En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.

Jag tänker på det där programmet ibland, särskilt när jag lyssnar till partiledardebatter. Det är svårt att få ut så mycket av partiledardebatter – denna märkliga blandning av show och byråkrati. Den som följer politiken så nära att man sätter sig framför en debatt, vet ungefär vad som kommer att sägas, och ofta också hur det kommer att sägas. Det är fyrkantigt och vagt på en gång.

Det var något annat i det där radioprogrammet. Formen tvingade politikerna att gå utanför det invanda. Mot Ekelöf står sig både talepunkter och poser slätt. Dikten lyckades leda in politikerna på andra stigar än de vanliga. När de fick det mångtydiga i knäet­ räckte de inövade fraserna inte längre, utan de började treva – och ingen motdebattör slog dem i huvudet för att de trevade. Det var befriande för lyssnaren. Men kanske kände sig även politikerna befriade? Det var inte så att deras resonemang var så märkvärdiga, men för en gångs skull fick man en känsla av att de sade vad de faktiskt tänkte och kände.

”Vilken fråga borde politiken lyfta in i debattens centrum?”

Trots att politiken och poetiken båda utgår från försök att formulera djupt mänskliga behov, så undrar man om de någonsin legat så långt från varandra som de gör idag. Jag skulle därför rekommendera alla politiker, i synnerhet dem som vill leda alla människor i detta land, att läsa mer lyrik. Jag förstår att politik inte kan byggas på tvetydiga associationsbanor, men däremot kan poesin utgöra en motvikt mot det alltför byråkratiska och övertydliga – våra politiker har mycket god marginal där.

Och om jag får drista mig till ett par poetiska förslag så är det Gunnar Ekelöf och Nils Ferlin, det svenska 1900-talets största poeter. De påminner om att allt inte är vad det verkar – det som på ytan kan te sig olikt kan i grunden ha mycket gemensamt. För just på ytan är Ekelöf och Ferlin varandras motsatser. Den ene är elitist och modernist, den andre folklig och traditionalist. Den ene är atonal och fri från rim, den andre skriver så att raderna sjunger sig själva. Den ene svår, den andre lätt. Men de är lika bra. Till och med den extremt sparsmakade Ekelöf uppskattade Ferlin, och såg honom som den främste bland sina samtida. Och trots skillnaderna så finns likheter i den underliggande tematiken, bland annat en stundom bitter grundton och misstro mot idealistisk övertro – mot ideologi skulle man kunna säga. Djupt egensinniga ställer sig båda på den avvikandes sida.

Och ur deras försvar för rätten att vara sin egen springer kritiken mot det totalitära. Det totalitära – det som alltid hotar i politikens förlängning. Varje politiker bör ständigt påminna sig vad ideologisk trosvisshet som värst kan förorsaka, och här finns mängder av lärdomar att dra ur historien. Det mest emblematiska exemplet finner vi i franska revolutionen. I den finns inget poetiskt tvetydigt över upproret mot konungen, tvärtom. Och parallellerna mellan vår tid och den som föregick revolutionen är svåra att komma ifrån. Då liksom nu en mer och mer accentuerad spänning mellan de styrande och de styrda. Då liksom nu avfärdades och föraktades de som ifrågasatte styret. Då liksom nu växande känslor av ressentiment. Då liksom nu allt svårare med enkla politiska lösningar.

I många år har Västerlandet sett ressentimentet och misstron mot den styrande makten växa sig allt starkare. Människor som anser att samhälleliga eliter tvingat på dem globalisering, och som vänder sig mot både den ekonomiska och demografiska förändring som följer i dess spår. ”Globaliseringens förlorare” kallas denna grupp ofta – och det är vita arbetarmän som avses. Men vi ser också ressentimentet växa fram hos dem som kommit nya till Västerlandets länder, eller hos deras barn. Fler och fler parallella världar, där avskyn mot dem utanför den egna växer.

Så vad utmynnar då detta i? Vilken fråga borde politiken lyfta in i debattens centrum? Kanske den mest grundläggande av dem alla: Hur håller man ihop ett samhälle, utan att förlora sig i det förenklat ideologiska eller i värsta fall totalitära? I en mening kan man säga att den frågan är vad som sysselsätter alla politiker. Samhället och dess sammanhållning är det polis som politiken utgår från. Och alla dessa politikområden – statsskick, ekonomi, utbildning, arbete, vård, försvar – ytterst siktar de mot att skapa ett sammanhållet samhälle. Men hur, och varför, den aspekten är mindre närvarande. Inte minst vore det befriande med en större politisk ödmjukhet, ett erkännande av hur begränsad politiken är och bör vara. Det är förstås en from förhoppning att någon politiker skulle vilja erkänna den egna politikens begränsningar. Men det vore välgörande med en mer uttalad insikt om just detta: hur svårt det är att vara en människa och dessutom en människa tillsammans med andra. Om politikens begränsade räckvidd. Och det är där poesin kommer in.