Partistyrelsen såg det inte komma att Axel Oxenstiernas historiska reform skulle sågas av ombuden. Men den hårda kritiken mot länsstyrelserna kom inte från ingenstans. Tvärtom ingår den i ett mönster anti-institutionellt ifrågasättande som idag i hög utsträckning kommer från höger.

Sett så har pendeln svängt. I svensk historia var det en liberal författare som Vilhelm Moberg som i Det gamla riket skildrade en ämbetsmannakår som såg till sina egna intressen. Arvid Falks iakttagelser om tjänstemän som bara väntar på att få gå hem när klockan ringer, i Strindbergs Röda rummet, hör till den svenska kanon. Och för arbetarrörelsen representerade ämbetsmännen närmast enväldet, de symboliserade närheten till monarkin och en makt som folket saknade inflytande över. Den politiska styrningen förstärktes och ämbetsmännen blev tjänstemän.

Idag verkar maktinnehavets viktigaste tema på förvaltningsområdet vara införandet av det könsneutrala ordet tjänstepersoner. Samtidigt är det i breda högerkretsar som bilden av politiskt tenden­tiösa tjänstepersoner sprider sig. Polisen anklagas av historiskt lojala jägare och sportskyttar för överimplementering av regelverk för att bussa tungt beväpnade regionala insatsstyrkor på jägare vid minsta misstanke om brott. Skogsstyrelsens anställda etiketteras som myndighetsaktivister.

Makten måste alltid granskas. Men det går också att förstå den allmänt spridda kritiken mot bakgrund av den new public management-teori som fått stort genomslag i Sverige. Allt som är fel i svensk förvaltning härstammar verkligen inte från detta inslag av marknadsstyrning av offentlig verksamhet, men förminskandet av den etik som väglett läkaren, läraren eller utredaren och som motiverar ständigt ökande kontroll har försvagat professionerna i statlig och även kommunal förvaltning.

Lägg därtill essensen i den globala trend som angriper etablerade institutioner. Förvaltning ställs mot folkvilja. Förvaltningen anses förvanska den sanna folkviljan. Inte bara statliga ämbetsmän utan också universitet, Svenska kyrkan och public service-bolag ses som folkviljans motsatser.

Ett annat synsätt är att förvaltningen och professionerna istället förädlar det politiska systemets output.

Vad förvaltningens fiender idag glömmer bort är att avlövas förvaltningen så står vi inför ett politikervälde. Flyttas länsstyrelsens beslutskompetens till kommuner väntar bristande likvärdighet i bedömningarna och beslut kommer också att fattas i en kultur präglad av mindre juridisk anda än den som trots allt är närvarande i ämbetsverkens korridorer.

När beslutet i helsingborg klubbades av ordföranden gick det nog upp för en och annan att den framtida drömkarriären som landshövding i residensstäder som Kalmar, Växjö och Karlstad nu kunde gå upp i rök. Det blir väl helt enkelt så att framtida frågor om länsstyrelsernas framtid kommer att begravas – låt oss säga – i försvarsberedningens arbete som berör myndigheternas beredskapsansvar.

Svaret på den inledande frågan är nog därför att det på landshövdingarnas residensen år 2034 kommer att firas med champagne och inte med gravöl.