– Vad är det där? frågade han sin fru Camilla, och fortsatte att peka bort mot tallrikarna.

– Det är plastfolie, förklarade hon.

Detta är en typisk anekdot från Tom Bowers uppmärksammade biografi över prins Charles. The Rebel Prince skildrar främst de sista 20 åren i prins Charles långa väntan på att få äntra tronen: det märkliga liv som det innebär att vara just prins av Wales.

Tom Bower berättar om hur prinsen bland annat har fyra personliga betjänter så att det alltid ska finns åtminstone två tillgängliga personer som kan hjälpa honom att byta kläder. Detta gör han upp till fem gånger om dagen. När prins Charles åker bort brukar han ta med sig sin egen säng, sina egna sängkläder, en egen toalettstol i vitt läder, extra mjukt toalettpapper och två skotska landskapsmålningar. I princip packas hela hans sovrum ihop och fraktas iväg.

Såhär fortsätter The Rebel Prince, sida upp och sida ner. Man får höra om hur prins Charles låter pensionerade indiska soldater gå igenom undervegetationen i den omvittnat fantastiska trädgård som han har skapat på Highgrove i Gloucestershire. För hand plockar de bort alla mördarsniglar från löven på nätterna, beväpnade enbart med ficklampor.

Tom Bowers bok, som bygger på 120 anonyma (naturligtvis) källor runt omkring prinsen, hävdar även att hans säkerhetsvakter alltid måste se till att det finns en färdigmixad martini som den brittiske tronföljaren har med sig när han går på fest. Och i Clarence House, prinsens officiella residens i London, finns det så många betjänter att de på sina ställen ansvarar för varsin del av samma korridor. Den förvånade besökaren eskorteras genom huset först av en betjänt och sedan av en annan som mitt i korridoren löser av den första. Monarki är som bekant en arbetsintensiv institution.

Enligt Bower har prins Charles ett förfärligt humör, han älskar att tycka synd om sig själv och skyller allt ont på sina föräldrar. Han har inte förlåtit vare sig drottningen eller hennes man, prins Philip, för att de skickade honom till den brutala internatskolan Gordonstoun i Skottland när han var barn. Därför kompenserar han som vuxen med att fullständigt vältra sig i luxuösa bekvämligheter.

Bower berättar exempelvis hur prinsen en gång tog det kungliga tåget till en pub i Cumbrien i nordvästra England. Kostnaden blev 18 916 pund, över 200 000 kronor. En ganska dyr öl, med andra ord.

Och allt detta står förstås i kontrast till prins Charles mammas, drottning Elizabeth II:s omvittnade sparsamhet. Å andra sidan var prins Charles mormor, som han tillbringade mycket tid med som barn, precis lika extravagant som han. Och om det verkade ingen bry sig ett skvatt. Men tiderna har förstås förändrats.

Tom Bower är en brittisk undersökande journalist som är känd för just ilskna karaktärsmord i biografiform. Tidigare har han tagit sig an politiker som Tony Blair samt hyllade affärsmän som Richard Branson. Det påstås att hans nästa offer kommer att bli Labourledaren Jeremy Corbyn, vilket naturligtvis kan bli spännande. Tom Bower är uppenbarligen intresserad av att titta bakom masken på upplyfta män i offentlighetens ljus, men frågan är om den impopuläre prins Charles inte är ett alldeles för enkelt byte.

Prins Charles sägs vara en tydlig motståndare till vad som ibland kallas för den skandinaviska ”cykelmodellen” av monarki. Ska man ha kungligheter ska det helt enkelt göras ordentligt. De ska inte vara som vanligt folk. Deras liv ska inte gå att relatera till. De ska inte gifta sig med sina personliga tränare eller låta sig fotograferas i cykelhjälm och fingervantar. Ska det vara någon poäng med dem, ska de ha just ett särskilt kungligt toalettpapper och en betjänt med uppgift att trycka ut tandkräm ur tuben åt dem (vilket prins Charles påstås ha).

En gång tvingades prins Charles flyga business class till Hongkong. Enligt Tom Bowers ”väl insatta källor” skrev kronprinsen då i sin dagbok: ”Det tog mig ett tag att inse… att detta inte var första klass (!) trots att jag fann det ytterst märkligt att sätena var så obekväma.” Och prinsen suckade för sig själv: ”Such is the end of Empire.”

