Och det blir inte roligare om andra är med och tittar på. Den klassiska, antagonistiska provokationen tar sikte på detta och syftar till att få någon att inför andra avslöja sina sämre sidor. Det intressanta är de felsteg som blottar den felandes karaktär. Alltså inte bara upptäckten att vederbörande är oduglig, utan att hen är tarvlig och lumpen – en liten människa. Om måltavlans skuggsidor provoceras fram i andras närvaro, kan avklädningen utmynna i ett blodbad. Risken för att bli tillintetgjord blir till en strid där deltagarna kämpar med varandra om att avgöra (avslöja) vem av dem som är den dåliga människan. Med avslöjandet följer inte sällan en mörk aura av skam och skuld, en förminskning av självet hos den som har blamerat sig.

Den amerikanske sociologen Erving Goffman ägnade en stor del av sitt författarskap åt att beskriva konstruktionen och destruktionen av självbilden hos dem som deltar i olika sociala interaktioner, liksom åt de avkylningsmanövrar som ibland behövs för att upprätthålla en ordning efter det att någon har gjort bort sig. Denna kamp om synen på oss själva och på varandra är också ett centralt motiv i Dostojevskijs romaner.

Lynn Patyk, prefekt för Russian Studies på Dartmouth College, har nyligen utkommit med Dostoevsky’s Provocateurs, som ställer Fjodor Dostojevskijs (1821–1881) verk i nytt ljus och som även gör anspråk på att beskriva en viktig kommunikationslogik i vår samtid.

Patyk bygger på Michail Bachtins inflytelserika analyser av Dostojevskij, i synnerhet Bachtins begrepp ”polyfoni”, som syftar på en nydaning som innebär att romanvärlden inte som tidigare presenteras genom ett enda sammanhållande medvetande (författarens), utan där de olika karaktärerna istället har självständiga röster som alla har samma status, och även samma status som författarens egen röst, som bara är en i mängden.

Patyk bygger vidare på Bachtin, men uppmärksammar att rösterna tenderar att vara i konflikt med varandra hos Dostojevskij. Nyckelbegreppet för Patyk är provokation. Med utgångspunkt i texterna Dubbelgångaren, Anteckningar från källarhålet, Idioten, En författares dagbok och Bröderna Karamazov identifierar Patyk olika aspekter av greppet och begreppet provokation, som hon menar utmärker Dostojevskijs skrivande mer än något annat.

Provokationer är öppna och därmed riskabla stimulanser. Det kan vara ett ord, en åtbörd eller en handling som ska få måltavlan att respondera (explodera). Den som provoceras måste ha möjlighet att reagera på olika sätt, annars är inte reaktionen informativ och annars avslöjar den ingenting om den provocerades sinnelag. Patyk listar efter sociologen Rainer Paris fem rekvisit för att ett inlägg ska vara en provokation: det ska göras (1) från en konfliktorientering och bestå i ett (2) överraskande (3) normbrott ägnat att skapa en (4) reaktion hos måltavlan, som ska bli ett (5) avslöjande (self-exposure) av vederbörande.

Inte bara individer provocerar och blir provocerade. En klassisk strategi i terrorism är att provocera – med våld – så att den rådande ordningen (vanligen en stat) reagerar på ett sätt som avslöjar den, till exempel som diskriminerande eller som uppbyggd på våld. De nyss så omtalade koranbränningarna var och är en provokation (hittills) utan våldsmedel.

Lynn Patyk har under senare år beskrivit förekomsten av blame games i såväl dagsaktuell politik som i klassisk litteratur. I en artikel från 2020 (”The Return of ’Provokatsiia’ in Putin-Era Russia”) i The Russian Review redogjorde hon för hur ryska utrikesministeriet regelmässigt bemöter varje anklagelse om ryska missdåd (Skripal, Navalnyj och så vidare) med att anklagelseakten är en ”provokation” där den som anklagar i själva verket bara försöker iscensätta en process som ska ställa den ryska staten i dålig dager.

