Den portugisiske modernisten Fernando Pessoa (1888–1935) har inom litteraturens domän kommit att bli lika berömd som hans landsman Ronaldo är för Fotbollskanalens tittare. Under sin livstid lät han publicera bara en diktsamling. Den boken kom 1934, först ett år före hans död. Men när denne märklige portugisiske grafoman dog vid 47 års ålder, efterlämnade han en kista proppfull med opublicerade texter, drygt 27 500 dikter och diktutkast, prosalyrik och novellskisser, filosofiska fragment och politiska funderingar.

Ännu mer uppseendeväckande är att Pessoa inte anger sig själv som författare till merparten av dessa alster utan tillskriver dem olika pseudonymer. Sålunda har de som hanterat hans efterlämnade skrifter funnit inte färre än 136 författarnamn. Man talar därför om Pessoas många heteronymer.

Internationellt har Pessoas rykte stigit stadigt alltsedan demokratiseringen av Portugal efter nejlikerevolutionen 1974, då landet öppnades efter årtionden av diktatur och censur, men redan dessförinnan fanns entusiaster som hade kännedom om honom och översatte delar av hans ännu ofullständigt kända verk. En av dessa pionjärer var den svenske poeten och översättaren Arne Lundgren, som redan 1973 gav ut en urvalsvolym på svenska, följd av ännu en femton år senare. Därefter har framför allt Lars Axelsson, ibland i samarbete med Margareta Marin, tagit över stafettpinnen.

Även enskilda dikter av Pessoa har översatts till svenska, ofta för tidskrifter och tidningar. En av dem som i dessa mindre sammanhang tidigare har publicerat översättningar är Henrik Nilsson, den utmärkte essäisten, som i åratal har visat sig ha ett särskilt intresse för portugisisk litteratur, både gammal och ny. Han är också den svensk som har skrivit de intressantaste essäerna om Pessoas författarskap, under strecket i SvD och här i Axess, senast i nr 6/21.

Därför är det roligt att Henrik Nilsson nu ger ut en egen urvalsvolym ägnad fyra av Pessoas mest kända heteronymer: den intellektuellt briljante skeppsingenjören Álvaro de Campos, den bondske naivisten Alberto Caeiro, den klassicistiskt orienterade läkaren och melankolikern Ricardo Reis, slutligen Bernardo Soares, prosaisten och bokhållarbiträdet bakom Pessoas mest lästa verk Orons bok. De tre senare har tidigare blivit ganska utförligt introducerade på svenska och ägnas därför tillsammans bara 50 sidor i Nilssons urval med titeln Mitt hjärta är lite större än hela universum (Bokförlaget h:ström). Álvaro de Campos får ensam breda ut sig över 70 sidor.

Varför denna disproportion i urvalet? Den beror på att Nilsson, själv flitig resenär, har valt att göra ett tematiskt urval ur den labyrintiska textmassa som har fiskats upp ur Fernando Pessoas efterlämnade koffert packad med manus. Han har vinnlagt sig om att bara ta med texter som på ett eller annat sätt förhåller sig till resa och uppbrott, förflyttningar och vidgade vyer.

Detta visar sig vara en god princip för urvalet. Man inser att idén om resans och miljöombytets betydelse var viktig för Pessoa att försöka belysa ur en rad olika synvinklar. Själv hade han som pojke åkt med båt från Lissabon till Sydafrika några gånger, först med sina föräldrar, sedan en gång ensam från Durban till Lissabon vid 14 års ålder, den sista längre resa som Pessoa gjorde i sitt liv. Därefter lämnade han ogärna sina närmaste kvarter i Lissabon. Han åkte aldrig och hälsade på sin mor och sin styvfar i Sydafrika och tog aldrig ens tåget till Porto. Han blev kvar i Lissabon och försörjde sig som affärskorrespondent för en rad firmor. Kvällarna tillbringade han på krogar i sitt eget kvarter.

”Packa resväskan till Ingenstans!” Det är teknikern och skeppsingenjören Álvaro de Campos som utbrister detta. Han är ständigt på resande fot, mellan arbetsuppdrag och nya bekantskaper, alltid lika utbytbara och tillfälliga. Till och med när han är ledig och utan uppdrag har han ett behov att resa, att bryta upp och fly från ”denna dåliga blodcirkulation i själen”. Han är en modern människa, men sig själv bär han alltid med sig, som en tyngande barlast omöjlig att skaka av sig: ”Jag kom hit för att vila upp mig,/ men glömde att lämna kvar mig själv där hemma./ Jag bar med mig medvetandets djupt sittande tagg,/ den vaga vämjelsen, den diffusa sjukdomen i att känna sig själv.”