Det mest anmärkningsvärda med The Rebel Prince är egentligen hur Tom Bower lyckas berätta historia efter historia som denna utan ens en antydan till humor. Bower ser inget komiskt i någonting. Han är bara indignerad, upprörd och ilsken.

Men prins Charles har ju onekligen även sina mer förlåtande sidor. När han avslutade sin karriär inom flottan tog han exempelvis pengarna han tjänat och startade en välgörenhetsorganisation. The Prince’s Trust hjälper unga människor till en bättre start i livet. 870 000 människor har fått stöd på detta sätt. Förra året samlade prinsens olika välgörenhetsorganisationer in över 170 miljoner pund. Inget av detta ges emellertid på riktigt plats i Tom Bowers bok. Den är så ensidig som det bara går att bli.

Den brittiska monarkin har haft sina problem. Allt från den prekära situation som uppstod när inte ett enda av George III:s 56 barnbarn var legitimt. Till 1997, då drottning Elizabeth II:s okänslighet efter prinsessan Dianas död fick det brittiska folket att se svart. Idag är kungahuset populärare än på mycket länge, men det sägs finnas en oro för vad som kommer att hända den dag prins Charles blir kung Charles III.

Det brittiska folket känner väl till prins Charles åsikter: han är för rävjakt, ekologiskt jordbruk, Tibets folk och homeopatisk medicin. Han är mot klimatförändringar, modern arkitektur och genmanipulerade grödor. En del av prinsens uppror mot sin egen familj handlar just om hans intellektuella ambitioner. Att intressera sig för litteratur och konst var något som hans föräldrar såg ner på. Istället var det viktigt att vara bra på sport och kunna saker om hästar. Den känslige prins Charles kunde aldrig riktigt leva upp till de förväntningarna.

Istället har han skrivit flera böcker och har heller inget emot att skriva till olika ministrar i regeringen med synpunkter på olika politikområden. Han har tyckt till om allt från skolmat till alternativmedicin, stadsbyggnad och militärhelikoptrar. Och alla dessa brev skrivna med prinsens spindellika handstil har naturligtvis varit kontroversiella.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

”Jag styr det här landet, inte Ni, sir”, påstås Margaret Thatcher ha meddelat den politiskt klåfingrige kronprinsen. Även Tony Blair blev irriterad. Både högern och vänstern har hittat saker att ilskna till över bland prins Charles åsikter. Många konservativa har ogillat hans ständiga försvar av och beundran för islam, medan många till vänster inte kan stå ut med hans varma ord om klassamhälle och rävjakt. Prins Charles har emellertid varit förhållandevis tydlig med att han inte ämnar upphöra med sina politiska synpunkter den dag han blir kung.

Tvärtom. Han verkar se det som en del av sin uppgift.

Författarinnan Hilary Mantel har jämfört kungligheter med pandor. De är dyra att bevara och dåligt anpassade för att leva i modern miljö. Men visst är de trevliga att titta på! De är fina och många tycker synd om dem.

Prins Charles bristande erfarenhet av plastfolie och extravaganta vanor kan i det här sammanhanget bli ett mindre problem än hans politiska ambitioner. Pandor ska inte ha några sådana.

Men bortsett från allt sådant kommer dagen när prinsen av Wales blir kung Charles III att vara en traumatisk dag för Storbritannien. Drottning Elizabeth II kan, särskilt i dessa dagar, tyckas vara den enda som fortfarande håller ihop landet. Det kommer att bli en nationell kris när hon går bort och en impopulär efterträdare är förstås i det läget inte idealt. Därför finns det diskussioner i medierna om att man borde hoppa över den stackars åldrande Charles och ge kronan direkt till hans mer populäre son William. Å andra sidan: så fort man börjar rucka på det där med successionsordning slår man direkt mot hjärtat i hela monarkins idé. Själva tanken är ju att det ska bygga på blodsmystik. Inte på vem som är populär eller omtyckt.

Därför blir det Charles III. Men för den som vill försöka förstå sig på den blivande brittiske kungen är Tom Bowers bok tyvärr inte till mycket hjälp. På sin höjd är den milt underhållande.