Nationalekonomi handlar om rationella, perfekt informerade och egenintresserade individer, om ”den osynliga handen” och allmän jämvikt. Ekonomipriset till Alfred Nobels minne instiftades under kuppartade former 1968 för att hölja den då 300-årsjubilerande Riksbanken i ära och legitimera ekonomiämnet som vetenskap. Eftersom nationalekonomi har en marknadsliberal eller konservativ slagsida, har detta pris använts som ideologiskt tillhygge mot socialdemokratin. Medan ekonomiämnet inte ”hänger ihop”, erbjuder socialdemokratin ett alternativ ”som är pragmatiskt framgångsrikt, analytiskt sammanhängande, ekonomiskt effektivt, etiskt attraktivt och teoretiskt blygsamt”.

Författarna, Avner Offer och Gabriel Söderberg, är båda ekonomihistoriker. Offer, född och uppvuxen i Israel, är professor emeritus vid University of Oxford och har tidigare gått till rätta med neoklassisk nationalekonomi, bland annat i boken The Challenge of Affluence från 2006. Söderberg är forskare vid Uppsala universitet, där han 2013 disputerade på avhandlingen Constructing Invisible Hands.

Offer och Söderberg levererar en passionerad straffpredikan över ekonomiämnet och en lika lidelsefylld hyllning till socialdemokratin. Historien är spänstigt berättad och spännande. Som alla goda historier har den sina hjältar och sina skurkar. Hjältarna heter Gunnar Myrdal (Nobelpris 1974) och Rudolf Meidner, ekonomer som utlöste två av 1900-talets kraftigaste ideologiska konflikter i Sverige, den om planhushållning på 1940-talet respektive den om löntagarfonder på 1980-talet. Meidner var rent av ”Sveriges främste ekonom under 1900-talet”. Glöm Knut Wicksell!

Skurkar är Assar Lindbeck och Ingemar Ståhl, ekonomer som inledde sina banor som socialdemokrater men som snart kom att förespråka marknadsorienterade reformer i Sverige och under många år hade ett avgörande inflytande över valet av pristagare. Lindbecks idéer om ekonomisk politik var, enligt författarna, inte grundade i teori utan ”baserade på hans egna atypiska erfarenheter”. Skurkar är också några Nobelpristagare, framför allt och föga förvånande Friedrich von Hayek och Milton Friedman. Andra skumma figurer är ekonomen, folkpartiledaren och 1997 års Nobelpristagare Bertil Ohlin, en av de ledande ”arbetarfientliga intellektuella”, och Per Jacobsson, i många år verksam vid Bank for International Settlements (BIS) och chef för Internationella valutafonden (IMF) 1956-63, en kritiker av statligt ingripande ”oavsett den mänskliga kostnaden”. Dessutom finns det socialdemokratiska kättare och överlöpare som Per Åsbrink, riksbankschef 1955–73, och Kjell–Olof Feldt, svensk finansminister 1983–90.

Det är lätt att sympatisera med några av argumenten, särskilt pläderingen för att nationalekonomin bör vara ”pragmatisk, pluralistisk och öppen för argument och bevis” och för kunskap om det ekonomiska tänkandets historia: ”Om Du inte vet att teorin i det förflutna var annorlunda är det svårt att föreställa sig att teorin i framtiden likaså kommer att bli annorlunda. En blygsam implikation av föreliggande studie, och av det ekonomiska tänkandets historia, är att visa hur mycket variation som fortsatt existerar.” (Man skulle förstås av detta yttrande kunna dra den för författarna obekväma slutsatsen att nationalekonomin faktiskt är en smula pluralistisk.)

Ekonomiämnet är dessutom, liksom övriga samhällsvetenskaper och humaniora, värdeladdat på ett sätt som de ”hårda” naturvetenskaperna (fysik, kemi, medicin) inte är. Det är rimligt att ifrågasätta varför ekonomer ska belönas med ett pris som antyder att ekonomiämnet är den ”noblaste” av samhällsvetenskaper.

Dock verkar författarna påtagligt luttrade och cyniska i sin syn på all form av vetenskap: ”Akademikernas kärnverksamhet är inte forskning, utan att bekräfta status. Deras huvudsakliga aktiviteter går ut på att välja ut sina medlemmar och att publicera nekrologer.” Cynismen vad gäller nationalekonomi är naturligtvis än gruvligare: Enligt teorin får var och en vad han förtjänar, precis som de kättare som brändes på bål av spanska inkvisitionen fick vad de förtjänade!

Historien har sina poänger. Men författarna vinklar och driver sina argument extremt hårt och inbjuder därmed till frågor och invändningar.

