Jag har nyligen under ett års tid fått möjlighet att stifta bekantskap med kulturen vid ett amerikanskt elituniversitet, närmare bestämt Harvard.

I det allmänna samtalet på senare tid har Ivy League, den informella sammanslutningen av gamla lärosäten på östkusten, kanske mer än något annat kommit att förknippas med den politiska tendens som med ett slarvigt begrepp kallas ”woke”. Någon given översättning finns inte, vilket kanske är skälet till att ordet ofta används oöversatt. ”Politisk korrekthet” fångar inte riktigt nyanserna – det fenomen som begreppet på ett grovt sätt försöker ringa in är ett intellektuellt förhållningssätt mer än en viss uppsättning åsikter. Det är ett förhållningssätt som kan sammanfattas som slutenhet i öppenhetens namn och intolerans i toleransens namn.

De flesta har väl, till leda, tagit del av skildringar av hur studenter stormar föreläsningssalar för att hindra misshagliga inbjudna talare, av hur lärare blir avstängda för ett förfluget ord, eller av hur litteraturstudenter protesterar över att behöva läsa till exempel Shakespeares pjäser.

”Men de omvälvande åren runt 1968 var på många sätt bara krusningar på ytan jämfört med vad som nu och sedan ungefär tio år utspelar sig i amerikanskt akademiskt liv, och samhällsliv i stort.”

För det är just ”nedifrån”, från studenterna, som denna tendens kommer, som en stigande vårflod. Den kommer alltså inte ”ovanifrån”, från professorer eller universitetsledningar. Så vi stämmer det knappast, som republikanerna ibland antyder, att elituniversiteten hjärntvättar studenterna. Om något är det tvärtom: studenterna förändrar universiteten, bland annat eftersom utbildning är en tjänst som säljs dyrt på en marknad, och universiteten knappast kan undgå att i någon mån anpassa sig till vad kunderna vill ha.

Ett bestående intryck som jag själv bär med mig är hur lärarna vid Harvard, som oftast var garvade vänsterliberaler men som också höll fast vid en gammaldags kulturradikal tro på värdet av oförvägen sokratisk debatt, närmast desperat försökte hitta någon enda student i ett fullsatt seminarierum som var beredd att ens i försiktiga ordalag försvara ståndpunkterna att yttrandefrihet är viktigare än rätten att slippa kränkningar, eller att rasism inte är den amerikanska nationens grundläggande idé.

Många, både i USA och i de internationella läsande sammanhang som på olika sätt är sammanvävda med den amerikanska akademin, har blivit lite tagna på sängen av den här utvecklingen. Men den är förvisso inte helt ny.

Redan 1951 hävdade den då 25-årige hetsporren William F Buckley, i den uppmärksammade stridsskriften God and Man at Yale (som lanserade hans lysande femtioåriga karriär som USA:s kanske mest profilerade företrädare för intellektuell konservatism), att Ivy League-universitetet Yale målmedvetet motarbetade gudstro och individualism hos sina studenter. Debatten som följde på boken blev en sorts generalrepetition på amerikansk botten för vad som komma skulle under det radikala 1960-talet.

Men de omvälvande åren runt 1968 var på många sätt bara krusningar på ytan jämfört med vad som nu och sedan ungefär tio år utspelar sig i amerikanskt akademiskt liv, och samhällsliv i stort.

Oavsett om man betraktar den nyväckta politiska vreden i USA som hopp­ingivande eller oroväckande finns det konkurrerande hypoteser om de bakomliggande orsakerna.

En ”vänsterförklaring” – som säkert inte saknar grund – är att det utöver ärvda rasmässiga orättvisor handlar om växande inkomst- och förmögenhetsskillnader. En ”högerförklaring” – även den säkert inte utan grund – är att det handlar om att det amerikanska samhället genomgår demografiska förändringar som gör att det är på väg att tappa sitt kulturella tyngdcentrum.

Kanske kan det också kallas för en högerförklaring, om man godtar en lite vag användning av etiketten ”höger”, att inget av männi­skohand skapat är evigt. Alla civilisationer knoppas, blomstrar, mognar och vissnar. Kanske finns det ännu gott om livskraft kvar i USA, men det vore inte heller en chockerande orimlighet om det skulle visa sig att kalla krigets slut markerade det amerikanska imperiets allra högsta sensommarmognad.

Inga av dessa förklaringar pekar dock på förhållanden som är unika för USA. Växande ekonomiska klyftor och snabba demografiska förändringar är gemensamma tendenser för stora delar av västvärlden. Frågan kvarstår därför: Varför utmärker sig den intellektuella miljön i just USA med nästan aggressiva krav på likriktning?

