Homosexuella handlingar mellan män avkriminaliserades i England år 1967, och femtioårsjubileet uppmärksammades förra året med utställningen Queer British Art, 1861–1967 på Tate Britain. Där intog Oscar Wilde en självklar hedersplats, han var den som genom rättegångarna och domen mot honom gav queerness och homosexualitet ett ansikte. Han förekom på utställningen med bland annat ett charmant porträtt i helfigur från de tidiga Londonåren och med celldörren från fängelset i Reading. En man som aktivt verkade för en legalisering fick däremot nöja sig med ett bleknat ungdomsporträtt i en monter. Hans namn var John Addington Symonds (1840–1893), en på sin tid framstående litteratur- och konstkritiker och, under de senare åren av sitt liv, en alltmer medveten gayaktivist.

Symonds fick ett liv med vändningar som få hade kunnat förutse. Hans far var en känd läkare från en högborgerlig familj. Det enda avvikande draget hos släkten var att den stammade från 1600-talets puritaner och att den därför fortfarande var frikyrklig. Symonds avskydde dock frikyrkligheten som han beskriver med avsmak i sina Memoirs. Redan som liten pojke fann han dess kapell fula och atmosfären där kvävande. Han var och förblev en estet som dyrkade skönhet, och han beskriver hur han som liten kunde sitta i timmar och betrakta bilder av Praxiteles Eros i sin fars bibliotek.

Från början verkade hans väg genom livet utstakad. Han gick på Harrow, en av de förnämsta privatskolorna i England, och fortsatte sedan till Oxford där han likt Oscar Wilde läste klassiska språk. Han fick högsta betyg, flera prestigefyllda priser och en tjänst på universitetet. En säker framtid verkade vara hans. Men han kom att figurera i utkanten av en skandal med homoerotiska övertoner. Han blev visserligen rentvådd och fick behålla sin tjänst, men hans bräckliga hälsa gav vika. Han fick urologiska problem och synsvårigheter som förmodligen var psykosomatiska. Dessa tvingade honom till slut att lämna universitetet, men sjukdomen hade dock det goda med sig att han fick tillbringa långa perioder i Italien där han studerade måleri och skulptur. Hans receptivitet och minne var fenomenala och han stödde dem med systematiska anteckningar.

Under sin sjukdom började Symonds skriva artiklar för olika tidskrifter och han etablerade sig gradvis som litteratur-och konstkritiker. Han hade en anmärkningsvärd bredd och skrev om allt från klassisk grekisk poesi, italiensk och engelsk renässans till samtida experimentella författare som Émile Zola och Walt Whitman. Han gav ut böcker om Dante och Boccaccio och översatte självbiografier av Benvenuto Cellini och Carlo Gozzi. Hans febrila verksamhet kröntes av det stora verket Renaissance in Italy i sju volymer (1875–1886) och den monumentala biografin om Michelangelo (1893). De blev bägge standardverk i den engelskspråkiga världen och kom ut i nya upplagor långt in på 1900-talet.

Bakom den framgångsrika fasaden var dock Symonds situation en annan. I memoarerna beskriver han sig som plågad av kval och samvetsförebråelser. Trots att begreppet homosexuell knappast fanns under hans ungdom insåg han tidigt sin natur, och han var en av de första att använda termen redan år 1873. Som ung fantiserade han om att få vara slav till inbrottstjuvar och sjömän. Hans bekännelser förebådar Freuds tankar om barnsexualitet samtidigt som de tyder på en längtan efter ett mindre instängt liv än det han levde med den otillgänglige fadern som tidigt blivit änkling.

Sex mellan pojkar var inte något okänt fenomen på de stora internatskolorna, men Symonds äcklades av råheten på Harrow. En vändpunkt kom istället vid arton års ålder genom läsningen av Platons dialoger Faidros och Gästabudet. Upplevelsen var omvälvande; plötsligt insåg han vad en relation mellan män kunde innebära. Några veckor senare träffade han sin första kärlek, en något yngre korgosse. Men fadern fick kännedom om förbindelsen och tvingade honom att bryta kontakten. Denne ansåg nämligen att det var olämpligt att hans pojke hyste en intensiv vänskap till sonen till en skräddare. Symonds ångrade bittert att han lytt sin far och ansåg att behandlingen av vännen var ett av de största sveken i hans liv.

