De flesta av oss är nog överens om att arbetsfördelning är bra. Genom att vi finner former för att inte behöva tillverka allt från mat till kläder och andra nödvändigheter själva har arbetsfördelning och specialisering möjliggjort en välståndsutveckling som knappast ens var tänktbar för några hundra år sedan. Adam Smiths förklaring är väl känd: knappnålstillverkningen kunde inte bara effektiviseras genom att arbetsmomenten delades upp, det bidrog även till innovation. Det är också allmänt känt att denna specialisering sker på många olika områden, inte minst genom att företag utvecklar och drar nytta av komparativa fördelar varhelst dessa kan finnas. Det är dock inte enbart inom den ekonomiska sfären sådan arbetsfördelning sker, den förekommer inom de flesta andra områden också: inom familjen, föreningsliv och civilsamhället i övrigt.

När vi delar upp det som ska göras uppstår ett behov av samordning; något som i vardagen kanske inte behöver vara något dramatiskt. Den tekniska utvecklingens bidrag med mobiltelefoner och sociala medier gör att samordning idag inte ens behöver ske vid en och samma tidpunkt eller på samma plats. Den tilltagande arbetsfördelningen mellan individer, grupper, företag et cetera har dock sysselsatt samhällsvetenskaperna sedan länge.

En av sociologins fäder Émile Durkheim ägnar sin avhandling De la division du travail social från 1892 åt denna fråga och vad det är som, trots den pågående uppdelningen, får samhället att hänga ihop och inte brytas isär. Hans svar för det moderna samhället var den organiska solidariteten, det vill säga: att det samhälle som huvudsakligen specialiseras som en följd av människors meriter behöver hållas samman genom ekonomisk och moralisk reglering. Filosofen G H von Wright beskriver i boken Myten om framsteget från 1993 utifrån sin pessimistiska utvecklingssyn hur de stora multinationella företagen växer och blir större än många nationers samlade ekonomier. Han pekar på det som vi idag kallar det demokratiska underskott som detta medför. Andra beskriver framväxten av ett organisationssamhälle där alla livets områden organiseras, inte bara produktion av varor och tjänster.

Lika väl känd, men mer sällan diskuterad och ifrågasatt, är den vertikala uppdelning som vi mer eller mindre tycks ta för given. När exempelvis arbetsuppgifter i en organisation delas upp, införs genom samordningsbehovet den vertikala uppdelning som vi vanligen kallar hierarki. Samordning innebär att en överordnad nivå reglerar vad som ska ske och inte ske, något som leder till relationer av över- och underordning.

Av det moderna samhällets tilltagande organisering följer ett allt mer hierarkiserat samhälle, menar Thomas Diefenbach i boken Hierarchy and Organisation. Uppfattningen att samhällslivet blir allt mer hierarkiskt kan möjligen vara överraskande för den som ser de senaste decennierna som en period där allt fler är verksamma i kunskapsintensiva företag och organisationer som kännetecknas av platta strukturer och arbetsuppgifter med stort självbestämmande, en period där en offentlig sektor på många sätt decentraliseras och där verksamheter blir allt mer marknadskopplade. Jan Carlzons bok Riv pyramiderna fick ett stort genomslag när den kom redan 1985, och det är lätt att intresset för managementidéer om marknadsanpassning, kundmöte, värdeskapande, innovation och förnyelse skymmer sikten för den grundbult i samhällets organisering som Diefenbach ser i hierarkin.

Diefenbachs bok börjar i en problembeskrivning av samhällsutvecklingen, som gjorts aktuell på senare tid genom Thomas Piketty, där gapet i inkomster och välstånd ökar och leder till negativa konsekvenser för jämlikheten ifråga om utbildning, hälsa och livschanser. Denna problematik motiverar att han ger sig i kast med en grundläggande analys av det som han ser som själva grunden för denna utveckling. Det är den utvecklade hierarkin som, enligt författaren, skapar många av de orättvisor som blir en följd av hierarkins vertikala specialisering där ”de få tillåts bestämma för de många”. Den frågeställning som boken besvarar är ”Varför och hur utvecklas social ordning till hierarkier? Och hur kommer det sig att dessa överlever och i många fall blir allt starkare?”

