En statsminister som besöker sin kollega i grannlandet för att diskutera ödesfrågor som Natomedlemskap för de två alliansfria länderna och ställer upp för pressen iförd svart skinnpaj. En rege­ringschef som träffar Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och poserar som för ett modemagasin: han i sin numera ikoniska gröna t-tröja, hon i en svart. Innan dessa bilder blev virala hade hon avbildats i maktens svarta kavaj – fast utan något under – på omslaget till modemagasinet Trendi. Ett dekolletage som kvinnliga politiker annars bara visar upp på bal, en väldigt fri tolkning av ”klädkod kavaj”.

Och så var det Instagramfotot från rockfestivalen Ruisrock i somras, där statsministerns ben exponeras till korta jeansshorts och grova kängor. Lägg till de privata festfilmerna som snurrade på sociala medier och tvingade fram ett drogtest. Negativt, förstås, statsministern hade inte varit påverkad, hon hade bara dansat med vänner. Fast världen är inte van vid statsministrar som både vill och kan dansa – frånsett då Hugh Grants rollfigur i filmen Love Actually.

Sanna Marin fastnar så lätt på bild och det är bara alldeles för lätt att fastna i bilden av Sanna Marin. Hon strösslar med foton som strax sprids som en löpeld i kvällspress, damtidningar och utländska medier.

Så här är vi absolut inte vana att se höga politiker. Särskilt inte kvinnliga politiker och absolut inte i Finland, där det praktiska alltid brukar gå före det flärdfulla. Följaktligen är Marin känd ute i världen på ett sätt som få nordiska politiker idag.

Men vet någon vad hon står för? Vad hon vill och gör? Är det ens känt att denna politikens glamour girl är socialdemokrat, med en spikrak karriär från fullmäktigeklubban i det röda Tammerfors till statsrådsborgen vid Senatstorget i Helsingfors?

”Hon står alltså för en generation långt från gammal finlandisering och levererar korta, snärtiga svar om det säkerhetspolitiska läget.”

För drygt tre år sedan blev hon – med sina då blott 34 år – Finlands yngsta statsminister genom tiderna. Mot den bakgrunden går det möjligen att förstå den bisarra fråga som hon och Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern – vars ålder också den har varit rubrikstoff världen över – fick på en presskonferens i huvudstaden Wellington: Träffades de för att de är två unga kvinnor?

”Jag undrar ifall någon någonsin frågade Barack Obama och John Key [tidigare nyzeeländsk premiärminister] om de träffades för att de var i samma ålder”, sade Ardern.

Hennes svar fortsatte sedan som en skrattfest när hon på sitt oefterhärmliga sätt snabbt räknade upp en lång rad produkter som hennes land importerar från Finland, som mobil high tech från Nokia, teknologi för biodrivmedel och jordbruksmaskiner, medan den nyzeeländska exporten till Finland är blygsam och mest består av vin och mat.

Mötet handlade alltså om att hitta nya ekonomiska samarbeten och den finska statsministern hade kommit med en seriös handelsdelegation. ”Vi träffas för att vi är premiärministrar”, konstaterade Marin lakoniskt.

Hon har stått i kvinnoförminskande situationer förr. Som då en moderator på det ekonomiska toppmötet i Davos undrade hur det var att leda en koalitionsregering med så många kvinnor. Som att leda vilken regering som helst, svarade den finska regeringschefen: ”Vi har möten och fattar beslut. Vi träffas inte i tjejernas omklädningsrum.”

Omvärlden ser en ung tjej när den tittar på Sanna Marin. Men det som kommer att ta plats i historieböcker är knappast hur hon ser ut eller hur gammal hon är, utan vad hon åstadkommit. För hon blev alltså den statsminister som till slut – skuldra vid skuldra med republikens liberalkonservative president Sauli Niinistö – tog klivet in på Natovägen.

