocks bok Jetzt – Wie wir unser Land erneuern. Boken har fått mer uppmärksamhet än den förtjänar på grund av ett antal fel och inkorrekta citat. Kopplat till den i övrigt mycket sympatiska Baerbocks slarv med redovisning av inkoms­ter och tidigare yrkeserfarenhet, resulterade det i en mindre krasch för valkampanjen. Från att tidigare ha mötts av närmast pinsamt positiva journalister fick hon nu plötsligt istället pinsamma frågor om sådant som alla förstår och själva kan bedöma. Slarv med pengar och otydliga förklaringar är extra allvarligt i ett parti som vill se sig som det naturliga valet för moraliska människor, som vill väl och som inte fokuserar på vare sig pengar eller karriär.

Boken i sig är ungefär som andra liknande produkter i samma kategori: sällan spännande, aldrig utmanande och inte ens särskilt personlig. Det finns stycken om tråkiga händelser tidigare i livet och karriären som mycket duktig simhoppers­ka och mindre framgångsrik fotbollsspelare. Texten når dock aldrig upp till de krav på tragik som numera gäller för till exempel ”Sommar i P 1”. Annalena har haft det bra och har gjort en framgångsrik både akademisk och politisk karriär.

”Om De gröna framstår som ett gäng kypare som levererar det kocken har lagat efter eget huvud, lär det snart uppstå nya problem.”

Huvudpoängen med Jetzt är att presentera De gröna som ett parti för människor som gör vanliga saker och inte kommer att vända upp och ned på förbundsrepubliken om de för andra gången skulle släppas in i maktens korridorer även på nationell nivå. Baerbock skriver självfallet mycket om miljöfrågor, men utan den alarmism som tidigare varit vanlig i partiet. Hon betonar istället vikten av att hela samhället deltar i omställningen utan att arbetet försenas av konfrontationer och polarisering. De skarpa kanterna är få, de flesta problem beskrivs översiktligt.

Inget i boken skulle lägga krokben för partiets förhandlare i eventuella koalitionssamtal. Inget i boken skulle heller få hennes egna aktivister att ta svåra samtal eller dela ut flygblad i ösregn. Den är skriven för att underlätta den sista delen av partiets väg mot att bli ett parti bland andra. Resten har de redan klarat av.

Jämställdhet och sociala problem får också ett stort utrymme – utrikespolitik mycket litet. De korta raderna om en mer moralisk utrikespolitik borde ha varit fler. Här står faktiskt De gröna för en i många högerväljares ögon betydligt mer realistisk och konsekvent linje. Även när det gäller socialpolitiken undviker Baerbock känsliga ämnen. Alla ska få samma chans och politiken ska leverera stora nya resurser, för att bland annat sänka kraven på motprestationer inom socialförsäkringssystemet.

Baerbock försöker inte lura någon – felen beror på slarv och möjligen också på överdriven självsäkerhet. Om man är kanslerskandidat för partiet som medierna älskar är man nog inte så orolig för vad som händer, om något skulle råka bli fel.

Vad Baerbock inte gör är att medvetet fria till högerväljarna. Hon provocerar nästan inte alls men undviker också att markera förståelse, för till exempel dem som har en mer traditionell syn på familjen och dess plats i det tyska samhället. Det hade inte kostat många rader och måste ses som ett uttryck för vad som är relevant i kanslerskandidatens ögon.

Det finns inte heller några reservationer mot den starka staten, höga skatter och regleringar av näringslivet. Hon skriver mycket positivt om särskilt små företag, men alltså inget om dessa saker som för många liberala väljare – även för många med ett aktivt engagemang i miljöfrågan – ändå är centrala samhällsfrågor. Detsamma gäller invandring och integration – här finns inte mycket om de uppenbara problem som i princip alla europeiska länder har att hantera.

Däremot ägnar författarinnan mycket tid åt utarmningen av landsbygden. Åtskilliga förslag framförs om funktioner som bör garanteras genom subventioner och bidrag. Det här ska nog tolkas både som ett svar på ett faktiskt problem och som en markering av att partiet inte vill framstå som en organisation för akademiker och alternativa grupper i de stora städerna, vilket det till stor del är idag.

När det gäller den politiska framtiden saknas också tydligare indikationer om i vilken riktning Baerbock vill leda landet. AfD avvisas kategoriskt, men i övrigt är det allmänna fraser om samarbete och enighet som gäller. Samtal över partigränserna och ett större inflytande för organisationer och opinionsgrupper lyfts upp som en väg framåt, det senare är inte så konstigt för ett parti som bildades av freds- och miljöorganisationer – senare även i allians med medborgarrättsgrupper i DDR.