Syftet med boken är ambitiöst, den vill utveckla en generell teori för framväxten av en hierarkisk samhällsordning och diskutera de mekanismer och principer som gör att hierarkier styr vår vardag. Teorin presenteras ett trettiotal teorem som behandlar allt ifrån människors föreställningar (mindsets) och handlingar till dynamiken i relationer mellan över- och underordnade, liksom de organisationer och institutionaliserade förhållanden som hierarkin ger upphov till. Författaren vill genom att fördjupa sig i hierarkins funktionssätt tydliggöra dess på många (alla) nivåer genomgripande konsekvenser för samhället och diskutera de intressen, ansvar och privilegier som individer och grupper har inom ramen för detta sociala system.

I boken görs en genomgång av hierarkins historia i en diskussion av hur det kommer sig att den hierarkiska organiseringen nästan alltid funnits och varför det förekommer så få livkraftiga försök att finna alternativ. Den historiska exposén gör gällande att uppdelningen mellan de relativt få som på olika sätt lever ett privilegierat liv och de relativt många som får finna sig i en underställd funktion går tillbaka ända till tiden när människor börjar bli bofasta. Huvudfokus ligger dock på utvecklingen efter den industriella utvecklingen och framväxten av de mer moderna produktionssätten under 1900-talet och senare.

Teorin om hierarkiska sociala system utgår ifrån en analys där strukturer i hierarkiskt ordnade relationer identifieras. Det är relationer som, enligt författaren, definieras av skillnader i formella och informella möjligheter till styrning och påverkan. Teorin utvecklas genom att visa hur människors agerande i sådana system följer av rådande föreställningar om vad som är möjligt och de sätt på vilka dessa föreställningar bidrar till att skapa mening kring pågående skeenden. Hierarkin reproduceras och förstärks genom att den sällan eller aldrig ifrågasätts. Även om vissa sakfrågor kan vara föremål för olika uppfattningar och debatt, hotar dessa sällan hierarkins makt och statusordning. Teorin lyfter sedan från den relationella nivån till att diskutera de dynamiska processer som skapar och vidmakthåller det hierarkiska systemet. Här diskuterar Diefenbach hur människors interaktion genom upprepning blir till rutiner och regler som man svårligen avviker från utan att bli föremål för sanktioner. Sådana rutiner institutionaliseras till en organiserad ordning som tenderar att breda ut sig över tid.

Diefenbachs projekt vore inte att skapa en generell teori om hierarkin i samhället om han inte även adresserar hierarkins vidare sociala och samhälleliga konsekvenser. Samhällets tilltagande organisering i allt mer komplexa strukturer, och därmed hierarkisering, förstärker positionerna för samhällets eliter och grupper med sociala resurser i form av information, personliga nätverk, god utbildning och högre social status. ”I utvecklade och stratifierade samhällen kompletterar resurser och sociala institutioner varandra i utvecklingen av ett system av en hierarkisk social ordning.” Sammantaget kan sägas att den föreslagna teorin bidrar till en förståelse av hur olika komponenter, både strukturella och föreställda – på såväl som individ-, grupp- och samhällsnivå – bidrar till att skapa en allt mer hierarkisk samhällsordning.

Diefenbachs teori om det hierarkiska systemet kan så här långt förefalla determinerande och inte lämna öppningar för avvikelser, protester och motstånd. Även om krafterna i konformiteten är starka, sker avvikelser från regler och rutiner i vad som benämns som gränsöverträdelser (boundary crossings). Människor kan komma att reagera när deras intressen eller värderingar hotas, och på olika sätt försöka lura systement. Ett av bokens kapitel ägnas åt att diskutera ett exempel på en sådan gränsöverträdelse. Det handlar om Sokrates, som genom sitt avvikande beteende och kritiska ifrågasättande av elitens strävan till välbefinnande genom goda gärningar ifrågasatte den sociala ordningen i Aten. I en annan del av boken diskuteras hur hierarkin fungerar i olika typer av organisationer: från den traditionella byråkratin, via professionella och postbyråkratiska organisationer, till den mer renodlade nätverksorganisationen.

