Vår art har obestridligen uppnått total hegemoni på jorden och hotas inte av någon biologisk kraft utom sin egen framgång. Arten människa, döpt till Homo sapiens av Linné 1758, har blivit långt talrikare, mer kosmopolitisk och mer resursslukande än någon annan större däggdjursart, och medan det stora flertalet individer i andra djurpopulationer dör en tidig död, lever en stor del av oss människor våra liv ända tills vårt fysiologiska maskineri obönhörligen lägger av. Vi är i färd med att radikalt förändra det globala klimatet och att direkt eller indirekt utrota eller till spillror reducera bestånden av en stor del av jordens övriga ryggradsdjur. Vilken makalös evolutionär succé!

Hur kommer det sig att en ursprungligen ganska ordinär art inom ordningen Primates, apdjuren, fått denna otroliga förmåga att konkurrera ut andra arter och för sitt eget uppehälle exploatera och modifiera en stor del av jordens resurser, och hur kan denna förmåga ha uppkommit så rasande snabbt? För sanningen är att arten Homo sapiens är en nymodighet som inte existerat på jorden mer än cirka 200 000 år och inte varit en viktig ekologisk faktor mer än högst en tredjedel av denna korta tidrymd. Vilka faktorer kan förklara denna vår blixtsnabba världserövring?

Dröjsmålet mellan vår arts uppkomst och starten av dess fenomenala geografiska och ekologiska expansion utpekar Colin Renfrew, professor i arkeologi vid universitetet i Cambridge och en vida respekterad nestor i sin vetenskap, som en fundamental ”sapiens-paradox”. Detta gör han i sin introduktion till en serie artiklar som emanerar från ett symposium benämnt ”The Sapient Mind: Archeology meets Neuroscience” i Cambridge den 14 – 16 september 2007 och som nu är tryckta i Philosophical Transactions of the Royal Society B (vol 363, september 2008). Så här sammanfattar han symposiets huvudfråga: om den genetiska grunden för vår art var fastlagd redan för 200 000 år sedan, varför tog det så lång tid innan ”the sapient mind” (sapiens-psyket) trädde fram i all sin prakt och makt?

Symposierapporterna avslöjar en något förvånande enighet om att tre icke-genetiska innovationer varit de viktigaste orsakerna till uppkomsten av vårt specifika psyke: uppfinnandet, tillverkandet och användandet av artefakter, en accelererande utbredning av kultur i form av traditionella attityder och regelverk samt ökad social komplexitet. Dessa faktorer i samverkan gynnade en uppgradering av vår kognitiva förmåga och ökade vår förmåga att inte bara leva i nuet utan också kunna föreställa oss framtiden och kanske till och med olika alternativa framtider. Varför denna process inte inleddes förrän bortåt 150 000 år efter vår arts uppkomst, den frågan förbigås emellertid med tystnad.

Jämförelser mellan oss människor och andra djurarter, i första hand schimpanserna som ju är våra närmaste släktingar, stöder tanken att sapiens-psyket är speciellt framför allt genom att i så hög grad syssla med att förbereda individen för kommande situationer. Denna förmåga gynnas av ett gott arbetsminne, som medger att individen minns ”hur det brukar gå”. Neurobiologerna har sedan länge betonat att även om vi sapiens-människor liksom andra (utdöda) arter inom släktet Homo har oproportionerligt stora hjärnor, vilket troligen bäddat för vår arts evolutionära succé, har dessa hjärnor dessutom en rad strukturella särmärken som kan ses som kognitionsförstärkande anpassningar. Exempelvis tycks mänskliga nervceller ha förmåga till snabbare impulsöverföring än andra varelsers, vilket rimligtvis medger snabbare omvärldsbedömning och minnesmobilisering.

En påfallande stor del av allt mänskligt kommunicerande och agerande utförs med förväntat resultat inte genast utan längre fram i tiden. En ny produkt eller en ny kunskap kommer sällan till användning omedelbart utan kanske om en vecka eller ett år, och ett yttrande i en konversation idag planterar en idé eller befäster ett intryck med effekt någon gång i framtiden. Med all respekt för andra djurarter inklusive de mångsidigt begåvade schimpanserna är det trots allt odisputabelt att de i mycket högre grad än vi – men dock inte uteslutande – lever i nuet.

