De här och andra bra frågor är utgångspunkten för 28 texter i boken Museum of the Future. Now What? Det är främst museichefer med ansvar för omfattande historiska samlingar som har tillfrågats, men boken inkluderar också några konstnärs- och arkitektröster. Det mesta presenteras i dialogform och man behöver vara minimalt intresserad av museer för att kunna konstatera att det här är relevant läsning.

Den första frågan gäller historieskrivning: Behövs en ny kanon? Överlag svarar museicheferna att det är givet att vår förståelse för historiskt material förändras över tid och att det påverkar hur vi talar om och väljer att visa vissa föremål. Det är klart att berättelserna utvidgas och inkluderar nya perspektiv. Dimitri Ozerkov chef på Eremitaget i Sankt Petersburg betonar vikten av att låta ett museum­ förbli i formen som den instiftades. Han menar att man visst kan använda sig av en ny kanon som ett experiment, men att det är viktigt att bevara museer. Hon understryker att det idag hade det varit värdefullt att kunna studera det unika Leninmuseum som förstördes efter Sovjetunionens fall.

Vad ska man göra med konstverk som anses problematiska? Om vi med problematiska menar konstverk som stals av nazister ska de lämnas tillbaka till sina rättmätiga ägare, svarar Sylvain Bellenger chef på Museo e Real Bosco di Capodimonte i Neapel. Ramiro Martínez, chef på Museo Ampari i Puebla, som har hand om en samling mexikansk konst, både pre-colombiansk och samtida, poängterar vikten av att nogsamt studera föremålen och att alltid låta dem presenteras i relevanta sammanhang. Han ser det som museets uppgift: att studera och tillgängliggöra föremål för sina besökare.

På frågan om huruvida man ska kunna sälja av föremål ur en samling blir det påtagligt att svaren mycket beror på var museerna är geografiskt placerade. De flesta museicheferna i Europa kan inte sälja konst ens om de skulle vilja. Samlingarna är statens och invånarnas egendom och får inte avyttras. Solomon R Guggenheim-museets chef Richard Armstrong ger ett diplomatiskt svar som går ut på att konstmuseer ständigt måste omvärdera och förädla sin samling och att styrelsens och medarbetarnas klokskap måste samspela.

”Vilket museum besökte jag senast? Lärde jag mig något? Var det ett trevligt besök?”

Museer tar också plats online och under pandemin var det nog många som upptäckte att vissa museer har rätt fantastiska hemsidor. Virtuella turer är sällan så bra som det låter, men det finns mycket annat för den som är intresserad. Dokumentation av samlingar och specialutställning omfattar inte sällan både relevant bildmaterial och videoupptagningar från intervjuer med konstnärer och curatorer. Generellt beskriver museicheferna internet som ett verktyg, en tillgång i arbetet med att informera och berätta om sina föremål och sin verksamhet.

På frågan om konstverk i sig räcker, eller om ett museum också behöver Augmented Reality (AG) inleder Brice­ Curing sitt svar med en retorisk fråga. Hur ska vi lyckas skydda museerna från teknokraterna? Hon hoppas att museer­ lyckas förbli platser där saker som blivit otidsenliga stillsamt kan få slumra och slippa omvandlas till penninggenererande underhållning. Brice Curing har under en lång karriär skapat många välbesökta utställningar, bland annat har hon ansvarat förVenedigbiennalen, ett av världens mest besöka konstevent. Idag är hon chef för Vincent van Gogh Foundation i Arles. Museet bildades 2014 i syfte att lyfta hur samtida konst inspireras av van Goghs måleri. Det lockar 100 000 besökare per år.

Augmented Reality, som ibland på svenska översätts till Förhöjd Verklighet handlar om att komplettera en fysisk miljö med digitala lager. Visst kan det finnas ett behov för AG, svarar arkitekten Jun’ya Ishigami, men varken han eller någon annan av de tillfrågade argumenterar för att AG kommer att vara av avgörande betydelse för museernas framtida förmåga att locka besökare. Snarare finns en samsyn kring föremålens förmåga att kunna möta sin betraktare direkt utan vare sig en skäm eller speciella glas-ögon emellan.