Symonds psykiska och fysiska problem fortsatte emellertid. Både hans far och hans läkare, som även var drottning Victorias livmedikus, föreslog äktenskap som en lösning, och 1864 gifte han sig med en kvinna ur en adlig familj. Bröllopsnatten blev en ytterst pinsam upplevelse för paret, och i memoarerna pläderar Symonds kraftfullt för sexualupplysning. De fick fyra döttrar men deras samliv blev fullt av slitningar. I memoarerna tvekar Symonds mellan att se äktenskapet som sitt bästa beslut eller återigen som ett stort svek eftersom han ingått det utan verklig kärlek till hustrun.

Symonds plågade livssyn, som han beskriver den i memoarerna, påminner i mycket om vår svenske Pontus Wikners i Psykologiska självbekännelser som tillkom vid samma tid. Båda uttrycker en intensiv känsla av alienation och hopplöshet eftersom samhället och den rådande moralen förnekade dem möjligheten att leva i enlighet med deras läggning. I sina mörkaste stunder såg båda självmord som en möjlig utväg, och Symonds beskriver sig själv som levande död: ”I recognized the fact that I was not truly living or alive, nay that I was very seriously dying.”

År 1877 blev ytterligare en vändpunkt i Symonds liv, både en kris och en befrielse. Han deltog i en konkurrens om den prestigefulla posten som ”Professor of Poetry” i Oxford och hans chanser verkade goda. Flera av hans motståndare började dock ifrågasätta hans moral, speciellt som den framstått i hans böcker om grekisk poesi, och han såg sig till slut tvungen att dra sig tillbaka. Han nämner överhuvudtaget inte denna händelse i sina memoarer. Tydligen var den för plågsam. Samma trångsynthet drabbade hans huvudkonkurrent, kritikern Walter Pater, som hade ett avgörande inflytande på Wilde och hans generation. Även han tvingades dra tillbaka sin kandidatur därför att hans moral ansågs tvivelaktig. Tjänsten gick till slut till en oförvitlig men garanterat obetydlig person.

Sedan barndomen hade Symonds kämpat med bräcklig hälsa, men under våren 1877 ställdes situationen på sin spets. Det visade sig att han hade fullt utvecklad tuberkulos, och hans läkare förklarade att han inte skulle överleva ytterligare en vinter i England. Slumpen gjorde att han hamnade i Davos, dåförtiden en avlägsen bergsby, där den höga luften gjorde underverk. Han tillfrisknade, lät bygga ett hus åt sig och familjen och bodde där de sista sexton åren av sitt liv.

En tredje händelse år 1877 var att han slutligen tog det avgörande steget från platoniska, ”rena” förälskelser till sexuell handling. En lord i hans bekantskapskrets tog honom med till en bordell för homosexuella där han träffade en ung soldat. Mötet var en befrielse för Symonds, som hävdade att det är bättre och hälsosammare att utföra en handling som samtiden betraktar som djupt omoralisk än att enbart ge sig hän åt överhettade fantasier. Dessutom såg han deras relation i ljuset av Whitmans poesi som ett demokratiskt möte över klassgränserna. Samma inställning hade han till sina förbindelser med schweiziska bondpojkar och den venetianske gondoljär som blev hans följeslagare under senare delen av hans liv. Trots Symonds goda avsikter och ekonomiska hjälp till dem är det dock svårt att bortse från inslag av sexturism i dessa relationer.

Tre teman dominerar Symonds sena författarskap: Michelangelos liv och konstnärsgärning, Whitman och hans idéer om demokrati och jämlik kärlek mellan alla, män som kvinnor, och slutligen homosexualiteten i skrifter där han öppet argumenterar för en legalisering. Under dessa år arbetade han även på sin självbiografi där homosexualiteten, ”grundbulten i mitt väsen”, är ett genomgående tema. Memoarerna var alltför frispråkiga för att publiceras och de kom ut först 1984.