Till sentida neurobiologiska upptäckter som redovisas i materialet från Cambridge-symposiet hör att samma hjärnpartier aktiveras när det gäller manuellt hanterande av föremål och gestikulerande, vilket är extra intressant eftersom en vanlig åsikt är att just gester är ett förstadium till det talade språket.

Forskarna spekulerar att det kanske finns en koppling mellan en begynnande hantverksförmåga och snabbt växande fördelar med en mer effektiv förmåga att beskriva och informera. Läraren är nog ett av de äldsta av alla yrken.

Troligen viktigast av allt för vår överlägsna konkurrensförmåga var dock vår arts extrema förmåga att ta emot, lagra och mobilisera stora mängder information. Kunskap om traktens resurser och faror, åtkomst och preparering av svåra men lönsamma födoresurser, taktik vid jakt och strid, korrekt uppträdande för socialt avancemang – allt detta och mer därtill lär sig den unga människan av andra individer i sin sociala miljö. Inlärande och utlärande är viktiga inslag i det mänskliga livet.

En hjärna med förmåga att anamma och utnyttja tillgänglig kultur kan uppfattas som vår arts viktigaste anpassning och som huvudnyckeln till vår framgångssaga. Ett rikhaltigt ordförråd blev i det sammanhanget fördelaktigt och gynnades därför av det naturliga urvalet. Språken är kulturernas smörjmedel. Väl att märka definieras kultur här som summan av en folkgrupps alla traditionella kunskaper och regelverk, alltså något helt annat än det som vi i dagligt tal betecknas som kultur.

Det är emellertid viktigt att betona att den moderna människans jättehjärna – tolv miljarder nervceller bara i hjärnbarken – inte är en ”nyskapelse”. Tvärtom kan den snarare beskrivas som en dator av äldre modell som partiellt uppgraderats med ny mjukvara. Visst baxnar man inför vår språkförmåga, våra traditioner, vår solidaritet, vår nyfikenhet och vår teknologi, men allt fanns förberett i vår hjärna och skymtar antydningsvis hos olika andra djurarter på vår jord. Visst hör vi hemma i faunan, även om vi är ”unikare” än andra arter. Det är oerhört svårt att hitta något drag i byggnad eller beteende som skarpt och otvetydigt skiljer Homo sapiens från alla andra arter.

Renfrews ”sapiens-paradox” är en modell som inte på långa vägar alla forskare inom fältet ställer upp på. Vissa genetiker hävdar således att ordinärt naturligt urval opererat hela tiden och under de senaste tiotusentals åren med rentav ökad hastighet alstrat nya genetiska anpassningar – ingen paradox alltså så långt ögat når. De framhåller att ju större befolkningsmängd, desto fler mutationer med bättre spridningsmöjligheter, givetvis för det fall att de är förmånliga för sin bärare. Samtidigt bör en mer variationsrik och generös social miljö ge större svängrum för individer med udda anlagskonstellationer.

Statistiskt sett finns det givetvis större chans för uppkomsten av en Charles Darwin eller en Usain Bolt i en stor population än i en liten och större utsikt att extremt utrustade människors medfödda genetiska kapital ska ge hög utdelning i en mångformig och varierande miljö än i en rigid och statisk. Sapiens-psyket har alltså enligt detta scenario inte uppkommit som en ren kulturprodukt utan åtminstone också som ett resultat av naturligt urval. Av Renfrews paradox finns inte mycket kvar.

Tack vare ny metodik och ny teori i vacker kombination ökar successivt vår förståelse för den evolutionära uppkomsten av den moderna människans speciella psyke. Kanhända har denna forskning också något viktigt att säga om hur vi människor med våra specifika förutsättningar ska klara av en framtid som kommer att kräva omställningar i levnadssätt och samhällsliv mer djupgående än vi idag kan föreställa oss – trots att just vår fantasi är vår arts allra främsta tillgång.

STAFFAN ULFSTRAND