Ljuset har den sjukliga ton av gult och grått som bara mänsklig civilisation kan frambringa: färgen på vår arts industriförgiftade själ. Trots att inte en droppe regn har fallit på hela dagen är gatan och trottoarerna dyblöta, som om Gud hyste en särskild aversion mot just detta grannskap.

”Det undrar jag också”, börjar jag, för någonting måste jag ju svara föraren – men så slår det mig.

Alltihop är mitt fel.

”Jag tror vi hoppar av här och går resten”, säger jag.

Så gör vi. Under de sista hundra meterna står barnfamiljer i klungor. De har gått man ur huse för att beskåda samma spektakel som jag: stormningen av syriska ambassaden i Berlin 2011.

Nu är det 2018 och vi är som sagt i Bonn. Ibland tar det lång tid innan verkl...