Michelangelo var förmodligen den konstnär som Symonds satte högst. Han är den ende som får ett eget kapitel i volymen om konst i Renaissance in Italy och biografin om honom är på över 800 sidor. Dess titel är mycket betecknande, The Life of Michelangelo. Based on Studies in the Archives of the Buonarroti Family at Florence. Symonds betonar här att han gått tillbaka till källorna och därför presenterar en sanning som tidigare levnadstecknare inte kunnat eller velat berätta. Biografin kom ut 1893, samma år som Symonds dog. Den blev en stor framgång och kom snabbt ut i en andra upplaga. Symonds kunde där försvara sin publicering av de fakta som omöjliggjorde en förvrängd bild av konstnären.

Biografin är ibland tungläst men den stegvisa redogörelsen för Michelangelos liv och gärning bidrar till ett intryck av stor vederhäftighet. Symonds konstaterar att det är den nakna mansfiguren som är det dominerande motivet i hans konst från ungdomens ikoniska David till de fallande kropparna i Yttersta domen. Han påpekar även att Michelangelo förblev ogift och att han tycktes sakna intresse för kvinnor. När Symonds därför kommer till analysen av hans dikter och brev tycks hans slutsatser väl underbyggda. Hans arkivstudier bekräftar att Michelangelos brorsonson hade ändrat i sonetterna så att de blev acceptabla för en bredare allmänhet. ”Han” hade blivit ”hon”, ”honom” hade blivit ”henne”. Vidare hade han och senare levnadstecknare försökt få det till att hans kärleksbrev till den unge Tommaso Cavalieri egentligen var avsedda för adelsdamen Vittoria Colonna som Michelangelo hyste en hövisk vänskap för.

Symonds ambition var att omöjliggöra sådana förvrängningar. Samtidigt säger han aldrig att Michelangelo var homosexuell. En benämning som kanske skulle passa bättre är Tiina Rosenbergs ”icke-heterosexuell”, som hon använder i sin biografi om regissören Ludvig Josephson. Men framförallt är Michelangelo i sin heroiska hängivenhet för konsten det främsta exemplet på konstnären som hjälte. På bokens sista sidor väller Symonds djupa beundran för Michelangelo fram.

Walt Whitman var sedan ungdomen en annan av Symonds husgudar. En god vän hade 1865 läst Whitmans dikt ”Long I Thought that Knowledge Alone Would Suffice Me” högt för honom. Den är en skildring av den stora kärleken. Sedan diktaren träffat den älskade betyder inget annat något för honom, varken kunskap, erkännande eller yttre framgång. Och den han älskar är en man. Precis som Platons Faidros gjorde dikten ett överväldigande intryck på Symonds. Både ämnet och den revolutionerande fria versen talade till de djupaste lagren i hans personlighet, och den blev början till en relation med Whitmans verk som varade livet ut.

Under åren kring 1890 fick den amerikanske diktaren en ännu större betydelse för Symonds, som dels skrev ett kapitel om honom i stridsskriften A Problem in Modern Ethics, dels en bok Walt Whitman. A Study. För dessa behövde han ha visshet. Han frågade därför Whitman om termen ”adhesiveness” (”adhesive”=bindande, häftande) som han använder om relationen mellan män även kunde innebära en fysisk sådan. Denne svarade upprört att han aldrig hade kunnat föreställa sig en sådan tolkning. Till yttermera visso beskrev han sig som en karlakarl som avlat sex barn. Men Whitman ljög. De sex barnen var med all sannolikhet en fiktion för inget av dem har, trots intensiva efterforskningar, kunnat lokaliseras.