I sitt sista bokkapitel, om Bröderna Karamazov, rekonstruerar Lynn Patyk romanens händelseförlopp som en serie av provokationer som driver den 800-sidiga historien framåt och kulminerar med fadersmordet. Från början av romanen är det pappan, Fjodor, som, trots sin upphöjda position i familjen, fylld av ressentiment, ideligen provocerar omgivningen, inte minst genom att hävda att en av sönerna vill döda honom. Bland de självständiga rösterna i detta omfattande verk märks dels bröderna Dmitrij, Ivan och Aljosja, dels oäktingen Smerdjakov, dels de jämnåriga kvinnorna Katerina och Grusjenka, dels äldsten bland en grupp ryska munkar, Zosima. Författaren säkerställer goda förutsättningar för konflikter och provokationer genom flera överlappande kärlekstrianglar.

Patyks återkommande tes är att Dostojevskijs provokationer var en litterär innovation som blev dennes viktigaste konstnärliga verktyg, och som han utvecklade i nya former under den senare hälften av sitt liv. Den vanligaste typen av provokation syftar till att sänka motparten, att förgöra hens själv (det vill säga vad ryska UD, enligt Patyk, säger sig söka avstyra). Men Dostojevskij uppfinner så småningom andra varianter som medför andra konsekvenser. I den sena Bröderna Karamazov lanserar han provokationer utan konfliktorientering.

Romanens båda munkar Zosima och Aljosja provocerar från en tolerant position där de uppriktigt och välvilligt uppmuntrar motparten att genomskåda sina egna självbedrägerier och axla sitt moraliska ansvar. Patyk kallar detta en prosocial provokation. Den äldste av dem, Zosima, som är skickligast på dessa provokationer, intervenerar genom att ställa enkla frågor där han försöker leda motparten till hens ”bästa själv”. Blir temperaturen för hög kan han själv ta på sig skulden för en uppkommen dispyt. Det är ett slags välvillig, sokratisk förlossningskonst med hjälp av den vises insiktsfullhet.

Det faktum att provokationer kan vara både destruktiva och konstruktiva gör att inställningen till dem som företeelse också är avslöjande. Hela kulturer verkar ha olika inställning till provokationer. En förklaring är att provokationer ligger mer eller mindre nära till hands beroende på lokala antaganden om hur samhället fungerar.

När jag under ett knappt decennium arbetade som chef på en svensk-rysk skola i Dostojevskijs hemstad, Sankt Petersburg, blev jag länge förbluffad av att höra ryssar beskriva svenskar som omänskligt kalla och föga omtänksamma.

Kärleken till det ryska folket är just nu sannolikt nära en all-time low på många håll, men enligt attitydundersökningar i olika länder av Pew Research Center har motviljan mot Ryssland under de senaste 15 åren i genomsnitt ingenstans varit större än just bland svenskar. Det kanske inte är en tillfällighet. Världens förmodligen största återkommande mätning av värderingar, World Values Survey, sammanfattas ofta med två värderingsdimensioner: traditionella kontra sekulära och överlevnad kontra self-expression. Bland alla undersökta länder över en viss ekonomisk utvecklingsnivå är Ryssland och Sverige de två länder som ligger allra längst ifrån varandra.

Så småningom visade det sig att uppfattningen hos mina ryska medarbetare berodde på att de ansåg att de svenska kollegornas regelföljande inte tog tillräcklig hänsyn till individuella olikheter, till exempel när vi skulle avgöra ärenden om enskilda studenter som inte levde upp till våra utbildningskrav. Det jag borde ha insett snabbare var att det efter 70 år av sovjetiska slogans (och 500 år av andra katastrofer) lokalt fanns en exceptionellt låg tillit till ”systemet” i alla dess formella former. Därför var man vaken på de individer man brydde sig om, så att de inte skulle komma i kläm.

Dostojevskijs värld av polyfoniskt suveräna subjekt är kongenial med mina ryska kollegors prioritering: se människan! I en världsuppfattning där det är enskilda människors val och handlingar som räknas är jordmånen god för provokationer, och provokationerna reproducerar intresset för de interagerande individerna. Regelorienterade kulturer kan däremot vara ovana vid, och sårbara för, provokationer, inte minst därför att provokationer ofta består i sätt att kringgå och underminera rådande regelsystem.

