På kontoret där jag jobbar satt vi för något år sedan vid lunchbordet och diskuterade hur vi skulle omdisponera lokalen inför den kommande personalfesten. Samtalet var tramsigt och skämtsamt och plötsligt yttrade en medelålders man, av diffus politisk bekännelse, ett obscent ord som vi av hänsyn till känsliga läsare kan förkorta till ”k-rum”.

Det han sa var på sin höjd halvkul. Och som den skotträdda kappvändare jag är drabbades jag genast av katastroftankar och magont, för jag tycker om den där mannen och vill honom inget illa.

Men katastrofen uteblev. 28-åringarna vid bordet reagerade efter en sekunds häpen tystnad med en skrattattack som spred halvtuggad quinoa över lunchrummet. ”Jag vägrar att tro att jag hörde det där!” tjöt en av dem med glittrande ögon. Och jag kände igen det där glittret, det var samma skräckblandade upphetsning som man såg i ögonen på Sovjetmedborgare i mitten av 1980-talet när de blev erbjudna att köpa ett par slitna amerikanska jeans eller en tummad Playboy.

Det var då jag förstod att det svenska samtalsklimatet var på väg att vända.

Hade det där hänt bara ett halvår tidigare är jag övertygad om att det hade resulterat i gravlik tystnad och allvarliga medarbetarsamtal om sexism inne på regionchefens rum. Men nu skrattade de, våra mest väldrillade unga värdegrundsväktare, om än med fasa målad i ansiktet.

Egentligen var det nog förutbestämt att den där vändpunkten skulle komma. Varje repressivt tankesystem med anspråk på att styra människors hela tillvaro, och med tillgång till straffåtgärder som utstötning och skamstraff, når till slut en punkt där ukaserna åtlyds med en axelryckning och där kadrernas entusiasm övergår i håglöshet. Ett säkert sätt att frammana ett sådant skifte brukar vara att reglera och skuldbelägga människans mest svårtämjda impulser – sex och humor.

Det där funkar aldrig i längden. Under en tid, när ideologin känns oövervinnelig och skräcken för att trampa fel är akut, orkar de troende vara något sånär renläriga. Men att bannlysa något är att göra det subversivt, och det subversiva blir efter ett tag attraktivt, och, ja – sexigt. När 60-talsvänstern gjorde uppror mot småborgerlighetens sippa konventioner red den på en flodvåg av könshormoner. Tio år senare hade det upproret stagnerat i vardagsgrå moralism och då var kampen redan förlorad mot det glamourtörstande 80-talet. Man dras till de roliga och sexiga, i synnerhet om de doftar lite dissident.

Det är det som händer nu, pendeln har svängt. Prästerskapet kommer att både bjuda motstånd och försöka anpassa sig. Sovjetunionen började på slutet tillverka socialistiska jeans som ingen ville ha. De svenska kulturkommissarierna gav 1981 ut en skrift med den uppfordrande titeln: Fnitter. En rolig bok av kvinnor – på fullt allvar! Deras nutida arvtagare satsar på feministisk porr och humorfestivaler för ideologiskt handplockade komiker.

Men de kommer snart att förlora sina viktigaste allierade, ungdomarna. Man orkar inte gå omkring och tycka samma saker hela livet. De tungomålstalande barnhelgon som alldeles nyss uppfostrade sina opålitliga föräldrar vid medelklassens middagsbord håller på att tröttna, det märks redan. När de blir äldre blir de mer nöjeslystna. Rätt vad det är råkar de snubbla över ett av Jens Ganmans cirkeldiagram och kommer på sig själva med att fnissa till, och då är det klippt. Det är liksom roligare att ha roligt.

Än är det inte över, i skrivande stund är Alice Bah Kuhnke fortfarande kulturminister. Men det är påtagligt hur axlarna har sjunkit på den syndfulla delen av befolkningen. Fi fick 0,45 procent i valet. Att lite självironiskt erkänna att man är för pantad för att förstå begreppet ”intersektionalitet” har börjat belönas med en del förstulna fniss och ett och annat: ”nä, inte jag heller …”

Tövädret kommer att fortsätta. Inom ett par år kan Jerry Seinfeld börja göra universitetsgig igen. Rätt vad det är dyker det upp en museiutställning genomsyrad av lärd fascination över vad intendenterna har hittat i sina samlingar, helt utan normkritisk läxredovisning. Kanske till och med en nyskriven teaterpjäs som inte handlar om migrationspolitik.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men vad kommer det att innebära för adrenalinhalten i det offentliga samtalet? Kommer polarisering och halmgubbar att bytas mot toleranta brorskålar mellan meningsmotståndare? Det beror på. Det avgörs delvis av dem som nu börjar andas lite friare. Risken finns att bitterhet och revanschlust kommer att vara den dominerande känslan hos de före detta dissidenterna. Man behöver inte vara Per Ahlmark för att bli lite härsken efter ett årtionde av misstänkliggörande och ihjältigning. Det finns också en betydande risk för konfirmeringsbias; man är så van vid att bli förbannad att man fortsätter att leta efter irritationsmoment och inte märker att vinden har vänt. Och den som söker skall finna. För det är ju inte så att P 3 kommer att tas över av MUF eller att Slussens t-banestation förvandlas till en prerafaelitisk konstutställning.

Men vår personalfest blev faktiskt en orgie i underlivshumor, med 28-åringarna som ivriga deltagare. Ett trösterikt tecken i tiden.

Wilhelm Behrman är psykolog.