Att ställa ekonomiämnet mot socialdemokratin känns som en övning med äpplen och päron. Ekonomiämnet framställs dessutom ofta i sin mest extrema form: rationella förväntningar, trots att många nationalekonomer är skeptiska till nyttan av denna teoribildning. (Här kan författarna sätta in en stöt och möjligen ropa touché: ”Denna doktrin [rationella förväntningar] är en analytisk prestation som bedömts vara tillräckligt svår för att förtjäna flera Nobelpris, men dess tillämpning anses inte desto mindre ligga inom vars och ens kompetens redan innan den hade förståtts och formulerats.”) Självsäkra ekonomer förlöjligas och självkritiska ekonomer används för att påvisa ämnets svagheter.

Socialdemokratin framställs ofta i sin minst extrema form: socialförsäkring. Socialdemokratin har emellertid aldrig varit en homogen rörelse utan ett ”stort tält” som rymmer människor med olika ideologier och intressen, vissa delar av socialdemokratin har haft socialisering och planhushållning som överordnade mål, många sociala reformer har åstadkommits genom samarbete mellan socialdemokrater och borgerliga politiker i Sverige och genom konservativa-korporativa eller liberala regimer (för att använda Esping Andersens typologi) i andra länder, om än i varierande skepnader och med olika ambitioner. När allt kommer omkring var den konservative Otto von Bismarck pionjär på socialförsäkringarnas område.

Uppfattningen att ekonomiämnet, med dess fokus på individer och marknader, har en marknadsliberal eller konservativ slagsida må ha en del som talar för sig. Men samtidigt visar författarna att ”[d]e flesta ekonomer i engelsktalande och europeiska länder personligen lutat åt socialdemokrati och har fortsatt att göra så”. Vidare har det funnits en ”mekanisk balans” mellan Nobelpristagare till ”vänster och höger”, visserligen till höger om den vänsterlutande ekonomkåren. Det är svårt att bli särskilt upprörd, även om Joan Robinson och John Kenneth Galbraith (enligt författarna av ideologiska skäl) aldrig fick priset, särskilt om priset är humbug.

Det sägs att ”socialdemokratin slutligen prevailed över fascism och kommunism”. Det är svårt att veta exakt hur man ska tolka den utsagan eftersom prevail kan betyda både segra och bli förhärskande. I vart fall tog Sverige, vilket är allmänt bekant, ingen del i besegrandet av fascismen – författarna nämner själva att de svenska socialdemokraterna ”höll Sverige utanför kriget” – och knappast av sovjetkommunismen heller. På hemmaplan höll socialdemokraterna kommunister i schack, på den internationella arenan höll de goda relationer till de ”realsocialistiska” regimerna i öst bortsett från episoder av sovjetiska militära ingripanden i Ungern och Tjeckoslovakien.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Historien om Sveriges ekonomiska svårigheter från 1970-talet och framåt förefaller ganska ensidigt berättad. Man får nästan intrycket att allt hade varit lugnt om bara den svenska modellen hade kunnat djupfrysas någon gång mellan 1930- och 1960-talen, eller om 1970-talets överbryggningspolitik hade fortsatts i det oändliga, alldeles oavsett stigande levnadsstandard och förväntningar, globalisering och massmigration. Emellanåt är budskapet mera rimligt, som när det sägs att modellen gradvis anpassats till förändrade omständigheter, att den ”lyckades överbrygga minskningen av arbetarklassen i valmanskåren och [att] dess politik och prioriteringar upprätthålls motvilligt än idag”.

Ett intressant exempel på historiens list eller ironi är följande: Författarna konstaterar att inom socialdemokratin var ”den grundläggande impulsen inte tillfredsställelse utan plikt, den grundläggande enheten inte individen utan gruppen, familjen, klassen och nationen”. Så förhöll det sig förmodligen en gång i tiden. Idag talar man emellertid om Sveriges unika förhållande mellan stat och individ, där individen är fri från kollektiva tillhörigheter (bortsett från offentliga myndigheter och serviceorgan) och självförverkligar sig på ett sätt som saknar motstycke i övriga världen, låt vara att vissa element av konsensustänkande och Jantelag lyckligtvis dröjer sig kvar. En konfliktmaximerande storskrävlare som Donald Trump skulle troligen inte gå hem särskilt väl i de svenska stugorna (läs: villorna och bostadsrätterna).

Enligt författarna skyller marknadsorienterade ekonomer alla problem på välfärdsstaten. Själva skyller de alla problem på marknadsorienterade ekonomer. Ingendera hållningen förefaller rimlig.