De just nu negativa reaktionerna mot Sverige hos somliga i omvärlden berör intressant nog vår påstådda icke-reaktion på koranbrännandet, vilket antas avslöja vår sanna natur: ingenting är heligt för svenskar. Även Dostojevskij visste att beskriva en provocerande frånvaro av respons, som när Stavrogin i Onda andar förblir tyst vid provokation och även han uppfattas som en nihilist. Att svenskarna trots personliga invändningar mot koranbrännandet på sina håll helt enkelt följer lagen, har inte blivit uppenbart för alla.

Kanske kunde vi dra nytta av provokationsinsikterna och vända dem till vår fördel. Kan vi pröva att provocera det som otvivelaktigt är heligt för oss? Alla svenskar oavsett tro skulle reagera om en tecknare istället för att avbilda Muhammed i sexuella ställningar bytte dem mot avbildningar av våra minderåriga barn i samma positioner. Skulle vår starka reaktion på detta bli en hjälp för utomstående att förstå oss? Att även de mest sekulära svenskarna har gudar. Omvänt skulle det också sprida insikt i hur chockade och sårade många muslimer har blivit av ovarsamhet med deras heligheter.

Lynn Patyks Dostojevskij-analys utmynnar i pessimism vad gäller möjligheterna att dra om (re-wire) de antagoniserande provokationstrådarna mellan människor som hon ser i vår samtid, speciellt i sociala medier. Den enda förebild Patyk till slut sätter viss förhoppning till är femme fatalen och ärkeprovokatörskan Grusjenka, som mot slutet av Bröderna Karamazov visserligen avvisar sin rivals inviter men som ändå erkänner sig delaktig och medskyldig, och som anger tydliga villkor, ett slags positiv reciprocitet (tit-for-tat), för en mer positiv relation dem emellan i framtiden.

Zosima föreslår i samma roman också en tredje provokationsväg, en väg som är varken antagonistisk eller prosocial mot medmänniskorna, utan ett sätt att stärka provokatörens eget jag. Provokationen ifråga är bön. Enligt Zosima är bönen en konstruktiv dialog med en välvillig gudomlighet, en dialog som varje gång den genomförs uppriktigt ger nya insikter och känslor. Bön är utbildning.

I en uppriktig bön ingår att direkt eller indirekt medge saker om sig själv, bekännelser som kan få egna effekter. En bekännelse kan leda till förlåtelse, att jag blir accepterad trots det jag har gjort. En bekännelse kan också vara en öppning för självkritik. För en nyttoorienterad samtid kan bekännelsen till och med göra att vi alla ska lära oss något av det skedda.

I företagsvärlden har det på senare år blivit populärt med failure sharing, där en person som har misslyckats med att klara av något därefter frivilligt sprider detaljer om sitt misslyckande till omgivningen. På många arbetsplatser i Sverige lyfts failure sharing fram som en möjlighet för organisationen att lära av gångna felsteg. (En bön om bättre lycka nästa gång kanske.)

Det kan verka absurt. Jag har gjort bort mig. Ska jag nu berätta om detta till höger och vänster? Skämma ut mig själv? Riktigt lorta ner mig? Nu är vi långt från blame games och den antagonistiska typen av provokation.

Håkan Lindgren är något tänkvärt på spåren i en Understreckare i Svenska Dagbladet – ”Den viktigaste varningen om AI” (3/7 2023) – där han noterar att självkritik inte bara kan avfärdas såsom västerländsk kultur. Människor i alla länder har traditioner som de kan ifrågasätta. Fast även om vi kan genmäla mot kulturrelativister att självkritik inte bara är ännu ett perspektiv, blir det nog lättare för människor att leva självkritiskt om de lever i en tradition där självkritik är något bra.

Det är kanske symtomatiskt att failure sharing inte finns på kartan för en amerikansk slavist som Patyk. Även om hon inte berör failure sharing, skulle Patyk nog undra på vems villkor och initiativ som failure sharing egentligen kan äga rum. Är det företagen som initierar detta nya (krav)? Vad blir konsekvenserna för de modigaste anställda?

Vi bör således närma oss failure sharing med ödmjukhet och känsla för lokala variationer. Publikt uttalad självkritik betyder något annat i Kina, där Mao under decennier använde det systematiskt som ett instrument för att rensa ut sina motståndare, än vad den gör hos oss. Provokationer har många ansikten.

—

DOSTOEVSKY’S PROVOCATEURS
LYNN PATYK (Northwestern University Press 2023)