Samtliga personer som intervjuas presenteras med en kortare biografi. Konstnärerna är välkända och arkitekterna etablerade. Museicheferna har sammantaget solida karriärer i ryggen och arbetar för konstinstitutioner med höga besökssiffror. Man får reda på vilken typ av samling museerna de arbetar på härbärgerar, hur stora de är till ytan, antalet anställda och hur många besökare man tar emot. Siffrorna som redovisas reflekterar besöksantal från före pandemin och före Rysslands angreppskrig mot Ukraina, men vittnar onekligen om att museer­ drar publik. Guggenheim i New York välkomnar årligen en miljon besökare, Kunstmuseum Basel har cirka 300 000 besökare. Eremitaget i Sankt Petersburg slår upp dörrarna för 4,5 miljoner personer. Det är samma antal som besöker Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía i Madrid. I Brasilien tar Museu de Arte de Sãn Paulo Assis Chateaubriand emot 700 000 besökare per år och National Gallery of Zimbabwe, i Harare välkomnar 98 000.

Museer är givetvis också stora arbetsplatser. Rebecca Rabinow, chef på The Menil Collection i Houston med 137 anställda, poängterar vikten av att hålla en budget som verkligen korrelerar med verksamheten och berättar att man under hela pandemin lyckades behålla sin personal. Hon reflekterar också över hur beroende verksamheten är av privata medel och hur viktigt det är att ständigt dra in nya donatorer.

På frågan om vad det lokala har för betydelse i en global värld svarar Sabine Haag, chef på Kunsthistorisches Museum­ i Wien, att det faktiskt är lokalbefolkningen som är skattebetalarna som finansierar stora delar av verksamheten. Det är avgörande att museet lyckas tillhandahålla ett program som de uppskattar och vill ta del av. Manuel J Borja-Villel,­ chef på Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía i Madrid, understryker vikten av samarbeten med andra aktörer och lokala grupper för att nå ut. Ra­phael Chikukwa, chef på National Gallery of Zimbabwe i Harare, påminner om vikten av att lyssna på lokalbefolkningen, att ta in perspektiven från dem som faktiskt lever på en plats. Berättelserna om människor och föremål har för ofta skrivits av ett litet fåtal, och på samma sätt har många museer en otrevlig historia av att vara platser bara för de utvalda.

Hur kan museum bli inbjudande platser för alla?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Sam Keller menar att attraktiva museer­ behöver både charm och stolar. Han är chef över Foundation Beyeler med lokaler i både Riehen och Basel. Han poängterar att museer idag aldrig enbart är platser för objekt, människorna är alltid lika viktiga. Konstnären Sarah Morris föddes i Storbritannien men bodde som 11-åring i slutet av 1970-talet i Stockholm. Hon minns besöken på verkstaden som låg i anslutning till biblioteket i Kulturhuset. Idén­ om att kunna skapa på en plats för konst påverkade henne starkt. Hennes idealmuseum är ett som fungerar som en mötesplats för både betraktande och görande.

Nu levande konstnärer bjuds inte sällan in för att ta sig an hi­storiska samlingar. Konstnären Camille­ Henrot beskriver hur hon tycker att museer slentrianmässigt låter konstnärer agera något slags inspiratörer. Hon efterlyser att konstnärer oftare skulle få vara med och ta reella beslut, inte minst i fråga om inköp. Hennes reflektion kring en viss saktfärdighet backas upp av konstnären Pippilotti Rists besvikelse över musei­cheferna som bara snackar. Hon eftersöker mer görande och färre fina ord.

I förordet reflekterar redaktörerna Christina Bechtler och Dora Imhof, både bosatta i Schweiz, kring tiden när de samlade in materialet till den här boken. Mitt under pandemin var framtiden oviss för många museer. I Sverige var det lugnt, men ute i Europa och i USA pågick stora demonstrationer med krav på förändring. Många menar att det är hög tid för nya perspektiv och andra röster att komma till tals. Missnöjet blandades i svarta tidningsrubriker, i både fackpress och stora dagstidningar, med rapporter om hotande nedläggningar. Stundtals var tonläget högt. Inte minst med de diskussionerna och den globala hälsokrisen i färskt minne är det här relevant läsning för alla som funderar på hur man bäst förvaltar och visar historiska föremål.

Sammanställningen fungerar som en temperaturmätare på vår tid och som en redovisning av hur de som styr några av världens största museer resonerar kring sina arbetsplatsers position och framtid. Läsningen känns lite som att ta del av ett stort och ovanligt väl sammansatt panelsamtal. Personligen tycker jag att man har inkluderat märkligt få konstnärer. De som trots allt medverkar är absolut läsvärda, men riskerar att få stå som representanter för konstnärer i allmänhet, och det känns underligt. Sammantaget är Museum of the Future. Now What? en mycket snygg och stilren publikation som fungerar utmärkt som underlag för vidare diskussioner. Inte minst sporras man att som läsare till att reflektera över vad man själv tycker att historiska museer­ är bra till. Vilket besökte jag senast? Lärde jag mig något? Var det ett trevligt besök?