Jag väntar uttråkad och litet irriterad utanför en iransk kvartersbutik i London. Min man ”ska bara” avsluta sitt omständliga inhandlande av nötter, enorma buntar mynta och svårhanterliga bröd inne i affären. Det involverar alldeles för mycket prat för en svensk och får mig att tänka på en Instagram-bild där några skelett står på förstukvisten till ett hus. ”Iranier säger hejdå efter middagen”, lyder bildtexten. De kom aldrig iväg.

Där jag står och gnisslar i virvelvinden efter röda dubbeldäckare känns skämtet alldeles för dokumentärt; en illustration av den intrikata taaruf-regel som i alla sociala lägen gör det svårt för iranier att slita sig ur en språklig dans av sirligt tackande, ursäktande och erbjudande av tjänster. Min man kommer att stappla ut som ett skelett, tänkte jag, till sin mumifierade fru.

I väntan på trottoaren, bland berg av persimoner och granatäpplen, faller min blick på en hög billigt tryckta reklamblad borta bland auberginerna, med erbjudanden från iranska affärer och re­stauranger i västra London. Jag tar upp ett och förstår bara enstaka ord av den persiska skriften, men vem som helst kan se på radernas utformning att en dikt klämts in mellan två skrikiga rea-annonser. Under verserna står prydligt med romerska bokstäver Hafez, en av Irans me­deltida nationalpoeter. Inte konstigare än ett par ­strofer ur Snorres Edda på flygbladet från Coop, tänker jag.

Vi kommer hem till slut och min man översätter rea-dikten för mig, en procedur som alltid inleds med en tillfredsställd suck åtföljd av ”åh, den här, den är…helt oöversättlig!” Ändå gör han ett ivrigt försök att förmedla poetens abstrakta levnadsråd som uttrycks i hypnotiserande rytm med kaskader av allitteration, dubbel-rim, upprepningar och mångtydiga begrepp. Som 700-årig föregångare till dagens rappare gör Hafez också regelbundna DJ-drops; stämplar sitt namn som ett bomärke i texten och möter läsaren: ”Änglar lär sig utantill, dikter av Hafez”. Eller ”Inte sedan människan för första gången kammade språkets lockar, har en poet förmått dela hårets slöja med sin penna och avtäckt den rena tankens anlete, såsom Hafez.”

Apropå denne Österlandets Bellman, som Sven Hedin kallade honom, brukar vi göra en rolig grej när den persiska delen av familjen samlas vid någon högtid och andan faller på: fale Hafez. Som att spå i kort eller stöpa tenn, fast man siar i dikt. I tur och ordning ställer alla som vill vara med en fråga till divanen, det samlade diktverket. Man blundar, ber en tyst bön för poeten och slår upp en av de 600 dikterna i blindo. I den magiskt utvalda ghazal som fingret landar på, skriven på tätt rimmande versmått, döljer sig svaret på hur det nya jobbet ska bli, om det kommer att funka med Tinder-dejten eller om man borde sälja huset. Som vanligt blir det diskussion om reglerna: Måste man avslöja sin fråga för de andra? Får den ett ärligt svar som själv döljer sig? Beroende på stämningen kommer vi till ett godtyckligt domslut, sedan kan kvällens litterära grupparbete börja, där vi tyder månghundraåriga verser med avseende på nuets gåtor.

Stroferna i en Hafez-dikt speglar ett utvalt tema utifrån olika perspektiv. Briljansen och det tidlösa ligger i att verser om allmängiltiga livsfrågor som kärlek, vänskap, mening, andlighet, konst, svårmod, medgång och motgång på samma gång lyckas vara inbjudande specifika i bildspråket och meningsfullt universella.

Gupp och gropar i kärleksöknen
inne bär faror och fällor
var finns den lejonhjärtade som
inte räds hot eller försåt?
[Översättning: Fatemeh Behros]

Dikterna har skilda stämningslägen – här finns förmanande, nostalgiska, upprivna, sorgsna, euforiska verser – som binds samman av att alla genom ett melodiskt, mångbottnat språk andas livskraft och mystik. Hos Hafez flödar parfym, kyssar, musik, utslaget hår, sång och vin. Som porlar genom paradis, krogar, lustgårdar och ett universum i förvirring, kaos, upprymdhet eller kärlek. Kärlek till vännen, den Älskade, som samtidigt är Gud och Medmänniskan. Vinet, som Hafez säger behövs ”för att göra morgonbönen meningsfull” flätar samman det världsliga och spirituella på ett sätt som är en nyckel till den iranska själen.

A chalice, full, reflects as a mirror divine,
Look and see Sufi, the serenity of the ruby wine,
To learn the mysteries veiled, ask the secular or tipsy,
not the devout
[Okänd översättare hos Parsa publisher]

De deltagare i fale Hafez-leken som förstår persiska till fullo sitter förr eller senare i tårar, villiga offer för poetens förförelseakt. Eftersom persiska (farsi) jämfört med europeiska språk förändrats mycket långsamt, är medeltida texter mer tillgängliga för dagens iranier än lika gamla europeiska texter är för oss, men skiljer sig ändå avsevärt från vardagsspråket. Min tyska svärmor som bodde i Iran i 28 år förstår nästan allt. Hon suckar: ”en del av mångtydigheten går förlorad om man inte stöpts i kulturen från barnsben”. En iransk svägerska nickar medlidsamt.

