Med bänkar som antagonistiskt ställts emot varandra imiterar layouten House of Commons, den arena som Oxford Unions medlemmar under snart 200 år har siktat på att erövra. Chockerande många av dem har lyckats – att ta sig från byggnaderna i Frewin Court till parlamentet i Westmins­ter. Än fler har gått vidare till poster som höga tjänstemän eller agendasättande journalister efter att ha tillägnat sig inte bara debatteknik och det självsäkra fluffsnackets konst hos Oxford Union, utan även färdigheter i alliansbygge och förmågan att utdela såväl gracer som dolkstötar med största möjliga effekt. För att göra övergången smidigare härmar föreningens alla ritualer med avsikt de som följs i parlamentet, från hur omröstningar efter debatterna går till (komplett med aye och no-korridorer), till hur valkampanjer förs inför ordförandevalen.

Precis som i House of Commons håller sig Oxford Union även med journalister på åskådarbänk. Under 1980-talet var en av studentreportrarna Simon Kuper, som för universitetstidningen Cherwell bevakade debatter mellan tonåriga Boris Johnson, Michael Gove, George Osborne, Theresa May, Dominic Cummings och David Cameron. Utifrån de erfarenheterna och sin fortsatta karriär som ”riktig” journalist för bland andra Financial Times, har Kuper skrivit boken Chums. How a Tiny Caste of Oxford Tories Took Over the UK. Det är en berättelse om hans generations konservativa studenter i Oxford och deras – även med Unionmått mätt – häpnadsväckande framgångar under eran efter Tony Blair.

Initierad och behagligt skriven är Chums en gräddbakelse till bok för alla som fascineras av brittisk politik; en oemotståndlig mix av politisk analys, illustra namn och skvaller. För vem är inte nyfiken på vilket magiskt maktpiller som Oxford Union­ har serverat sina unga medlemmar sedan år 1823, som förvandlat så många av dem till toppolitiker? Långt före Johnson-klicken höll H H Asquith, Ted Heath, William Gladstone och Harold Macmillan i ordförandeklubban som ett steg mot premiärministerrollen, och listan på reguljära medlemmar som avancerat till prominenta regeringsposter inom både Tories och Labour är ofattbart lång. Margareth Thatchers namn lyser med sin frånvaro, men sannolikt bara eftersom kvinnor inte släpptes in förrän år 1963. Trogen sin form tog hon istället över och expanderade avsevärt en annan viktig plantskola i stan: Oxford University Conservative Association.

”Smokingmiddagar, så kallade formals, hålls en eller flera gånger i veckan, det dricks champagne ur skor och olika färgkodade nejlikor ska sättas i knapphålet på den cape som är obligatorisk.”

Läsarnas intresse för Oxfordstudenternas inflytande på de senaste decenniernas politiska liv lär inte minska av att Union-medlemmarnas tid på intet sätt är förbi bara för att Bo-Jo-med-nio-liv manövrerades ut i juli. Vad som än händer kommer även näste (eller nästa) premiärminister att ha stöpts i samma kultur eftersom båda kvarvarande kandidater, Rishi Sunak och Liz Truss, är ex-Union. Fler lär stå på tur bakom dessa båda.

Själv sträckläser jag Chums, av politikintresse men också kittlad av alla anekdoter. De facto är traditionerna ännu fler, mer skurrila och i vissa avseenden ”värre” än den bild som ofta ges i medierna. Tänk svenska studentritualer i juni, fast under hela året: smokingmiddagar, så kallade formals, hålls en eller flera gånger i veckan, det dricks champagne ur skor och olika färgkodade nejlikor ska sättas i knapphålet på den cape som är obligatorisk att ha på sig för att få sitta på tentorna (tjejerna måste ha strumpbyxor också). Man underhåller med stolthet en egen vokabulär där det inte finns några simpla ­höst-,­ vår- och sommarterminer utan Michaelmas, Hilary och Trinity.

Så ser det ut trots att det mesta som är typiskt för Oxford ständigt ifrågasätts inom ramen för en ändlös rad diversifierings- och outreach-initiativ. Hör man till dem som tycker att traditionerna är gans­ka charmiga och anser att det har gått för långt med den politiska korrektheten i största allmänhet, så är Kupers påminnelse ganska tillnyktrande om varför en reform en gång i tiden faktiskt kändes angelägen: så sent som när dagens konservativa kader nonchalant vräkte sig raklånga på unionens träbänkar under 1980-talet, stod de 7 procent av brittiska grundskoleelever som utbildas privat för 55 procent av intaget till Oxford. En massiv överrepresentation som ifjol hade sjunkit till 32 procent.