Ett ofta mer givande sätt att söka kunskap om hur ett parti egentligen fun­gerar är att konsultera en rimligt utomstående statsvetare, journalist eller författare. Ulrich Schulte är journalist och har under många år nära följt den gröna rörelsen och dess allierade. Hans bok Die grüne Macht ger en bred bild av hur partiet förändrats, hur dess inre liv fungerar och vilka spår det hittills har satt i politiken i förbundsländerna. Schulte är kritisk, ifrågasätter och vet vad han skriver om.

Problemet är att författaren för tydligt tar personlig ställning i diskussionen mellan alarmister och konstruktivister, om den bästa vägen ut ur våra nuvarande miljöproblem. När Schulte kritiserar partiet för att köra med dubbla budskap, kompromissa alltför mycket och föreslå moderata lösningar på miljöproblem, så bygger kritiken i mycket på hans egen grunduppfattning. Den kan och borde ifrågasättas. Att partiet driver en annan linje än den som väljarna har röstat på, går att bevisa. Oväntade kompromisser i Baden-Württemberg och Hessen finns på papper. Huruvida den aktuella ledarduons mycket försiktiga linje – förutom att bädda för smidigt samarbete med alla utom AfD – dessutom faktiskt kan sluta med rimliga och effektiva politiska insatser mot miljöhoten, kommer vi troligen inte att veta säkert förrän om flera decennier. Schulte tror sig veta att Greta och hennes allierade har rätt; vi måste radikalt göra om våra samhällen omedelbart.

I den inledande historieskrivningen konstaterar författaren att det finns ytterst litet kvar av det parti som en gång uppstod som alternativrörelsens arga och kompromisslösa svar, på det borgerliga Tysklands upplevda fel och brister. Kongresserna var kaotiska. De var emot allt och allra mest var de emot att bli en del av det misslyckade och korrumperade sy­stem som hade omvandlat Tredje riket, från en rykande ruin till ett av världens mest framgångsrika demokratiska samhällen. De röstade nej till återföreningen med DDR och Maastrichtavtalet – detta erkände Baerbock i ett uppmärksammat tal på CDU:s Konrad Adenauer Stiftung var två stora misstag.

Numera fungerar De gröna ungefär som andra partier i Tyskland. Schulte hävdar till och med att det drivs mer professionellt än de andra mer ålderstigna partiapparaterna. Fundamentalisterna är borta: de röstades bort eller lämnade frivilligt när normaliseringsprocessen i deras ögon hade gått för långt. Det tidigare ständigt pågående lågintensiva inbördeskriget mellan de två språkrören har upphört; det fick sitt tydligaste uttryck genom ett på mitten kluvet partikansli i Berlin. Idag koordinerar Annalena Baerbock och Robert Habeck sina utspel i medierna noggrant och stämmer omedelbart av när något är oklart eller någon medieinsats gått fel.

Det är tydligt att de verkligen anstränger sig för att inte framstå som oeniga. Att som Bayerns ministerpresident Markus Söder från CSU under sommaren totalt desavouera unionspartiernas föga framgångsrike kanslerskandidat Armin Laschet från CDU på bästa sändningstid, skulle numera aldrig förekomma inom det gröna partiet. Det finns inte heller någon motsvarighet till de regelbundet återkommande radikala utspelen från SPDs sidoorganisationer, som nästan alltid har det gemensamt att de lägger krokben för den egna kanslerskandidaten Olaf Scholz.

Språkrörens politiska linje ansluter sömlöst till den som Baerbock redovisar i sin omdiskuterade bok. Adenauers­ berömda slogan ”Inga experiment” hade mycket väl kunnat återanvändas. På samma sätt som partiet numera ibland använder citat från författningen i sin egen kommunikation – det hade aldrig varit aktuellt i den tidigare radikala versionen av partiet. Språkrören betonar ständigt samarbetsvilja, öppenhet och moderation. Miljön är viktig men det är också att skapa förutsättningar för att kunna nå den makt som kan resultera i verklig förändring.

Det går inte att dra några verkligt relevanta slutsatser av det tidigare koalitionsregerandet med Gerhard Schröder och SPD. De gröna var ett annat parti där många fortfarande kom ihåg när den tidigare stenkastande demonstranten Joschka Fischer varit en arg ung man i jeans och gymnastikskor. Han lämnade regerandet som oklanderligt välklädd utrikesminister och hade till och med lyckats få med partiet­ på ett tyskt militärt ingripande på Balkan. SPD:s attityd var också en helt annan, eller som kanslern själv formulerade det: ”Man måste veta vem som är kock och vem som är kypare.” I en ny vänsterkoalition kan rollerna bli ombytta.