Själv kryper jag upp i ett hörn i soffan och smuttar språkligt te av tredje skörden: persiska till engelska till svenska. Ändå är det vackert och spännande. När vi inte kunde välja namn till vår yngsta dotter frågade vi Hafez genom att slå upp en dikt och hon fick namnet Minaforouz, strålglans av azurblå. ”Att han nämnde just mina när hon har blå ögon!” utropar iranier som hör hur vi löste namnproblemet. Ingen av dem ser något ovanligt i den poetiska konsultationen. Även denna kväll många år senare tycker jag mig får svar på en fråga som trycker i bröstet. Äldsta tonårsdottern där­emot hade önskat sig rakare besked om sina vänskapsbekymmer, men alas, Hafez lämnar henne denna gång i menande och manande ovisshet.

Iranier från alla sociala bakgrunder lever med poesin i vardagen och man undrar: Hur skulle det se ut i Sverige om vi inte hade rest en högkulturell barriär mellan människan och dikten? Taxi­chaufförer skulle citera Fröding precis som jag flera gånger hört persiska chaufförer smyga in diktrader i samtal med min man. Popband skulle tonsätta Ferlin, och gangstarappare riffa på Stagnelius. Riksdagsledamöter skulle låta referenser till Tegnér eller Lugn hagla utan att någon tyckte det lät pretto. Och alla, låg som hög, skulle dikta själva för husbehov; en vers till födelsedagskortet, en liten strof för Whatsapp-flödet.

När vi svenskar sitter på klippan vid havet är det ingen som säger åt oss att vi vet för litet om geologi för att ha rätt att vara där, eller att den glittrande fjärden väcker fel känslor i oss. Det är en så absurd tanke att den nästan är litet rolig: att någon annan skulle ges tolknings­företräde i vår interaktion med naturen. På samma sätt förhåller sig iranierna till poesin; diktläsande är en personlig upplevelse med det slags spirituella övertoner vi svenskar förknippar med naturen.

Det utesluter inte att kunskap berikar reflektionen och förhöjer njutningen. Precis som vi omedvetet skolats i hur man beter sig i båten, undviker giftsvampar och inte åker skridskor över inlopp, utlopp och avlopp så har de allra flesta iranier under uppväxten som en självklarhet lärt känna en gedigen poetisk kanon. Grunden läggs i skolböcker med en stark närvaro av poesi som gör att barn och ungdomar hinner suga upp en omfattande diktbank utantill. I vår familjs kaotiskt organiserade hemspråksundervisning såg jag hur mina barn redan första dagen möttes av en läsebok där enkla dikter blandades med alldagliga didaktiska texter. Därifrån avancerade språket förvånansvärt snabbt till mångfacetterade dikter, utan att behandlas som en särskild gren inom ämnet. Av naturligt poesiälskande vuxna (tänk ivrig ledare på Mulleskolan) smittas barnen av känslan att det står fri lek på schemat när det är diktdags, snarare än en lektion av den dammiga sort där vägguret tickar i bakgrunden.

I Iran började det förfinade diktandet på allvar under 800-talet ”när runristande vikingar fortfarande paddlade runt de norra haven”, som iranier gärna påpekar med glimten i ögat. Vid den tiden upplevde det persiska språket en renässans efter arabernas invasion på 600-talet, ledd av bland andra Rudaki, som ofta nämns som den klassiska poesins anfader.

Tillsammans med Ferdawsi hundra år senare lade Rudaki grunden för den moderna form av persiska som talas idag. Ferdawsis epos Shahname, Konungaboken, är tre gånger så lång som Iliaden och etablerade med 50 000 verspar om (delvis mytiska) persiska kungars bragder, en språk- och kulturskatt ur vilken en ny iransk identitet växte fram. I en andra poetisk våg under 1200- och 1300-talen nåddes en tidlös höjdpunkt i det poetiska uttrycket när de tre diktare som ofta räknas som de främsta verkade: Hafez, Sadi och Rumi. (Här värjer sig min man å alla iraniers vägnar häftigt mot denna stympade lista av mästare: ”Det är en grov generalisering!” utropar han. Jag kontrar med att fem konstiga namn i en paragraf är tillräckligt för oss utlänningar.)

