Huvudnumret i forskningspropositionen, som lades fram i våras, är värnandet av den fria forskningen. Forskningsministern är nöjd, men propositionen har också fått kritik. Den har framförallt riktats mot formuleringen att ”gällande värdegrund” ska vara ett riktmärke för forskare, samt den omfattande katalog av ”behovsmotiverade områden” som kommer att få särskild finansiering. Kritiken är viktig, men riskerar att skymma sikten för ytterligare ambitioner i propositionen. Här konstateras: ”Det är flera myndigheter och andra aktörer som på olika sätt följer upp och analyserar forskningskvalitet […] Därutöver behövs det en mer ändamålsenlig styrning som tydligare främjar kvalitet och bättre möter samhällets behov. En utvecklad styrning behöver ta sin utgångspunkt i lärosätenas särskilda uppdrag och verksamhet, som motiverar en hög grad av självbestämmande. Styrningen behöver bli mer fokuserad, långsiktig och lärosätesspecifik.”

”Glöm inte att forskningens uppgift också är att leverera det eftersträvans­värda oväntade.”

Det är varken fel eller konstigt att skattebetalarna önskar få valuta för pengarna även när det gäller högre utbildning och forskning, inte heller att regeringen följer upp och satsar resurser på särskilt angelägna områden. Lika viktigt är det att forskarna inte bara skriver för sina kolleger utan också för sin omvärld. Men vad är det som gör det nödvändigt att utveckla styrningen och att den behöver bli mer fokuserad, långsiktig och lärosätesspecifik? Vad ligger till grund för denna ambition och är den motiverad och i samklang med den verksamhet som man söker leda?

Frågan är motiverad eftersom propositionen uttrycker en okunskap om hur vetenskap produceras och hur akademin bedriver sin verksamhet. Det finns därför all anledning för regeringen att stanna upp och undersöka sina ökade styrambitioner, reflektera över vad som kännetecknar den verksamhet man söker styra samt vad detta innebär i verkligheten. Tre realiteter tornar upp som särskilt viktiga vid en sådan granskning.

För det första: den akademiska friheten är ingen lyx.

”Akademisk frihet” är ett artificiellt begrepp som vi inte kan ta på. Istället behöver vi diskutera hur forskare ges olika möjligheter att uppnå sina mål. Det är viktigt att politikerna ser att akademisk frihet inte är en lyx som forskarsamhället kan unna sig, utan själva fundamentet för att vi har en akademi överhuvudtaget. Politikers beslut kan begränsa den.

Propositionen värnar ”akademisk frihet” såsom en negativ frihet, det vill säga att forskarna kan arbeta utan tvång eller förbud och inte riskera sanktioner. Genom propositionens riktade forskningssatsningar betros forskarna också med något av en positiv frihet genom att få möjlighet att genomföra något önskvärt och som går utöver deras egna begränsningar. Men de är inte fria från en auktoritet, från en rege­ring som styr och ställer, granskar och följer upp.

Det är viktigt att göra klart att propositionen inte bara innebär begränsning för de forskare som vill välja ämne efter eget huvud, utan ökad styrning urholkar själva grunden till att forskare söker sig till universitet och högskolor: att utifrån egna drivkrafter och eget huvud söka sanningen. Slutsatsen kan förefalla självklar, men regeringen riskerar att i sin iver att styra forskningen de facto kapa den livsnerv som de själva sätter stora förhoppningar till, nämligen kunskapssamhället som ska genera de nya jobben.

För det andra: vetenskap är något som produceras.

Vetenskap är både en speciell form av kunskap och en institutionaliserad form av kunskapsproduktion. Vetenskapen bärs upp av ett antal arbetsuppgifter utförda av en profession i en kollegial miljö. Ny kunskap genereras utifrån tydligt vedertagna principer om god forskning och hur den kan uppnås (här råder ingen frihet utan forskaren behöver följa sin disciplin). Kollegialiteten bärs upp av professionens expertis och akademins vedertagna arbetssätt. Kvalitetssäkringen sker på seminarier, genom kollegiala organ eller med hjälp av så kallade peer review-förfaranden där forskarna granskar varandras alster.

Poängen är att akademin under lång tid har utvecklat sina arbetssätt, meriteringssystem, nätverk och teorier som resulterat i den vetenskap som också efterfrågas av samhället. Forskning handlar om finurligt sammanlänkade väl förankrade processer för att just upprätthålla det rege­ringen strävar efter: kvalitet och riktning.

Forskning är alltså inte en aktivitet där olika komponenter i den vetenskapliga processen kan frikopplas och plockas ut, definieras av politiker och sedan stoppas tillbaka till forskarna utan att det får konsekvenser. Vad propositionens alla särskilda satsningar innebär är att samhällsföreträdare bildligt talat tar sig in i forskarnas tankelaboratorium, rumsterar om och, i all välmening, söker ställa saker till rätta. Tillvägagångssättet inverkar menligt inte bara på forskarens frihet som enskild omdömesgill individ, utan konkret även på själva forskningen och dess resultat. När man genomfört sin ­”fokuserade, långsiktiga och lärosätesspecifika” styrning riskerar det att bli ett yrvaket uppvaknande. Glöm inte att forskningens uppgift också är att leverera det eftersträvansvärda oväntade.

För det tredje: samhället talar tillbaka.

Universitet och högskolor har fått vänja sig vid att samhället tar en mer aktiv del i vad som tidigare varit forskarsamhällets domän. Propositionens alla riktade satsningar innebär att politiker och samhällsbärare ger sig in på vilken kunskap som ska produceras, men också klampar in på arenan om hur kunskap legitimeras.

Inga är så tränade i och angelägna om att uppnå tillförlitliga och giltiga forskningsresultat, vad vi brukar kalla vetenskap, som forskarna själva. I propositionen eftersträvar regeringen en”…mer ändamålsenlig styrning som tydligare främjar kvalitet och bättre möter samhällets behov”. Denna till synes oskyldiga formulering har en djupare innebörd. Vad som är kvalitet i forskning är i och för sig inte något som forskarna har ensamrätt att bedöma. Men man måste hålla isär att vad politiker definierar som ”samhällets behov” eller ”kvalitet” i forskningen är politiskt bärande idéer­ och inte vetenskap.

Rågången är viktig men riskerar att luckras upp av politikernas ökade ambitioner eftersom uppföljningar inbegriper värdeomdömen om vad som är ”rätt och fel”, ”kvalitet” och så vidare. Den akademiska friheten är visserligen reglerad i grundlagen. Samtidigt kan det vara värt att påminna om att det inte behövs en grundlagsändring för att en politiker ska kunna ändra uppfattning om vad som till exempel är ”hållbart”.

När vetenskapen utsätts för interveneringar utifrån riskerar vetenskapssamhället att förlora sin styrka, universitet och högskolor sin kraft och samhället såsom ett kunskapssamhälle sin bas. Regeringens styrambitioner av universitet och högskolor måste därför grundas på väl övervägda beslut och förståelse för den verksamhet man leder. Men det handlar också om tillit. Staten har därför allt att tjäna på, för att parafrasera Wilhelm von Humboldt, att vårda en inre övertygelse om att universitetet när det väl fyller sitt ändamål också kan uppfylla statens ändamål.