Álvaro de Campos är för mig en spännande heteronym. Jag har tidigare alltför sällan stött på honom och är därför glad att Henrik Nilsson har valt att ge oss så mycket mer av honom och hans modus vivendi. Hans kynne är rörligare än övriga heteronymers, mer kameleontiskt. Eller med hans egna ord: ”Inget håller mig fast, jag håller inte fast vid något, tillhör inte något.”

Hurdan lantmannen Alberto Caeiro är vet nog de flesta av oss redan. Han är en bondsk Sancho Panza som inte bryr sig ett dugg om Don Quijotes griller utan genast vänder hem till sin by för att sätta sig under en korkek och lukta på blommor. För rastlöst modernt liv och för människor med andra ambitioner än att avnjuta stunden hyser han ett stillsamt förakt: ”Att ha bråttom är att tro att man kan gå före sina ben/ eller ta ett språng förbi sin skugga.”

Caeiro är antipoetisk och antiintellektuell. Han fnyser åt lyriska metaforer och tycker på det hela taget att människors fantasi och tankeförmåga är överskattade företeelser. Som en protest mot intellektualism meddelar han frankt: ”Och jag vet inte vad jag tänker,/ försöker heller inte ta reda på det.” Reser gör han aldrig, av princip. Bara den vilsne reser, den vise förblir vid sin rot och sitt fäste här i världen. Det är Caeiros budskap.

Läkaren Ricardo Reis, till vardags bekant med akut lidande, har lagt sig till med den skyddande vanan att se allt ur evighetens synvinkel. ”Förgäves rör vi oss och försvinner”, skriver han, och gör ”inte mer väsen av oss/ än löven gör på träden/ eller vinden när den blåser”. Själv ser han sin samtid som genom en omvänd kikare, som en sorts Lilleputtarnas rike. Det enda avstånd som intresserar honom är ”Tidens hav”, inför detta är vi alla försvinnande små. Själv skriver han klassicistisk dikt i Horatii anda, i övertygelsen att kärleken till den romers­ke skaldens sångmö Lydia är viktigare än allt annat.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Även hos Bernardo Soares i Orons bok har Henrik Nilsson funnit några prosastycken som belyser resan som motiv och tema. Soares är den av heteronymerna som ofta anses ligga närmast Ferdinand Pessoa själv, inte minst därför att Pessoa först i eget namn har skrivit flera av de mer eller mindre fullbordade prosabitar som har fogats till Orons bok och sedan har kommit att sorteras under den fiktive författaren Bernardo Soares namn. Soares har ett uppjagat förhållande till att resa. Han uttrycker sig så här: ”Tanken på att resa gör mig illamående./ Jag har redan sett allt som jag aldrig har sett./ Jag har redan sett allt som jag ännu inte har sett.”

Ett antal av de dikter som ingår i Mitt hjärta är lite större än hela universum finns i tidigare svenska översättningar, men Nilsson gör rätt i att översätta dem på nytt, så att urvalsvolymen blir enhetlig och så att säga talar med en enda röst. Tyvärr kan jag inte portugisiska och har därför inget att säga om översättningarnas växelspel med Pessoas original. Däremot vågar jag konstatera att Nilsson är stilsäker och har god hand med sitt modersmål, även om det förekommer en eller annan mindre kons­tighet, som exempelvis ”De återvänder utan varken bättre maner eller hälsa.” Det ska stå ”vare sig”, inte ”varken”, och man kan dessutom fråga sig hur många av oss som har vant sig vid det nya skicket att strunta i den franska accenten i en glosa som tills för inte så länge sedan alltid stavades ”manér” på svenska. Sådant är småsaker.

Konstigare blir det i dikterna av Ricardo Reis. I mer än varannan dikt vänder sig diktaren där till sin älskade Lídia. Vem är Lídia? Bör det inte i själva verket stå Lydia? De dikter av Reis som återges är fina imitationer av Horatius oden, och den mest innerligt älskade av romarens sångmör är den bångstyriga Lydia, alltså en flicka från Lydien.

Det är förresten denna Lydia hos Horatius som långt senare får ge namn åt kvinnan i den svenska litteraturens mest kända kärleksroman, Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Det har utretts av Martina Björk i en av de mest minnesvärda essäer jag har läst i denna tidskrift, ”Förnamnet tog jag från Horatius” (Axess 9/2016). Jag tror alltså att det är denna Lydia även Ricardo Reis vänder sig till och som bakom honom Pessoa syftar på. Något annat vore underligt och skulle kräva en förklaring i en not eller i en kommentar. Så jag misstänker att det rör sig om ett misstag. Annars är jag överlag imponerad av hur bra Henrik Nilsson får Fernando Pessoas att låta på svenska.