I analysen visas att det oberoende av organisationsform sällan är en fråga om mer eller mindre hierarki, utan mer en fråga om att hierarkin kommer till uttryck på många olika sätt. ”Om den formella hierarkin minskar, ökar alltid den informella…”

En av boken förtjänster är att den går på djupet och bidrar till hur vi kan förstå vårt samhälle som en konsekvens av en ofta förgivettagen organiseringsprincip. Ett sätt att organisera som, inte minst i stora organisationer, är svårfrånkomligt, men som inte bör tas som givet. Hierarkin har därtill för många negativa konsekvenser och är alltför viktig för uppdelningen i ett en-till-nittionioprocents-samhälle.

Diefenbach återintroducerar frågan om hierarkins problem och förtjänster till samhällsdebatten, men bör samtidigt kritiseras på några punkter. Det finns exempelvis en genomgående förenkling i hur makt diskuteras. Lika utförlig som författaren är i att diskutera hur makt och påverkan utövas och kommer till uttryck i över- och underordnade relationer, lika vag är han vad gäller betydelsen av de olika maktbaser, andra än de strukturella, som dessa kan baseras på. Ta exempelvis skillnaden mellan den som baseras på position och den som baseras på kunskap.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det skulle vidare ha varit en fördel om frågan om gruppers och organisationers storlek hade varit mer levande genom boken, liksom frågan om relationer mellan organisationer. I vårt genomorganiserade samhälle blir det alltmer förekommande att det är organisationer som organiserar andra organisationer genom internationella överenskommelser och fördrag, utvecklingen av certifieringar, standarder och så vidare. Detta kunde ha bidragit till att vidga resonemanget om hierarkins betydelse för samhällsutvecklingen.

Boken är genom sina cirka 300 sidor redan omfattande, men kunde gärna utveckla en diskussion om alternativen till hierarkin. Nu nämns försök med kooperativ, ömsesidiga sparbanker och försäkringsbolag mest som exempel på organisationsformer som med tiden har frångått demokratiska besluts- och relationsformer och hierarkiserats, istället för att alternativen beskrivs utifrån sina möjliga förtjänster. Detta kan förefalla märkligt mot bakgrund av att boken tar sin utgångspunkt i att den hierarkiska organisationsformen långt ifrån är nödvändig och med fördel borde utmanas.

Boken har även en outnyttjad potential i form av en mer ideologisk diskussion av det marknadsliberala samhällets inneboende motsättning mellan de ideal av fri- och valfrihet som marknadslösningar väntas möjliggöra och den hierarkisering som Diefenbach menar blir dess konsekvens. När verksamheter tidigare tillhandahållits genom samhällets försorg, har detta skett i samspel mellan en politisk organisation för beslutfattande och en hierarkisk organisation för genomförande. När detta lämnas till marknaden ökas möjligen konkurrensen samtidigt som verksamheten onekligen hierarkiseras.

Men genom att skapa en generell teori om hierarkiska samhällssystem lämnar Diefenbach ett viktigt bidrag till diskussionen om hur vi organiserar inte bara företag och organisationer utan även samhället i stort och våra liv till vardags. Den är en viktig påminnelse om att gå djupare i analysen av samhällsutvecklingen än vad ofta sker när samtiden karaktäriseras av nya typer av företag och organisationer, av chefer med nya sätt att leda och av att de unga som kommer in på arbetsmarknaden har helt andra preferenser och värderingar än föregående generationer. Diefenbach menar att detta är ytfenomen och att det är hierarkin och dess funktionssätt som är det egentliga skälet till att det i många viktiga avseenden händer alldeles för litet.