Portugals nya revolutioner
Femtio år efter nejlikerevolutionen står Portugal inför en ny förändring. Denna gång handlar den om kultur och identitet.
Det ståtliga Pimentapalat-
set hyser ett av Lissabons mindre besökta museer, där man kan förkovra sig i den portugisiska huvudstadens historia. Till sevärdheterna hör en tio meter lång modell som visar hur allting såg ut före den stora jordbävningen 1755. Efter att ha tillbringat en stund i salarna brukar jag ta en kaffe på uteserveringen i parken. Bland påfåglarna som strosar där finns ett par som är helt vita. För mig blir de ett lika kärt återseende som oljemålningarna av Alfamas hustak från 1800-talet.
Vid mitt senaste besök kunde jag dock bara hitta en av dem. Vaktmästaren berättade att hannen gått bort för något år sedan. ”En genetisk defekt gör att de inte lever lika länge som de andra”, tillade han. När den övergivna honan såg på mig med en på samma gång nyfiken och trött blick slog det mig att det förmodligen inte kommer att väcka någon större uppmärksamhet när den sista vita påfågeln på Stadsmuseet går bort. För mig kommer det emellertid att vara en lika stor förändring i staden som när ett historiskt kafé går i konkurs eller en gammal spårvagnslinje läggs ner.
Dessa tankar har väckts av museets utställning Lisboa em revolução 1383–1974 (pågår till den 5 januari 2025), som skildrar omvälvningar i Lissabons och Portugals historia. Till dessa hör de liberala revolterna 1820 och den republikanska revolutionen ett knappt sekel senare. Utställningen mynnar ut i nejlikerevolutionen som ägde rum för ett halvt sekel sedan. Missnöjda med kolonialkrigen i Afrika genomförde officerare en militärkupp den 25 april 1974 som gjorde slut på det över fyra decennier långa auktoritära styret. Den relativt oblodiga revolutionen tog världen på sängen. Portugiserna fick uppleva en av de där sällsynta stunderna i historien då tiden tycks stanna upp och hämta andan – innan den slår in på ett nytt spår.
Att revolutionen fyller femtio år och blivit medelålders är naturligtvis en förevändning att blicka både bakåt och framåt. Men också att på nytt ställa de frågor om den egna kulturens identitet och särart som har en lång tradition i Europas sydvästligaste land, inte sällan med inslag av melankolisk självrannsakan.
Hos 1900-talspoeten Fernando Pessoa är såväl nationens storslagna förflutna som dess moderna perifera belägenhet högst närvarande. Filosofen och essäisten Eduardo Lourenço menade rent av att Portugal på grund av sin historiska börda lider av ”hyperidentitet”. I en syftning på de tidiga upptäcktsfärderna och den sena avkoloniseringen skrev han på ett ställe: ”Ingen europeisk båt är så tungt lastad som vår. Kanske eftersom vi var de första som kastade loss från den europeiska kajen och de sista som återvände till den.”
Stora landvinningar har onekligen gjorts sedan mitten av 70-talet, då en tredjedel av portugiserna var analfabeter. Efter ett par bräckliga postrevolutionära år – historikerna diskuterar fortfarande hur nära man egentligen var ett inbördeskrig – har de fredliga maktskiftena avlöst varandra. Ändå är revolutionens förrådda ideal ett återkommande tema i de senaste decenniernas portugisiska litteratur. Korruptionen är fortsatt ett stort samhällsproblem, och i slutet av förra året satte en sådan skandal punkt för socialisten António Costas långvariga regeringsinnehav, vars stabilitet många andra europeiska socialdemokrater sneglat avundsjukt på.
Portugisernas misstro mot de politiska institutionerna avspeglas i det låga valdeltagandet. Inför nyvalet i mars i år – som de konservativa gick segrande ur – intervjuade en dagstidning en pensionerad fiskare i Algarve. Han var skeptisk mot alla politiska alternativ, och sade sig oavsett valutgången bli kvar för att ”se skeppen segla förbi”. Inte särskilt överraskande med tanke på att mannen satt på ett kafé och tittade ut mot Atlanten. Bildligt betyder dock det portugisiska uttrycket han använde – ficar a ver navios – att bli besviken eller gå miste om något utlovat.
Tillsammans med ett sjunkande förtroende för de traditionella högerpartierna ligger sådana illusionslösa stämningar delvis bakom de senaste årens framgångar för det nationalistiska partiet Chega (Det räcker). Till skillnad från många andra europeiska länder saknade Portugal länge ett invandringskritiskt ytterhögerparti, men efter att Chega bildats 2019 fick man sin första parlamentsledamot i form av partiledaren André Ventura.
I årets val blev Chega tredje största parti. Man har gjort sig kända för kontroversiella yttranden och utspel i parlamentet. I våras väckte Ventura till exempel uppståndelse när han i en debatt om den sedan länge planerade nya flygplatsen utanför Lissabon jämförde med ett liknande projekt i Istanbul, och tillade att ”turkarna inte direkt är kända som det arbetsammaste folket i Europa”. Förolämpningen fick många att gå i taket, men inte alla uppfattade att udden också självkritiskt riktades mot den egna portugisiska arbetsmoralen – eftersom flygplatsen i Istanbul trots allt uppfördes snabbare än den i Lissabon.
I en utveckling som påminner om flera andra europeiska länder har Chega nu fått en ansenlig vågmästarroll som lär bli allt svårare att bortse ifrån vid kommande regeringsbildningar. I somras aviserade partiet att man kommer att rösta igenom regeringens budget för nästa år – om premiärminister Luís Montenegro går med på Chegas krav på bland annat ökade anslag till gränskontroller och en folkomröstning om invandringens volymer.