I motsats till andra folk i Mellanöstern, som inte återskapade sina språk efter den arabiska erövringen, etablerade iranierna istället persiskan som en symbol för nationens särart; språket var på samma gång stolt avgränsat från arabiskan som lyckosamt berikat av både den och andra närliggande språk. Persiska talades av mogulerna i Indien, vid det osmanska hovet, samt (fortfarande) av tadzjiker och många afghaner, vilket tidigt gjorde det till ett Mellanösterns ”lingua­ poetica”. När Goethe gav ut sitt verk Väst-­östlig divan år 1819, med diktöversättningar, poet-porträtt och allmän pr för iransk kultur, fick den iranska poesin inflytande även över europeisk diktning och filosofi.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I Iran har poesin förblivit det kulturella uttryck som stått i förgrunden genom hi­storien. Den strukturerade versen förlorade aldrig sin kraft hos perserna som i väst, utan etablerade sig som en naturlig fortsättning på den muntliga traditionen i både slott och koja. Andra språkbaserade uttrycksformer som romanskrivande och teater utmanade inte dikten i Iran på samma sätt som i väst. Konstformer som är stora i Iran bredvid poesin ges istället en stark koppling till dikten – bland annat miniatyrer vilkas diktstrofer samspelar med motivet. Eller så spelar de, som till exempel arkitektur och hantverk, huvudsakligen på en annan sinnlig arena än språkets.

En ytterligare orsak till diktens allestädes närvaro i Iran är den starka förbindelsen mellan de klassiska poeterna och den mystiska tradition som tillåter ett möte mellan intellektua­litet, språk och vetenskap. Omar Khayyam, 1000-talets existentialist-pionjär, var på samma gång matematiker, astronom och poet. Frånvaron av en känslomässig konflikt mellan teknologiskt framsteg och dikt möjliggjorde en fortsatt upphöjd ställning för poesin inom intelligentian. Ännu idag förväntas av den som ”vill vara någon” i Iran att han eller hon aktivt befattat sig med diktkonsten. Vad som i Iran är ett tecken på engagemang och att vilja nå fram till lyssnarna, klingar dock i europeiska öron lätt gammalmodigt eller pretentiöst. Jag minns hur jag reflexmässigt fnös-­fnissade när Irans utrikesminister Javad Zarif citerade Ferdawsi under kärnvapenförhandlingarna i Wien. Fast det egentligen var snyggt.

Poeter som är älskade och uppskattade av iranierna, inte minst den tidigare nämnda mystiker-triaden Sadi, Rumi och Hafez, genomsyrar samhället på ett sätt som gör att ingen särskild samhällsgrupp lyckats lägga symboliskt beslag på dem, varken en social klass eller någon gruppering utmed den politiska skalan. Imamer citerar Rumi lika ofta som sekulära universitetsstudenter gör det. Snarare än en sfär förbehållen vissa, har man skapat ett torg för alla där dikten är verktyget med vilket man duellerar, eller bron på vilken man möts. ”Poesi, snarare än prosa eller ett vanligt samtal, är hur vi (iranier) når fram till varandra”, säger den judisk-iransk-amerikanska poeten Roya Hakakian.

Men varför stanna vid ordet som uttryck om man kan förhöja känslan med musik? Västerlandets musikaliska storverk har sällan en röst, men i Irans klassiska musiktradition förblir ordet centralt. Sånger utsirade med tahrir, ”näktergalssång”, förmedlar dikter genom snabba, ornamenterade slingor i de högre tonlägena som improviseras utifrån ett antal bestämda musikaliska teman. Dessa i sin tur är sammansatta av runt 200 ikoniska musikstycken, gusheh, som skolade musiker lär sig utantill. Noter används inte eftersom man vill ge varje föreställning ett unikt uttryck och det gäller för sångaren att aldrig upprepa en melodi exakt, utan att hitta på ständigt nya sätt att anpassa rytmen till språket. De vill bjuda publiken på en ”filosofisk känsla” snarare än en igenkännbar taktupplevelse.

Även inom populärmusiken hittar iranska artister ständigt nya sätt ge den medeltida poesiskatten ny aktualitet. På 1970-talets popscen blev sångerskan Hayedeh megastjärna genom att blanda klassiska dikter och nyskrivet material. Som en iransk ABBA verkar hennes musik inte heller ha något bästföredatum. Även den melankoliske och sammetsröstade Dariush har under årtionden låtit bland annat Rumi­dikter återuppstå som magnifika popballader. I tältet bredvid skäggiga damen på Youtubes tivoli pågår en ändlös föreställning av tonsatt poesi, bara man hittar dit. Lyssna på Dariush: Devoted, till exempel, eller ännu hellre sök efter vad som helst med den briljante Mohsen Namjoo, mannen med Einsteinhåret som plockar och blandar musik- och språkstilar som vore det smågodis på Ica. Pärlor av mystikern Sadi hamnar bredvid toner av Nirvana och det smakar underbart. För några år sedan såg jag honom uppträda på Barbican i London och minns fortfarande känslan av kittlande förvåning. Den lirkar alltid upp något i en.

När jag flyttade till Tyskland i tjugofemårsåldern tryckte min mormor ett vikingasmycke i handen på mig; en bronskopia av ett utgrävningsfynd från Ångermanlands glesa barrskogar. ”Hembygden är något speciellt, det förstår man med åldern”, sa hon väl vetandes att min unga hjärna erbjöd urusel jordmån för budskapet. Men även på hälleberget kan frön slå rot, det visste hon också. Så när jag lyssnar på Hafez hemma i soffan i London leker händerna med kedjan på mitt vikingahalsband. Allt som hittar mänsklig resonans kan integreras. Vikingarna och poeterna kan mötas, i kittlande förvåning.