Kanske är här en idéhistorisk förklaringsmodell mer fruktbar än de politiska och ekonomiska modellerna. Rötterna till den utveckling vi nu ser är nämligen förvånansvärt gamla.

En bidragande historisk faktor är själva det amerikanska förhållandet till historien. I USA är historien sedan självständighetsförklaringen 1776 extremt närvarande på ett sätt som framstår som främmande i Europa. Faktum är att ”historia”, i ordets konventionella bemärkelse, knappt finns i USA. Den amerikanska republiken existerar istället i ett ständigt pågående nu.

”Historien” – det är möjligen perioden före självständigheten. Kolonialtiden uppfattas som ett i verklig mening förflutet. Men med självständighetsförklaringen och ratificeringen av konstitutionen 1789 börjar det amerikanska nuet, i vilket politiska ledare och andra offentliga figurer existerar sida vid sida, i samtal med varandra. Detta blir synligt i både politisk och juridisk-konstitutionell kontext. I den amerikanska högsta domstolens rättspraxis har exempelvis avgöranden från första halvan av 1800-talet minst lika stor tyngd, och åberopas lika ofta, som avgöranden från andra halvan av 1900-talet. Exempel på sådana avgöranden är rättsfallen Madison v. Marbury från 1803, där domstolen själv slår fast att den har rätt att underkänna lagar med hänvisning till konstitutionen, och McCulloch v. Maryland från 1819 som klargjorde grunddragen i maktfördelningen mellan den federala staten å ena sidan och delstaterna å den andra.

Detta, historien som ett ständigt närvarande nu, medför en helt annan syn på historiska gestalter än vad vi är vana vid i Europa. Och det är i det ljuset man måste se till exempel den vrede som riktas mot grundarfäder som Thomas Jeffersson eller George Washington för att de var slavägare. (I februari 2018 vandaliserades statyn av Thomas Jefferson som står framför University of Virginia, Virginias största och äldsta universitet grundat av just Thomas Jeffersson.)

I de flesta länder i Europa skulle man knappast komma på tanken att ställa dylika moraliska krav på politiska ledare från 1700-talet. Det skulle i Europa framstå som excentriskt att bli förvånad eller upprörd över att historiska gestalter inte har samma politiska eller moraliska övertygelser som vi har idag. Så ser man dock inte på saken i USA. (Att det med inspiration från USA gjorts vissa försök i Sverige att piska upp postum upprördhet mot till exempel Carl von Linné förhindrar inte att det i grund och botten är en främmande företeelse hos oss.)

Det finns dock en annan historisk faktor som kanske är ännu viktigare för att förklara varför den amerikanska östkusten är woke-­ideologins hemland. Det handlar om arvet från puritanismen.

Puritanerna kallar vi de fritänkande protestanterna som i början av 1600-talet bröt sig ur den anglikanska statskyrkan. Först tog de sin tillflykt till Leiden i Nederländerna för att sedan, på hösten 1620, grunda en koloni i Massachusetts. I Massachusetts var puritanismen statsreligion ända till 1830-talet (den amerikanska konstitutionens bekanta bestämmelse om åtskillnad mellan kyrka och stat gällde till en början endast den federala staten, inte delstaterna), och den har satt djupa spår i delstatens kynne.

Bland puritanernas trossatser fanns den strävan efter renhet som gett rörelsen dess namn. För puritanerna gick det inte att kompromissa med en i deras ögon korrumperad statskyrka. De avvisade alla ansatser till en mellanväg, till den lågkyrkliga parallellexistens inom Stuart­monarkernas pseudoromerska ordning som många andra reformkristna valde. För puritanerna var det nog med att det fanns ett enda i deras ögon okristet bruk i mässan – till exempel korstecken vid dopet eller knäfall vid kommunionen – för att hela gudstjänstordningen, ja hela kyrkan, skulle vara av Djävulen och inte av Gud.

Samma skoningslösa attityd riktades mot människan och hennes själ. En människa som begick en enda synd var alltigenom en syndare, en syndare och inget annat. Med andra ord: för puritanerna innebar en enda droppe malört i bägaren att den var odrickbar.

Det var naturligtvis en moral- och människosyn som inte talade sanning när det gällde människans komplicerade natur. Det fanns i stort sett ingen plats i puritansk livsåskådning för att det inuti varje människa öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Kanske är detta en delförklaring till att puritanerna inte lyckades motstå det individualistiska massamhällets centrifugala krafter. Efter bara något sekel tappade de sin dominerande ställning i Massachusetts. Puritanernas ättlingar lever visserligen kvar där och i alla de andra delar av USA till vilka de har spritt sig, men de kallar sig idag ”kongregationalister”, precis som sina trosbröder i Skottland, i Söderhavet och på andra platser. Och de har förlorat sin forna trosglöd, och i religiöst hänseende växt ihop med den liberala amerikanska mainstream-protestantismen.

