I tryckt form möter vi kälkborgaren för första gången 1597 i folkboken Das Lalebuch. Wunderseltzame, abentheurliche unerhörte und bisher unbeschriebene Geschichten und Thaten der Lalen zu Lalenburg. Verbet ”lale” kommer från grekiskan och är i sammanhanget en ordlek: det betyder att både skvallra och tjattra men också att undervisa och lära ut (kanske är det här svenskans ”att lalla runt” har sitt ursprung?).

I boken samlas ett antal satiriska berättelser om invånarna i den fiktiva staden Lale. I senare utgåvor är den omdöpt till det mer välkända ”Schild”. Schild betyder för övrigt inte kälke på tyska (äldre ty. ”Schlitten”) utan sköld. Det talar för att ordet felöversattes när berättelserna för första gången publicerades i Sverige i början av 1800-talet (”Kelkborgarnes krönika”).

”Pikborgaren, kan vi föreställa oss, såg således ned på bönderna men ringaktades av den mer förmögna borgerligheten och adeln.”

Sensmoralen är att invånarna i Schild var så kloka att kejsare och kungar över hela den kända världen ville att de skulle arbeta som rådgivare vid deras hov. Men efterfrågan var så stor att staden riskerade att avfolkas fullständigt. En ”genial” plan tog därför form: Schilds rådgivare började spela korkade i syfte att undvika en demografisk kollaps. Problemet var bara att strategin blev för framgångsrik. Med tiden förväxlade medborgarna den spelade idiotin med vad som faktiskt var klokt och riktigt. Till slut levde bara den pompösa självbilden kvar, till omvärldens höga nöje.

Ordet ”Spießbürgerlichkeit” är mer eller mindre synonymt med ”Schildbürgerlichkeit”, men dess etymologi är av det mer profana slaget. Piken (ty. ”Spieß”) var standardvapnet för den medeltida lägre borgerlighet som hade råd att bo innanför stadsmurarna men var för fattig för att bidra till stadens försvar i form av legoknektar. ”Pikborgaren”, kan vi föreställa oss, såg således ned på bönderna men ringaktades av den mer förmögna borgerligheten och adeln. Självmedvetenhet, nervositet och moraliserande över andras livsstil är ledorden även här.

I dagens Tyskland rasar tidningen Welts stridbare chefredaktör UIf Poschardt återkommande mot vad han upplever som en rädd, förstockad och fördömande urban medelklass. Eller ”Spießbürgern”, som han kallar dem. Poschardt ser det sämsta av två världar kombineras i denna klass: aversionen mot allt som riskerar att utmana den egna bekvämligheten och en allmän självrättfärdighet. Eftersom ”pikborgarna” i hög grad jobbar inom medierna, reklambranschen eller innehar högre positioner inom offentlig sektor är deras påverkan på samhällsdebatten stor.

Följden har blivit att politiken inte orkat genomföra nödvändiga, men på kort sikt obekväma, ekonomiska reformer samtidigt som den gjort sig extremt lyhörd för destruktiv symbolpolitik. Det räcker med att kasta en snabb blick på Tysklands prekära läge (kvävande byråkrati, energikris, arbetskraftsbrist, moraliserande miljöpolitik et cetera) för att se att det ligger en hel del i Poschardts hårda dom.

Det är svårt att inte skänka en tanke till de självgoda medborgarna i Schild när man reflekterar över med vilken halsstarrighet som svenska politiker fattat beslut vars negativa påverkan på vårt välstånd redan då torde ha varit uppenbar. Kommer några lärdomar att dras?

Fan tro’t.