Kuper berättar också hur det för 30, 40 år sedan var kutym på hans college att ropa ”visa tuttarna för grabbarna” när en kvinnlig student ville säga något under studentmötena. Och att tutors som visade snoppen eller insisterade på sex i de privata undervisningstimmar som är Oxbridges speciella signum viftades bort som ”excentriska”. Homofobi togs förstås för given. Exemplen målar upp en ryslig bild för yngre läsare, men för den som var med på 1980-talet känns den inte precis unik för Oxford toffs. Man vill gärna addera till Kupers minnesbild att så var det mest överallt på den tiden.

Mer överraskande är beskrivningen av den slappa akademiska nivån inom humaniora. Hade man väl tagit sig till Oxford så simmas det tydligen lugnt fortsättningsvis. Kraven förefaller ha varit minimala på de essäer som historie- och klassiciststudenter behövde åstadkomma. Bortdribbling av tutorer genom allmänt fluff på lektioner där ingen hört talas om en fotnot, var inte någon match för bakfulla privatskolepojkar som hade lärt sig tricken redan på Eton och Harrow. Att ”läsa” från ett tomt papper var en sport man inte främst ägnade sig åt för att slippa plugga, utan för att retorisk improvisation och swagger var – och fortfarande är – en firad nyckel till framgång i brittisk offentlighet. Det var det man ville bli bra på, helt enkelt, snarare än grekiska översättningar. Författaren erkänner att han själv agerade på samma sätt, och för karismatiska personligheter som Cameron och Johnson blev Oxford en utmärkt arena för finslipning av redan inneboende talanger.

Om 1980-talsstudenternas inbördes status övervärderade element som självsäkerhet, inlärd jargong och klassbakgrund, så utgjorde deras gemensamma nätverk och socialiseringen en andra marmorpelare under framtida karriärer. Oxford är tillräckligt litet för att alla i politiskt intresserade kretsar ska känna till varandra, och både i och utanför unionen­ knyts band som ofta övertrumfat politiska skiljelinjer när kompisarna har återför­enats i Westminster.

Många förundrades, till exempel, över att Johnson ganska omgående förlät andremannen Michael Gove efter att denne oväntat hade utmanat chefen i parti­ledarvalet efter Theresa Mays avgång. Enligt Kuper följde dock förlåtandet den logik man tagit till sig i unionen som säger att pragmatism är helt okej om det tjänar de egna ambitionerna. Johnson skulle enligt denna tolkning alltså inte ha uppfattat Goves kniv i ryggen som det förräderi den mediala mittfåran uppfattade när det begav sig, utan bara som litet puls­höjande jousting. Trist för Gove som förlorade, tänkte Boris, men fair play!

Tillbaka till studietiden i Oxford så stötte den maktsugna konservativa gruppen under 1980-talet på ett problem när de finslipat retoriken och hämtat ut sina examina: Vad skulle man nu sätta tänderna i? Enligt Kuper såg de aspirerande politikerna inget tydligt uppdrag framför sig, ingen vision att förverkliga, vars förverkligande kunde ge dem en plats i historieböckerna. I motsats till landets ledare under och efter världskrigen, som lett arméer och byggt ett nytt samhälle, så tycktes allt konservativt redan gjort. Inte minst efter Thatchers reformer som ju pågick som bäst.

Kuper pekar ut denna ambition without a cause, och bristen på präglande personliga erfarenheter hos 80-talisterna, som förklaringar till 2000-talets relativt sett ideologilösa politik. Det är psykologiskt enkelt men klingar trovärdigt när han beskriver hur tidigare generationers överklass gjorde ett ”offer” under krigen som på djupet påverkade deras hållning och maktutövning under kommande decennier. Bland annat dog 2 700 av Oxfords 3 000 studenter under första världskriget, inklusive sju tidigare ordföranden för Oxford Union.