Sannolikt var Symonds alltför påträngande i sin iver att etablera sanningen om homosexualitetens omfattning. Hans sista projekt var en bok om ämnet, Sexual Inversion, som han planerade tillsammans med läkaren och sexologen Havelock Ellis. För denna behövde han fallhistorier och i samband med insamlingen tog han kontakt med konstnärsparet Charles Ricketts och Charles Shannon. Dessa var emellertid ovilliga att erkänna vad som trots allt var en kriminell handling och till slut slängde Ricketts ut Symonds. Denne gav sig emellertid inte utan ropade tillbaka: ”But you are, aren’t you? You do, don’t you?” Han fick inget svar.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Efter Whitmans död 1892 fick Symonds anledning att återkomma till samma problem i en minnesbok, Walt Whitman. A Study. Boken är dock främst en djupt känd hyllning till den amerikanske diktaren. Under de dystra åren på 1860-talet gav Whitman honom livsmod. Man behövde inte leva sitt liv insnörd i klassamhällets konventioner och fördomar, och Whitmans optimistiska förkunnelse innebar ett löfte om öppenhet och frigörelse.

De sista åren av sitt liv ägnade Symonds åt att argumentera för en annorlunda inställning till homosexualitet och en ändrad lagstiftning. Han ville verka för ett upphävande av ”Labouchere Amendment” från 1885, som gjorde alla sexuella handlingar mellan män kriminella. De främsta skrifterna i denna fråga är A Problem in Modern Ethics och Sexual Inversion. Den förra är en pendang till den tidiga A Problem in Greek Ethics som Symonds skrev redan 1873 och sedan lät trycka i tio exemplar 1883, detta trots skarpa protester från en av typograferna. Den är en lärd kartläggning av gossekärleken i grekisk poesi. Han tycks ha läst allt om temat och han normaliserar det fräckt genom att jämföra det med den kyska kärlek som exempelvis Dante ägnade Beatrice. Sedan påpekar han försåtligt att denna kyskhet i bägge fallen förutsatte äktenskapsbrott och sexuell utlevelse på annat håll.

A Problem in Modern Ethics kom ut 1891, återigen på eget förlag, i en upplaga på 50 exemplar. Den innehåller dels en kartläggning av attityderna till homosexualitet från renässansen och framåt, dels en genomgång av den omfattande litteraturen om denna läggning på tyska och franska och slutligen ett genomarbetat förslag till legalisering. Häpnadsväckande nog går Wikners Psykologiska självbekännelser ett eller flera steg längre, de utmynnar i ett revolutionerande förslag om samkönade äktenskap. Detta redan år 1879.

Symonds dog 1893, innan Sexual Inversion var färdig. Tanken var att den skulle innehålla dels de fallhistorier som han hade samlat in, dels större delen av A Problem in Modern Ethics. År 1895 hade Havelock Ellis avslutat arbetet och boken kom ut. Förvaltaren av Symonds dödsbo ansåg emellertid verket så komprometterande att han köpte upp och förstörde hela upplagan. En översättning till tyska som Das konträre Geschlechtsgefühl hann komma ut 1896 utan att göra någon större skandal. Under tiden arbetade Ellis om boken och tog bort Symonds bidrag förutom fallhistorierna. Han fann ett nytt förlag och boken kunde publiceras 1897, denna gång enbart under hans namn.

Det vidare ödet för Sexual Inversion blev en sorglustig historia. Polisen gjorde en razzia på förlaget och konfiskerade hela upplagan. Förläggaren åtalades, bötfälldes och såg sig nödsakad att gå i landsflykt. Den kom aldrig ut i Storbritannien utan senare upplagor publicerades enbart i USA. Varken dödsboet eller myndigheterna kunde dock förhindra att A Problem in Greek Ethics och A Problem in Modern Ethics kom ut i flera piratupplagor, den senare så tidigt som 1896, då utan förlagsnamn men under Symonds eget namn.

Rättegångarna och domen mot Oscar Wilde innebar ett avgörande bakslag för Symonds och hans strävanden. Avkriminaliseringen av homosexualitet skulle dröja till 1967 i England. Och Pontus Wikners vision om samkönade äktenskap skulle bli verklighet i Sverige 2009 och i England år 2014. Detta innebär dock inte att Symonds ansträngningar var förgäves. Han förändrade vår bild av Michelangelo och Whitman, och hans skrifter om homosexualitet vittnar om modet att stå emot den förstockade tidsandan. Hans självbiografi är bitvis ett skakande dokument och han framstår som en pionjär för rättigheter som nu anses självklara.