Han var således liksom de grekiska rapsoderna underhållare, historiker och lärare på samma gång.

Varje kultur har sitt eget kulturarv och de som förvaltar det. Länge var det lärda och skriftställare som åtnjöt den högsta aktningen i västvärlden eftersom de förvaltade gångna tiders ackumulerade kunskap. Professorer och humanister, skolade konstnärer och författare deltog i samhällsdebatten i kraft av sin bildning. Men i takt med att humaniora reducerade sig självt till en underavdelning inom sociologin och det klassiska kulturarvet inrättades som en subkultur bland andra försvann lärdomsgiganterna från samhällsdebatten.

Inom populärkulturen är det nördarna och kalenderbitarna som för kulturarvet vidare och uttolkar samtiden. Den som inte når status genom att själv spela i band kan göra det genom att lära sig allt om alla obskyra band och deras historia. På samma sätt kan den som inte spelar fotboll göra sig ett namn genom att memorera spelarstatistik som vanliga människor aldrig skulle lägga på minnet. Nick Hornby har kärleksfullt skildrat dessa existenser i romaner som Fever Pitch och High Fidelity.

Men popkulturens uttolkare nöjer sig sällan med att förmedla sina knappologiska kunskaper om den moderna musikhistorien. Förvånansvärt ofta anser musikrecensenter att deras insikter om populärkultur också gör dem ägnade åt analyser av samtidens politiska liv. Visst kan man ha många strängar på sin lyra. Problemet när popjournalister börjar analysera politik är att det navelskådande som var en tillgång när de intresserade sig för pop blir ett hinder när de försöker blicka längre bort. Därför försöker de tvinga in omvärlden i populärkulturens slutna system. Få gör detta med större konsekvens än krönikören Andres Lokko.

Men lika lite som kulturen uppstod med The Beatles uppstod politiken med Margaret Thatcher, vilket man lätt får intrycket av när man läser Atlas förlags utgivning av ett urval av Lokkos politiska texter. Fram tonar en värld utan gråzoner: Margaret Thatcher utgör den ultimata ondskan, från vilken samtliga problem i det brittiska samhället emanerar. På motsatt sida står pop- och rockbanden som protesterade mot henne.

Inom popkulturen blir politiken ett attribut som används för att bekräfta en viss självbild. En tröja med en bild på Che Guevara säger mer om vem bäraren vill vara än om hur han anser att samhället skall styras. Inte sällan är det dessa personer som framkastar påståendet att ”allt är politik” – en utsaga som om den vore sann skulle göra det omöjligt att tala om politik överhuvudtaget.

Kelternas muntliga kultur har förlorat sig i historiens dimmor. På samma sätt har tiden börjat springa ifrån 1900-talets popkultur och dess universella anspråk. Liksom modernismen utlovade efterkrigstidens populärkultur en ständig förnyelse i utbyte mot att vi bröt med allt som varit innan. Men förnyelsen blev en upprepning, och vad som sett ut som en frigörelse blev ett slutet system. Kanske är det därför popkulturens grånade uttolkare verkar så bittra och krampaktigt klamrar sig fast vid en samhällsanalys från sin egen ungdomstid.