Strax före det symbolladdade datumet den 25 april i år gjorde partiet ett av sina mest uppseendeväckande utspel hittills, då man anklagade president Marcelo Rebelo de Sousa för ”landsförräderi” efter att denne i ett tal lyft frågan om Portugals koloniala skuld och behovet av att ge de före detta kolonierna historisk upprättelse. Förslaget att starta en process mot presidenten i parlamentet röstades ner av samtliga andra partier.
Diskussionen om Portugals globala arv – däribland landets roll i den transatlantiska slavhandeln – är högst levande och infekterad. Den har bland annat satt avtryck i debatten om ett eventuellt nytt museum i huvudstaden ägnat upptäcktsfärdernas epok. Ett sådant skulle antagligen locka stora skaror utländska besökare, men frågan är om det överhuvudtaget är möjligt att jämka de olika strömningar av historiker och intellektuella som i museets innehåll vill betona antingen bedrifterna eller oförrätterna som ägde rum i svallvågorna efter Vasco da Gamas och Pedro Álvares Cabrals seglatser.
Ändå trumfas sådana historiska dispyter av pockande problem av mer vardagliga slag – som vårdköerna och bostadskrisen. När jag för en tid sedan promenerade på en smal gata i närheten av den populära utsiktsplatsen Santa Catarina i Lissabon råkade jag höra fragmentet av ett samtal mellan en äldre portugisisk man och innehavaren av kvarterets speceriaffär. ”Sou o último!” (Jag är den siste!), utbrast mannen och höll upp ett på samma gång triumfatoriskt och sorgset finger i luften.
Av sammanhanget förstod jag att diskussionen handlade om hur få portugiser som bodde kvar i området, och att mannen var den sista i sitt hus eller kanske rent av på hela gatan.
Lokalbefolkningen har i rask takt försvunnit från de portugisiska storstädernas stadskärnor, och prisökningarna på bostäder i den lavinartade turismens spår gör att portugiserna måste söka sig allt längre ut i periferin. Lissabon och Algarve har numera fler turister i förhållande till inhemsk befolkning än Barcelona och Amsterdam. Konsekvenserna är många och svåra att överblicka. Frågan väcks i den svenske prosaisten Maxim Grigorievs kortroman Regnet (2022), där bostadskrisens Porto bildar berättelsens fond: ”Vad hände med ett liv, med en plats när hemmet blev ett investeringsprojekt?”
Susana Moreira Marques Terceiro andar sem elevador (Tredje våningen utan hiss, 2024) är en samling självbiografiska prosastycken om författarens tillvaro i Lissabon, där hon flyttat mellan en rad olika adresser. I en reflektion som knyter an till Virginia Woolfs essä ”Ett eget rum” – om självständigheten som villkor för det kvinnliga litterära skapandet – skriver Marques: ”Hur mycket kostar en kvadratmeter himmel i Lissabon?”
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Turismen har medfört många arbetstillfällen och inkomsterna har bidragit till att rusta upp de tidigare förfallna stadskärnorna. När jag själv bodde i Alfama för tjugofem år sedan var stadsdelen en labyrint av vittrande husväggar, nu har den förvandlats till ett polerat utomhusmuseum. Mina halta och lytta grannar på den tiden, som tagna ur en Dickensroman, har ersatts av digitala nomader och tillfälliga besökare som checkar in i och ut ur turistlägenheterna inom loppet av några dagar.
De långa köerna till huvudstadens monument och museer gör att lokalbefolkningen känner sig avskuren från det kulturarv som nu vädras ut och lyfts fram ur skuggorna. Portugals flitigaste krönikör Miguel Esteves Cardoso skrev härförleden om hur han en gång i tiden använde spårvagnslinjen 28 som sitt rörliga kontor, men hur i dag till och med uteserveringarna som vetter mot rälsen är överfulla av turister som vill ta bilder av det historiska transportmedlet. I en anspelning på det tidigare nämnda portugisiska uttrycket ”att bli kvar och se skeppen segla förbi” beskrev en insändarskribent i en dagstidning nyligen det som att portugiserna blir kvar och ser flygplanen komma och gå på himlen.
Det räcker förmodligen inte att beskriva utvecklingen som ”gentrifiering”. Omvälvningen är inte bara ekonomisk och social, utan har också metafysiska dimensioner. Verkligheten är i gungning. Staden riskerar att bli en retuscherad kopia av sig själv; ett tomt skal, ett utställningsobjekt. Poeten Manuel de Freitas, en flitig besökare av den sortens dunkelt upplysta tavernor som nu knappt längre existerar, beskriver i en litteraturtidskrift hur hans eget Lissabon har förvandlats till en försvarslös stad, ”utan anlete och själ”.
Det talas nu allt oftare om nödvändigheten att hitta tillbaka till en balans, och att motverka överturismens negativa följder. En möjlig åtgärd som diskuterats är att använda en höjd turistskatt för bostäder åt lokalbefolkningen, som på så vis skulle kunna återbefolka de historiska stadsdelarna. Men sådant är kanske bara kosmetiska åtgärder.
Kanske har nästa portugisiska revolution redan satts i rörelse. Vad denna omvälvning ska mynna ut i är ännu för tidigt att säga. Men jag anar att dramat kommer att bli mer långlivat än den sista vita påfågeln på Stadsmuseet i Lissabon.
Författare och essäist.
