Den stad som växte samman och var tvungen att ”uppfinna sig själv på nytt” efter murens fall för drygt 30 år sedan lockar människor som ”gärna definierar sina liv själva”. Och staden är, precis som så ofta tidigare under sin historia, något som retar de inskränkta.

Det konstaterar Jens Bisky i inledningen till sin över 900 sidor tjocka bok om Berlins historia: Berlin. Biographie einer grossen Stadt.

Den historia som format och lett fram till denna populära och – även om det naturligtvis inte heller i Berlin saknas problem – på det hela taget välmående stad har som alla vet varit mycket dramatisk. Berlin har på ett unikt sätt stått i centrum för 1900-talets europeiska historia, en historia full av katastrofer, men också med lyckliga ögonblick. Nazism och kommunism, kalla kriget och dess slut, terror och frihetskamp: för allt detta har Berlin varit brännpunkt som ingen annan plats.

”När berlinarna till sist kunde återförenas 1989 fick staden med Biskys ord uppfinna sig själv på nytt.”

För många är denna historia också en del av det som idag utgör spänningen och lockelsen med Berlin. DDR, muren, återföreningen, nazismen – allt detta finns nog åtminstone i bakhuvudet även för den genomsnittlige Berlinbesökaren. Men ofta kommer stadens något äldre, men väl så intressanta, viktiga och spännande historia i skymundan, och i de ständigt upprepade berättelserna om några av de mest avgörande ögonblicken i Berlins förflutna saknas inte sällan den komplexitet och de nyanser som hör verkligheten till.

Till Berlins historia hör de många motsättningarna och motsägelserna. Berlin var huvudstad i den nazistiska terrorstaten, men också centrum för arbetarrörelsen med dess olika schatteringar från våldsamma revolutionärer till sansade reformister. Här har funnits fruktansvärt förtryck likaväl som ovanligt stor tolerans och liberalism.

Hit hör också spänningarna, tempot, den ständiga omvandlingen, det halvfärdiga, oavslutade – och detta gäller inte bara 1900-talet. I drygt 300 år har det funnits något ”andfått” över stadens utveckling. ”Överansträngning var normalläget. Det började med ombyggnaden av den märkiska handelsstaden till en preussisk fästning och ett residens som knappt hade övervunnit följderna av Napoleonkrigen innan industrialiseringen förde med sig helt andra problem … ”, skriver Jens Bisky. Eftersom Berlin var huvudstad i Preussen blev det huvudstad i det enade tyska kejsardömet 1871. Det var rikets största industristad med allt vad det innebar av sociala motsättningar. ”Såväl överhet som rebeller, reaktion som framsteg, reformister som radikala” fanns här.

Motsättningarna och motsägelsefullheterna återspeglas i de många olika berättelserna och bilderna av Berlin. Staden har stått som symbol och varit projektionsyta för så mycket, något som tagit sig uttryck i de många beckningar den fått under historiens gång: Sparta och Spree-Aten, Spree-Chicago, Parvenypolis, Babylon och många fler. Den har varit en symbol för storstadens dekadens och förkastlighet likaväl som för dess frihet.

Bisky konstaterar i det inledande kapitlet att det finns en stor tradition av ”självmystifiering” kring Berlin. Själv vill han gå bortom de förenklade bilderna och ge många olika perspektiv på stadens historia, och skriver att han närmar sig ämnet med en ”sympatiserande nyfikenhet”. Och visst märks denna sympatiska grundinställning, åtminstone just i de mer sammanfattande och reflekterande korta inledande och avslutande kapitlen.

Däremellan – och då pratar vi alltså om cirka 900 sidor – är tonen dock snarast saklig, beskrivande och utan stora teoretiserande eller resonerande utsvävningar. Efter att ha nämnt något om stadens tidiga, medeltida historia, börjar framställningen på allvar med 1600-talet och den ”store kurfursten”, Fredrik Vilhelm av Brandenburg, med Berlins uppgång till en mer betydande residensstad. Berättelsen sträcker sig sedan fram till våra dagar.

Det är berättelsen om hur Berlin gick från en i ett europeiskt perspektiv blygsam residensstad till huvudstad i stormakten Preussen, om Fredrik den store och den preussiska upplysningen, om Napoleonkrigen, kejsartiden, Weimarrepubliken, nazitiden, delningen och återföreningen.

Självklart fångar Berlins historia även viktiga delar av Tysklands och Europas. Men Berlin. Biographie einer grossen Stadt skildrar också berlinarnas historia. Läsaren möter många kända och mindre kända Berlinbor, får lära sig om deras biografier och om vad de har betytt för staden. Även det andliga och kulturella livet under olika epoker ges utrymme, med skildringar av intellektuella salonger, teatrar, konstnärer och tänkare.

Den sakliga och beskrivande stilen, de många detaljerna och utvikningarna och bokens omfattning kan möjligen göra att den upplevs som svårtillgänglig för en del läsare och att överblicken går förlorad. För den som vill börja närma sig Berlins historia kan det vara bra att läsa någon mer lättöverskådlig introduktion, innan man ger sig i kast med Biskys bok.