Övertygelsen om att det var det rätta att göra genomsyrar det finska samhället. Medlemsansökan har ett mycket brett folkligt stöd. ”Själv ser jag det så att vi fattade vårt Natobeslut tillsammans, på bred front, med alla institutioner – president, rege­ring, riksdag – och alla partier som fört sin egen debatt. Det har varit ett nationellt språng”, sade Sanna Marin till finländska Hufvudstadsbladet.

”Vad Sanna Marin gör efter en eventuell valförlust är förstås föremål för spekulationer.”

Niinistö och Marin hjälpte också till att baxa in Sverige på Natospåret. Finland har från dag ett drivit på om att de två länderna borde gå med i försvarsalliansen tillsammans. Hand i hand, lyder mantrat.

De svenska socialdemokraterna lyckades ju också förklara sin helomvändning i frågan just med Finlands beslut. ”Vi hade kanske kunnat fortsätta alliansfria tillsammans med Finland. Men ensamma? Nej”, förklarade dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist (S) i Dala-Demokraten sin U-sväng. Och angav tidpunkten: den 11 april klockan 8.15.

Eller för att citera dåvarande utrikesminister Ann Linde: ”Jävla Finland, nu måste vi kanske också gå med.”

Det går att hävda att ett Natomedlemskap är mycket viktigare för Finland – det geografiska läget intill ett aggressivt och oberäkneligt Ryssland går inte att tänka bort. Man kan påstå att det är samma solidaritet med grannen som nu får Sverige att gå med som en gång höll Sverige utanför. Det går också att påstå att Finland lever farligare i det limbo de två nordiska länderna hamnat i – den 134 mil långa gränsen mot Ryssland ligger där den ligger.

Nu trilskas Turkiet och vägrar ratificera beslutet och de turkiska piruetterna handlar mer om Sverige än om Finland. Men finska solospel lär inte vara att vänta, president Sauli Niinistö betonar att Finland började processen med Sverige och fortsätter den med Sverige.

Tidigare var de två länderna så övertygande i sitt Natonej att försvarsalliansens generalsekreterare Jens Stoltenberg i somras erkände att han aldrig hade trott sig få uppleva dagen då Sverige och Finland går med.

Men den 24 februari förändrades allt. Finland hade tagit hoten på allvar och stod redo, Niinistö tog kontakt med president Joe Biden och bad om ett möte. De två sågs redan den 4 mars. Om vad som hände i Vita huset finns det två versioner: den försiktiga finska och den mer översvallande amerikanska.

”Avsikten var att starta en process utan att definiera alla förslag om säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete. Vidare stod det klart att Natos politik med öppna dörrar står fast och att USA ser den som viktigt”, sade Niinistö efter mötet.

”Han frågade om vi stöder hans lands anslutning till Nato”, löd Bidens version under sommarens Natomöte. Han beskrev också samtalet till statsminister Magdalena Andersson under mötet, att han bjöd in henne till att tala om Natoanslutning. Men Andersson flög till Helsingfors och träffade Sanna Marin och Niinistö. Där fick hon klara besked om en finsk medlemsansökan. Och bjöds att följa med. Efter några veckor av nej blev det så till slut ett ja. För att Finland …

Så stod de där en aprildag, de två statsministrarna, med Djurgården som fond på Villa Bonniers gård och Sanna Marins svarta skinnjacka väckte lika stort intresse som budskapet till pres­sen. Att självutnämnda stilexperter förfasade sig över klädvalet tog den finska regeringschefen med ro, hon hade inte väntat sig ett möte utomhus. Jackan bar hon för att inte frysa.

I vår ska hennes politik – och hennes person – möta väljarnas utvärdering. Det är riksdagsval i Finland den 2 april 2023.

Sanna Marins varumärke sticker ut som ett av denna mandatperiods speciella fenomen, konstaterar den stora finska tidningen Helsingin Sanomat, som också räknar med att detta varumärke kan påverka valutgången. Dock oklart hur. För hon är populär bland unga, men många äldre är skeptiska till både henne och hennes unga, kvinnotunga regering. Finland är trots allt ett väldigt traditionsbundet land.