Ett möjligt problem är att de krav som De gröna driver i valrörelsen vida överstiger vad man realistiskt skulle kunna räkna med kan rymmas i en framtida budget. Partiets öde avgörs dock fortfarande av miljöfrågan; förtroendet i andra frågor är fortfarande förvånansvärt lågt.

Vad kan vi lära oss av De grönas insatser i förbundsländerna? Partiet sitter med i koalitioner i 11 av 16 förbundsländer. Här har Schulte gjort en seriös insats för att samla exempel och analysera vad det kan säga om framtiden. Uppenbart är att många i De gröna numera är beredda att offra väldigt mycket för att få sitta med runt köttgrytorna. På ett individuellt plan kan de säkert ofta motivera varför de gör det, men för många väljare måste klyftan mellan program och praktisk politik framstå som avskräckande stor.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

De grönas store hjälte – Winfried Kretsch­mann – styr sedan 2011 det gamla kristdemokratiska fästet Baden-Württemberg i koalition med CDU. Ministerpresidenten är väldigt populär men är det delvis på grund av en påtagligt borgerlig framtoning. Ett tydligt exempel är den lokala varianten av Pehr G Gyllenhammars ”Det som är bra för Volvo är bra för Sverige”. Trots sin gröna partibok är Kretschmann mycket lojal med den i delstaten mycket viktiga bilindustrin. Han har ställt sig bakom åtskilliga förslag rörande miljökrav på utsläpp som en populär politiker med starkt stöd i både allmänna opinionen och delstatsparlamentet borde ha mycket svårt att försvara utanför styrelserummen i Stuttgart.

Det gröna partiet i Hessen har också varit osannolikt flexibelt när det gäller att driva både ekonomiska frågor och kriminalpolitik tillsammans med sina koalitionspartner i CDU. Här är dock fortfarande CDU det ledande partiet så agerandet är lättare att försvara inför missnöjda medlemmar och aktivister.

En annan sakfråga som har skapat viss uppmärksamhet är när ett antal delstatsregeringar där partiet ingår har ställt sig bakom regler för utvisning av illegala invandrare, något som samtidigt partiet på nationell nivå tagit avstånd ifrån på ett sätt som påminner om hur partiets grundargeneration på sin tid brukade agera. Här framstår klyftan mellan teori och praktik som närmast avgrundsdjup. Därmed inte alls sagt att reglerna är orimliga, men hur långt är det rimligt att frångå de egna principerna för att behålla den politiska makten? Politik är ingen absolut vetenskap – kompromisser kan misslyckas och frågor kan skjutas upp för senare avgöranden. Det är inte givet att De gröna verkligen varit tvungna att ge med sig.

Den viktigaste slutsats man kan dra efter att ha läst Die grüne Macht är att kompromissviljan inte kommer att bli problemet för De gröna i en eventuell framtida koalition. Frågan är om upplägget håller inför kontakten med koalitionsregerandets vardag? Det är imponerande att se firma Baerbock–Habeck så professionellt lotsa det forna protestpartiet mot makten. Bevakningen av deras framtida minstrars göranden och låtanden är dock en helt annan än den som drabbar delstatspolitiker i Kiel eller Hamburg.

Medlemmarnas reaktioner på en seger blir säkert positiva, men om De gröna även i nästa förbundsrege­ring framstår som ett gäng kypare som levererar det kocken har lagat efter eget huvud, lär det snart uppstå nya problem. Poängen med att bli ett parti som andra är ju att också få samma respekt och rätt till politiskt inflytande som de andra. I Wien har förbundskansler Sebastian Kurz rätt att gå till den ös­terrikiska riksdagen, nationalrådet, om ÖVP och De gröna i regeringen inte kan bli överens i frågor kopplade till invandringen. En sådan lösning skulle aldrig kunna bli aktuell i Berlin.

De verkligt radikala krafterna inom alternativrörelsen är redan öppet kritiska till det parti som många av dem är medlemmar i eller tidigare har arbetat för. Luisa Neubauer, Gretas närmaste allierade i Tyskland, intervjuas i boken och konstaterar först att även hon har partibok. Trots detta är hon mycket kritisk mot hur partiet numera driver miljöfrågorna. Neubauer vill ha mycket mer radikala åtgärder och fruktar allvarliga konsekvenser om inte partiledningen byter fokus.

Oavsett vilken koalition De gröna kommer att ingå i efter valet i september, så lär partiets plats i tysk politik förbli osäker. Inte för att engagemanget i miljöfrågan skulle sjunka undan, men för att det innebär en stor risk att låta avståndet mellan program och politik bli så stort som det idag är i Europas mest framgångsrika miljöparti.