”Det fanns i stort sett ingen plats i puritansk livs­åskådning för att det inuti varje människa öppnar sig valv bakom valv oändligt.”

Men puritanernas strävan efter renhet och kompromisslöshet har i en bredare mening präglat kulturen i New England, en region som i sin tur blivit en ideologisk och kulturell riktkarl för hela USA. Sålunda har renhetssträvan blivit den moderna woke-rörelsens djupaste instinkt. En människa som någon gång har sagt något rasistiskt är alltigenom en rasist, och inget annat drag hos henne är intressant eller relevant. Ett företag eller en organisation som tillåter en enda rasist i sina led är en alltigenom rasistisk organisation. Och så vidare.

Med andra ord: En enda droppe är tillräckligt för att förgifta hela bägaren.

Oavsett vad vi ibland tror är Sverige naturligtvis inte som USA, på denna punkt lika lite som någon annan. Men det finns ändå vissa märkliga likheter mellan våra mycket skiljaktiga länder. Gemensamt med USA har vi en stark känsla av exceptionalism, att det egna landet i fundamentalt avseende skiljer sig från resten av världen, och att på sätt och vis andra naturlagar är tillämpliga på det egna landet. Man brukar säga att bara två länder på fullt och bokstavligt allvar är övertygade om att de är bäst: Sverige och USA.

USA har sett sig som en apostel för frihetens idéer, Sverige som en apostel för jämlikhetens. Men båda länder har sett sig som en vox clamantis in deserto – en röst som ropar i öknen.

Och vår i vissa avseenden märkliga svenska historiesyn har likheter med den amerikans­ka. För oss börjar inte historien på 1790-talet, där­emot med Per Albin Hansson på 1930-talet, eller möjligen efter andra världskriget. Och den ortodoxa lutheranism som – visserligen numera i ateistisk gestalt – präglar vårt samhällsklimat har förvisso puritanska drag. Precis som amerikanerna, men till skillnad från historiskt katolska länder har vi lite svårt att förlika oss med att män­ni­sko­­naturen är tecknad i hopplöst odisciplinerade gråskalor, snarare än i svart och vitt.

Det finns emellertid tecken på att pendeln i USA nu håller på att svänga, tillbaka mot en större intellektuell öppenhet. Allt fler röster höjs, även i det ”liberala” etablissemanget, mot cancelkultur och liknande avarter. Om så är fallet är det sannerligen inte högerns förtjänst. Om något är det tvärtom, att den typiskt amerikanska obalanserade reaktionen från höger mot samtidens excesser har grävt skyttegravarna djupare och snarare försenat den nödvändiga omsvängningen.

Ett tecken i tiden – apropå de amerikanska elitskolorna – är att ett växande antal federala domare har förklarat att de kommer att vägra anställa law clerks, översatt till svenska förhållanden något i stil med notarier, från Yale. Skälet till det är att Yale, som traditionellt alltid har haft en mer intellektuell och akademisk prägel jämfört med det mer affärslivsinriktade Harvard, också är den östkustskola som har investerat överlägset tyngst i frasradikalism. (Det går till exempel i universitetsshopen att köpa t-shirts som propagerar för att avskaffa fängelsesystemet, och för ”reparations”, skadestånd, till slavättlingar.)

De praktiskt verksamma domarna uppfattar helt enkelt att studenter från Yale tar examen med för lite kunskap och för mycket vilja att välta systemet över ända – och framförallt tveksam inställning till yttrande- och tankefrihet.

Att få ett eftertraktat clerkship hos en federal appelationsdomare innebär oftast en rejäl katapultstart för karriären – och en möjlighet att efter ett eller ett par års arbete förvänta sig en månadslön vid advokatbyråerna i New York och Washington, om gott och väl mer än en halv miljon kronor. Till sist får man nog konstatera att radikalism kan vara en tilltalande pose – tills det börjar kosta för mycket. Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral.

Och det är naturligtvis fallet med den sekulära puritanismen lika mycket som med dess religiösa föregångare att den inte talar sanning i fråga om människans förunderliga dubbelnatur; hennes mångbottnadhet och hennes sällsamma förmåga att sömlöst förena ont med gott. Och en idé som bygger på en osanning kan inte bestå i längden.

Vad med Sverige då? Det är naturligtvis möjligt att Sverige ligger efter USA i spåret, och att de värsta galenskaperna fortfarande ligger framför oss. Men det amerikanska samhället är i vissa avseenden byggt på konfrontation allt sedan nybyggartiden. I den svalare nordiska luften blir passionerna emellertid sällan lika heta. Det är ett skäl så gott som något att våga ha tillförsikt.