Marins popularitet hemma – och utomlands – är något helt nytt för en finsk politiker. Brittiska Financial Times lyfte henne – som ”orädd ledare” – bland världens 25 mest inflytelserika kvinnor ifjol. Det är en samling som omfattade allt från Ketanji Brown Jackson, domare i USA:s högsta domstol, till tennisässet Serena Williams.

När amerikanska Politico rankade 2022 års euro­peiska påverkare var Marin etta bland ”drömmarna” – Europas inflytelserika delas här in utifrån vilken typ av makt de har: doers, dreamers och disrupters. ”Det krävs en speciell politisk skärpa att bryta med decennier av en utrikespolitik som nedsättande uppkallats efter ens eget land. Men under Sanna Marin kan Finland inte längre anklagas för finlandisering”, löd motiveringen.

Nu går det förstås att invända att finlandiseringen, ryggen som kröks inför Kreml, är historia sedan länge. Men äldre generationers politiker har trots allt haft en särskild respekt för och särskild koppling till de ryska ledarna. Medan Marin klart och tydligt, bland annat inför EU-parlamentet, pekar på naivitet i förhållande till Ryssland och ser detta som en uppfattning som baserar sig på felaktiga antaganden.

”Europa byggde sin säkerhet på starka ekonomiska bindningar, särskilt inom energin. Det var ett fel vi öppet måste medge så att vi kan lära oss i framtiden”, sade hon till Hufvudstadsbladet: ”Polen och Baltikum varnade många gånger för att Ryssland inte tänker på samma sätt, att ekonomiska bindningar inte motverkar krig. Ryssland har en annan logik, och de här länderna hade rätt i den frågan. Vi borde ha lyssnat mer på deras historia.”

Hon står alltså för en generation långt från gammal finlandisering och levererar korta, snärtiga svar om det säkerhetspolitiska läget. Det går hem i internationell press, medan politiska bedömare hemma i Finland muttrar och efterlyser en djupare analys.

Idépolitikern från vänster tvingades snabbt bli krisledare. Sanna Marin har lett landet genom såväl coronapandemin som säkerhetskrisen och den sista tiden fram till valet väntas helt överskuggas av oron för energiläget i kölvattnet av Rysslands invasion av Ukraina, sanktionerna och den strypta energiimporten. Allt detta drabbar Finland ännu hårdare än Sverige, den finska energiförsörjningen har varit hårt knuten till grannen.

Hon har klarat av utmaningarna med den äran: pandemihanteringen fick uppskattning också utomlands, klimathotet har fått Finland att binda upp sig till världens mest ambitiösa klimatmål, säkerhetskrisen ledde rakt in i Nato. Marin är också betydligt mer populär än sitt parti och kan ge det rejäl draghjälp i april. Stödet för statsministern är starkt, även om hennes regering är svag.

Ideologiskt har det hela tiden funnits ett motstånd mot fempartikoalitionen, där Socialdemokraterna samsas med Centern, Gröna förbundet, Vänsterförbundet och liberala Svenska folkpartiet. När den tillträdde den 10 december 2019 leddes alla partierna, utom Socialdemokraterna, av kvinnor. (Marin blev partiledare först 2020.) Dessutom var 12 av 19 ministrar kvinnor. Sanna Marin, då 34 år, blev Finlands yngsta statsminister genom tiderna och yngst bland världens sittande statsministrar.

En regering som stack ut, minst sagt.

Det provocerade vissa och fick andra att jubla – äntligen tog Finland ett kliv in i nutiden. Till en början mättes också denna rege­ring med annan måttstock, säger politiska bedömare i landet, Finland har aldrig haft en ledande politiker med en så stark idolkult.

Den som följer finska medier idag får bilden av en regering med stora inre motsättningar – inte minst Centerpartiet stökar till det.

Men Helsingin Sanomat som gått igenom löftena i det 190 sidor långa regeringsprogrammet konstaterar att regeringen har levererat – trots den långa raden av kriser. Det stora misslyckandet är att man inte har fått balans i de offentliga finanserna, statsskulden har vuxit under mandatperioden.