Från 1940-talet fram till Thatcher hade i princip alla seniora politiker en bakgrund inom eliten och var utbildade vid Oxbridge, men de var också krigsveteraner som hade formats av traumatiska upplevelser. Senare premiärministrarna Macmillan och Attlee var bara två av många överklassofficerare från Oxford som för första gången lärde känna ”normalt folk” i skyttegravarna, och som ådrog sig livshotande skador. Även Churchill blev nästan dödad vid belgiska fronten och Anthony Eden förlorade två av sina bröder i andra världskriget och en tredjedel av klasskamraterna från Eton. Ted Heath var med vid landstigningen i Normandie och tilldelades en MBE-orden redan vid 29 års ålder.

Enligt författaren ingöt dessa krigserfarenheter en djup respekt i de styrande för politikens konsekvenser som saknats hos dem som lett landet från Blair och framåt. Senare Oxbridgegenerationer sjöd av ärelystnad, men saknade alltså ett uppdrag – tills euroskepticismen gjorde entré, anfört av hjältinnan Thatcher. 1988 höll hon ett anförande i Brygge som varnade för att Storbritannien skulle hamna i Europas ledband om samarbetet fördjupades. Talet skakade många inom den konservativa eliten som av ren klasshävd såg makten i landet som sin rätt. Arbetet med ett omfattande Maastrichtfördrag ökade obehaget och utlöste hos en handfull Oxfordstudenter ren panik. Mest drivna av dem var Patrick Robertson och Dan Hannan, som var övertygade om att en europeisk integration skulle kosta Storbritannien dess kulturella särart och innebära en förslavning av det brittiska folket. Deras kall blev att placera ett utträde ur Europaprojektet på det konservativa partiets agenda.

Över ett antal år etablerades under deras ledning ett ekosystem av euroskeptiska organisationer med parlamentarikergruppen European Research Group i centrum. Långsamt vändes medlemmar av den konservativa ledningen mot Europatanken och trots att Maastrichtfördraget hann skrivas under av John Major så slog euroskepticismen från Oxford djupa rötter inom partiet. Personer runt Hannan som inte var lika ideologiskt lagda började ändå vädra möjligheten att med hjälp av en anti-europeisk hållning göra avtryck i nationens historia.

En av dem som tidigt såg potentialen i den nya rörelsen var Jacob Reese-Mogg, ofta använd i medierna som sinnebilden för snobbiga Tories. Känd som han är för en utstuderat posh sociolekt, kläder från en annan era, tupplurer liggande på bänkarna i parlamentet, och turer i en Rolls-Royce tillsammans med familjens nanny för att dela ut flygblad. Kuper, som började i Oxford samma år som Reese-Mogg, säger att denne odlade samma image redan då. Likadan attityd och kostym nu som då, och uppenbart skarp bakom glasögonen och luggen.

Reese-Moggs rikemanslook gör författarens kommentarer om honom till en perfekt illustration av britter som slår knut på sig själva så snart temat klass kommer på tal. Trots att Kuper ser sig som kritisk till klassystemet kan han inte underlåta att själv använda sig av dess värdeskala och litet vasst påpeka att Reese-Mogg faktiskt inte är riktig överklass utan en uppkomling. I sin iver att visa att han känner till koderna tappar Kuper det perspektiv som – trodde man, tror han – handlar om jämlikhet snarare än något i Svensk Damtidning.

Det är en parentes i sammanhanget, men intressant att den här sortens hållning så ofta dyker upp hos brittiska författare och journalister: progressives som med full gusto legitimerar klassystemets betydelse genom att ge sig in i tjafs om dess markörer. För vad tjänar det till att i en politisk analys dividera om huruvida Rees-Mogg är släkt med drottningen eller ej – förstås det enda som verkligen räknas – när han oavsett vilket tveklöst tillhör den högsta socioekonomiska procenten? En man som befinner sig på en ouppnåelig nivå för de allra flesta britter väger alltså Kuper in som i bästa fall upper middle class. Enligt samma mönster avfärdas de flesta Etonpojkar, inklusive Johnson, som simpla medlemmar av en ”privilegierad medelklass”. I motsats till David Cameron och Dan Hannan, som bägge får godkänt som genuint posh.