Men den som har huvuddragen någorlunda klara för sig och vill fördjupa sina kunskaper kan inte lämna Berlin. Biographie einer grossen Stadt oläst. Boken fyller ut luckor, gör bilden fylligare och ökar förståelsen för en av de mest spännande stadshistorier man kan tänka sig. Detaljerna gör även att de oftast berättade episoderna i Berlins historia – som murens fall – framkommer om inte i helt nytt ljus så dock med färre skuggor och fler nyanser. Som att förbundskansler Helmut Kohl blev utbuad av en stor folkmassa vid Rathaus Schöneberg när han höll tal där den 10 november 1989, alltså dagen efter att muren öppnats. Eller att ett segment av Berlinmuren, som en entusiastisk folkmassa den 11 november brutit loss i närheten av Brandenburger Tor, sattes tillbaka i samarbete mellan väst- och östtysk polis! Det var sista gången som Berlinmuren reparerades. Detta förändrar inte bilden av Kohl som ”enhetskanslern” eller av att muren ”föll” den 9 november, men detaljer av det här slaget ger ändå en uppfattning av det kaotiska och oöverblickbara som är verkligheten just då, när den händer.

Nazisternas maktövertagande och det därpå följande kriget innebar ett enormt brott i Berlins historia. Kapitlet om perioden 1933–1945 har Jens Bisky följdriktigt titulerat ”Berlin förstörs”. Det handlar om den rent fysiska förstörelsen, naturligtvis – stora delar av staden låg i ruiner 1945. Det handlar även om den kulturella, andliga förstörelsen. Med nazisterna försvann mycket av det liv och många av de traditioner som präglat staden fram till dess: den judiska kulturen, arbetarrörelsen, den fria och mångsidiga pressen, det vilda nattlivet, det storartade konstlivet och den andliga friheten.

Efter 1945 byggdes staden upp igen. Välfärden ökade, en sorts normalitet infann sig – men det var en normalitet under kalla krigets ”perversa” förhållanden. Delningen, som började mer eller mindre direkt efter kriget och som fullbordades i och med bygget av Berlinmuren 1961, skapade en unikt absurd situation. När berlinarna till sist kunde återförenas 1989 fick staden med Biskys ord uppfinna sig själv på nytt.

Att Jens Bisky tycker att detta nya Berlin har blivit ganska lyckat framgår som sagt redan i början av boken, och när han till sist når slutet av sin långa stadsbiografi återkommer han till detta. Berlin har ett gott rykte, staden står för en särskild frihet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det är frestande att försöka spåra denna berlinska tolerans och frihet tillbaka i tiden, att leta efter kontinuitet trots de brott i historien som drabbat Berlin. Jens Bisky är försiktig med generaliseringar, med att peka ut några stora drag i historien. Men visst är det lätt att hitta exempel på den berlinska friheten och på att staden under olika epoker gett utrymme för alternativa livsval och subkulturer. Det gäller för det frigjorda 1920-talet lika väl som för Västberlin, som blev en frizon för alla möjliga alternativa rörelser, även politiskt extrema. Mera okänt är kanske att det i viss mån gäller även för det vilhelminska Berlin, alltså för det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Exempelvis var toleransen mot homosexuella, trots formell kriminalisering, mycket stor, och i Berlin uppstod redan då vad man skulle kunna kalla en gaykultur.

Biskys bok avlutas med en hyllning till mångfalden, toleransen och den ”speciella friheten” i Berlin. Till Berlin hör, skriver han, att man kan äta frukost in på sena eftermiddagen, att natten lovar äventyr och att man kommer längst med en avslappnad och cool inställning.

Detta är säkert en beskrivning som många som vistats i Berlin kan känna igen sig i. Samtidigt kan man förstås fråga sig om inte Bisky härigenom själv bidrar till ”självmystifieringen”, till mytbildningen om Berlin.

Alla har naturligtvis sin förförståelse, och Bisky skriver att varje omdöme om Berlin avslöjar lika mycket om den som ger det som om Berlin självt. Hans egen ”sympatiserande nyfikenhet” mynnar ut till en kärleksförklaring till staden.

Med detta sagt måste det ändå konstateras att Bisky snarare bidrar till avmystifiering än till ytterligare mytbildning om en stad som många har och har haft känslor inför och som har stått för så många olika saker, allt beroende på betraktarens egna åsikter och på vilken tidsepok som betraktas. Till detta bidrar bokens sakliga stil liksom dess utförlighet och förmåga att belysa saker från olika håll. Preussen var naturligtvis långtifrån bara den auktoritära och militaristiska stat som klichébilden gör gällande, det så berömda ”röda Berlin” inte något heroiskt motståndfäste mot nazisterna, Berlin på 1990-talet inte bara en glad partystad för frigjorda ungdomar och konstnärssjälar. För den som vill tränga bakom sådana och andra förenklade bilder av Berlin, för den som vill lära sig mer om de många intressanta händelser och berättelser som tillsammans är Berlins och därmed en viktig del av Tysklands och Europas historia, rekommenderas Biskys bok varmt.