Inför vårens val är Marins popularitet hur som helst en joker som oroar det just nu segertippade Samlingspartiet. Hon går genom rutan i tv-debatter, hon är en skicklig och tuff debattör som inte viker ner sig. Dessutom är hon alltså helt överlägsen på sociala medier, hon kan driva en helt ny sorts kampanj där.

Lägg till att Finland har personval och finländarna är vana vid att rösta på allsköns kändisar. Att just denna superkändis dess­utom är erfaren politiker och statsminister ökar rimligen chanserna att charma väljare.

Marin har varit betydligt mer populär i höstens statsministermätningar än Samlingspartiets ledare Petteri Orpo. Var fjärde väljare stöder henne och Orpo kan bara hoppas på att hans partis försprång på cirka 5 procentenheter håller i sig till april.

Han väntas hur som helst bli statsminister. Betydligt mindre spännande på sociala medier,­ mycket mindre känd utomlands och betydligt äldre, men ett starkt namn.

Fast när försvarsminister Antti Kaikkonen, Centerpartiet, meddelade att han skulle ta föräldraledigt efter årsskiftet var somliga snabba att ifrågasätta och fördöma. Bland dem Orpo.

”Barn är små i bara en kort stund, och jag vill minnas det på andra sätt än bara genom foton”, skrev Kaikkonen på Twitter och försäkrade att Finlands säkerhet kommer att vara ”i goda händer” under hans frånvaro. Men andra tycker att det inte gick an, inte under brinnande krig och medan Natomedlemskapet inte är klart. Petteri Orpo undrade varför Kaikkonen ska vara föräldraledig just nu istället för efter valet.

Detta kritiserades både av hans egna partimedlemmar och av politiker från andra partier. Gubbiga kommentarer kan vara en fara – ibland måste manliga medelålders partiledare förstå att hålla tyst. För finländarna är inte bara rankade som världens lyckligaste folk, de har också tagit klivet in i nya tider med unga, drivande, jämställda beslutsfattare.

I mätningarna just nu ligger Socialdemokraterna tvåa, men det mesta talar för att de högerpopulistiska Sannfinländarna i vanlig ordning kommer att spurta bra och möjligen gå om på slutrakan. Då väntas en högerlutande regering. I Finland finns en tradition av majoritetsregeringar och det största partiet får första chans att försöka skapa det nya styret.

Alternativen är att, likt Sverige, bilda en majoritet högerut eller att söka stöd i mitten. De högerpopulistiska Sannfinländarna är tillbaka på banan efter en tids partisplittring – och siktar på rege­ringsplats. Partiledaren Riikka Purra säger sig uppskatta den nya svenska regeringen och tycker att Orpo ska hämta inspiration från Ulf Kristersson, framförallt i invandringspolitiken och ekonomiska frågor. Och i själva regeringsbygget.

Vad Sanna Marin gör efter en eventuell valförlust är förstås föremål för spekulationer.

Att Samlingspartiet och Social­demokraterna skulle regera tillsammans är inte helt uteslutet, Finland har haft flera breda koalitioner som i svenska ögon framstått som udda. Men att landets genom tiderna internationellt mest kända statsminister skulle gå tillbaka till en vanlig ministerpost, eller rentav oppositionsroll, är inte särskilt troligt.

Då hägrar väl snarare spännande internationella utmaningar. Att Europas ”ledande drömmare” inte skulle erbjudas lockande uppgifter är svårt att tro – uppdrag som hon bäddar för nu med många kontakter och brett internationellt kändisskap.

En ung, modern politiker med en – numera – säkerhetspolitiskt stark profil. Ett framtidsnamn.

Den presidentvalkampanj som lär dra igång så snart riksdagsvalet är över lockar däremot inte. Det säger Sanna Marin åtminstone nu. Men frågan som blir hängande i luften är likafullt om hon kan ändra sig – ifall chanserna att vinna ser väldigt goda ut.