Ien värld fylld av statusmarkörer, där insikt i de intrikata reglerna är en förutsättning för att kravla sig upp från den lägs­ta nivån, är det inte konstigt att Oxfordmännen efter ett halvt liv av träning ogärna ger upp de fördelar systemet bjuder när man väl har armbågat sig fram. Särskilt liten anledning finns det att göra avkall på dem för att trampa runt i en grå korridor i Strasbourg, där chums att utbyta tjänster med lyser med sin frånvaro. Det låter banalt, men jag tror Kuper har en poäng i att euroskepticismen i ledande konservativa kretsar stärkts av en ovilja att röra sig utanför den egna minutiöst uppbyggda och estetiskt tilltalande värld där man tillåts njuta av en smula imperie-nostalgi. Varför byta detta mot anonymitet och meritokrati i en Brysselbunker?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Än mindre attraktiv görs Europa-­arenan av att Labourkollegerna har många fler kompisar ”på kontinenten”. Michael Foot, Ed Balls, Tony Blair och nuvarande ledaren Keir Starmer är bara några av många tunga Labourpolitiker som också läste i Oxford, men som inte stannade i unionens salonger (om de var där överhuvudtaget) utan kombinerade studierna med sejourer på demokratiskt influerade amerikanska universitet och med samarbeten inom Europas social­demokratiska nätverk.

Som redan framgått sticker Kuper inte under stol med sin kritiska inställning till Johnsongruppen och fenomenet Oxford­arrogans i stort. Men tacknämligt håller han sig tillräckligt opartiskt för att man ska ta resonemangen på allvar, och de onödigt raljerande vändningar han droppar in här och där vägs upp av de insikter man vinner på att hans goda förståelse för det brittiska maskineriet.

Vad gäller Johnson själv undviker Kuper också det vanliga misstaget att avskriva honom som en clown och räkmackeåkare. Istället beskriver han ingåen­de den unika charm som gjorde Bo-Jo till ett fenomen redan under studietiden; hur han höll hov i baren, hur han vann ”alfa-tjejen” (snyggast och mest överklass) och var smart nog att överge den beryktade festprisseklubben Bullingdon för att istället göra sig ett namn inom unio­nen där han år 1986 vann sitt förs­ta politiska val och blev ordförande.

Hur personlig karisma och dynamiken på en liten ort som Oxford fungerar, är inte svårt för någon att förstå. Den sortens folk och elitistiska nätverksbaserade miljöer finns att hitta överallt, så även i Sverige. Vad som utmärker Oxford (och Cambridge) är den enorma kraft dynamiken vunnit i just Storbritannien där den hjälpts av låg social mobilitet och politiska och rättsliga system som ofta premierar retorik över innehåll.

Genom boken bygger Kuper upp ett trovärdigt argument för hur Oxfords maktsfär blev särskilt starkt under just 1980-talet, ett slags perfect storm som burit frukt för Tories de senaste 20 åren: Avsaknaden av krigstrauman som ledde till en självfokuserad hållning och makt­ambitioner utan mål. Euroskepticismen som kom lägligt och drevs av en grupp starka anti-Europa-zeloter. En motvilja inom partiet mot att späda ut de egna privilegierna i en europeisk pool. Och slutligen, ett antal karismatiska ledare som fångade väljarnas förtroende efter att Tony Blairs show var över.

Kulturella influenser spelar också ofta en katalyserande roll och Kuper noterar att förfilmningen från år 1981 av Evelyn Waughs klassiker Brideshead Revisted gav en vältajmad boost för Johnson-­gruppens ideal och självbild under studietiden. Serien, med Anthony Andrews och Jeremy Irons i huvudrollerna, förvandlar en egentligen sober och cynisk roman om en grupp Oxfordstudenter, till en romantiserad stämningsbild som bekräftar idén om att en förtrollad överklassvärld kan stå som symbol för hela nationen. Ett slags studentikost Downton Abbey som påverkade både studenterna själva och allmänhetens uppfattning om dem.

1980-talet kan låta som nyss, men ligger trots allt 40 år tillbaka i tiden, och något Brideshead skimrar inte längre bakom stadssilhuetten, enligt min dotter som pluggar i Oxford. Efter att ha läst Chums förstår jag att hon trots ”rätt” studieort inte löper risken, eller har chansen, beroende på hur man ser det, att bli en av framtidens polare. Hon har nämligen begått det politiska självmordet att läsa naturvetenskap, vilken alltid har dissats av den konservativa innekretsen som en magnet för oinspirerande nördar. Jag får väl säga åt henne att åtminstone gå på guidad tour på Oxford Union någon gång, för att se vad som väntar oss i den brittiska politiken sisådär år 2040.