I valkampanjerna ingår alltid enorma möten, ofta utomhus, där en sorts ”dialog” mellan kandidat och folkmassa etableras. Kandidaten säger något och massan ap­plåderar och vrålar tillbaka, och sen vrålar även kandidaten några väl avvägda ord och ännu mer jubel utbryter. I kampanjerna är också ”le bain de foule” (bad i massan) en obligatorisk ingrediens. Kandidaten slänger sig ut i folkhavet för att skaka händer, byta några ord, klappas om och ställa upp på selfies. Som om han simmade.

Det hela är fysiskt, taktilt. Och lyssnar man på talen så visar det sig att vissa ämnen så gott som alltid återkommer. Nationen är i kris, kandidaten ifråga är den som är bäst lämpad att lösa problemen. Han (eller hon) ska få ordning på finanserna, handelsbalansen och pensionssystemet. Men han ska också samla hela folket. Alla ska med, inte bara de egna väljarna. Kandidaten ska vara folkets röst.

Och sen händer alltid samma sak. Folk blir otroligt besvikna på sin president. Varje gång. Och jag själv, svensk som jag är, tänker i mitt stilla sinne: Men vad hade du väntat dig? Han är ju bara en männi­ska, en ledande politiker i ett medelstort europeiskt land i en global ekonomi. Jag skulle också kunna säga: Stor i orden, liten på jorden.

”Napoleon är alltså själva prototypen för den frälsare eller räddare det franska folket kräver”

Att den franska författningen och det franska valsystemet spelar en stor roll här är uppenbart. Presidenten väljs direkt av folket, i två omgångar om han inte får absolut majoritet i första omgången. Han har (hittills) sedan ovanligt stora befogenheter för att vara en västerländsk president. Han väljer sin premiärminister, kan utlysa nyval, har stor makt över inrikes- och försvarspolitiken och han beslutar om ett eventuellt användande av kärnvapen. Dessutom får han ännu större befogenheter om landet befinner sig i kris, då han kan styra genom dekret och runda kamrarna. Och kriser har vi sett många av de senaste åren, terrorattentaten avlöstes av de gula västarna som i sin tur följdes av en pandemi. Och nu är det krig i Europa.

Det är som om själva författningen kräver något av en övermänniska, och kanske är det inte så konstigt eftersom den skapades av och för general de Gaulle,­ Frankrikes president 1959–1969. Generalen var nog det närmaste vi kommer (åtminstone under 1900-talet) den messianske räddare franska folket kollektivt drömmer om.

Historikern Jean Garrigues har i sin bok La tentation du sauveur. Histoire d’une passion française (Frestelsen med en frälsare.Historien om en fransk passion) tittat närmare på just det här förhållandet, det mellan folk och ledare under modern tid. Man kan säga att boken listar alla de presidenter som har inkarnerat den här rollen eller åtminstone varit i närheten av att göra det. I närtid undersöker han också hur efterkrigstidens presidenter har försökt axla denna mantel, men inte haft en sportslig chans att ens komma i närheten av den mystiska symbios mellan folk och ledare som några få tidigare presidenter lyckats åstadkomma. En av de två som lyckades var alltså general de Gaulle, den andre, och den här historiens startpunkt, var Napoleon Bonaparte (1769–1821).

Napoleon har alla de egenskaper som den här speciella relationen kräver. Han kommer från enkla förhållanden (utifrån), han är extremt begåvad och gör kometkarriär som militär, något den nya tidens meritokrati (som han också inkarnerar) inte bara tillåter utan även uppmuntrar under och efter franska revolutionen. Landet befinner sig inte bara i den kris som revolutionen innebär, utan också i krig. Napoleon får, kortfattat, ordning på alltsammans. Först vinner han krigen, med utökat territorium som följd, sen reformerar han landet (skola, lagstiftning, administration) så att det fungerar betydligt bättre. Att han samtidigt frångår den republikanska demokratiska modellen tycks just då vara en bisak. Napoleon för landet framåt, gör det till en modell också i omvärldens ögon.

Han är dessutom en av de första moderna ledarna som konsekvent skriver sin egen historia och legend genom att metodiskt utnyttja det nya massmediet – pressen. Garrigues visar hur samtidens vassaste pennor hyllar kejsaren, inte bara i Frankrike utan även internationellt. Han beskriver också hur en uppsjö av krimskrams som statyetter, medaljer, pamfletter och tryckta visor bidrar till att sjunga ledarens lov så att legenden når in i minsta koja på den mest avlägsna landsbygd – väl flyga som örnar hans rykten.

Napoleon är alltså själva prototypen för den frälsare eller räddare det franska folket kräver. En man sänd av försynen som det franska uttrycket lyder. Någon med övermänskliga förmågor. Men man kan också konstatera att förutsättningen är ett land i djup kris, ett land som står mitt i ett existentiellt hot.

Under resten av 1800-talet (och fram till våra dagar) dröjer den inre politiska spänningen mellan grupper som förordar ett auktoritärt styre och andra som föredrar en republikansk ordning kvar. Ludvig Napoleon (1808–1873), Napoleons brorson, genomför en statskupp även han och utropar sig till kejsare. Också han gör vad han kan för att dyrkas personligen.

Men de två politiker som ändå framstår som mest av Räddare under perioden är Léon Gambetta (1838–1882), som är den som för landet ur den kris det fransk-tyska­ kriget innebär, och Georges Clemenceau (1841–1929) som träder in som president, efter en lång politisk karriär, i slutet av första världskriget och energiskt vinner på ett ”ärofullt” sätt. Båda är patrioter och övertygade republikaner, men de blir ändå föremål för en personkult de i princip är emot. De möts av oräkneliga folkmassor och får monument resta över sig.

Under andra världskriget kulminerar konflikten mellan dels ett auktoritärt, dels ett fritt, demokratiskt och republikanskt styre då två parallella Frankrike uppstår. När nazisterna invaderar Frankrike får marskalk Pétain makten och inrättar det nationalkonservativa styre, Vichyregimen, som ska komma att samarbeta med ockupationsmakten. Också Pétain har ett ärofullt förflutet som segrare i slaget vid Verdun under förs­ta världskriget följt av en politisk karriär.­ Förtroendet för honom då han tillträder är enormt.

Samtidigt som Pétain de facto styr det ockuperade Frankrike utropar den unge generalen Charles de Gaulle ”Det fria Frankrike” via radio från London. Här­ifrån ska han leda det ökande motståndet och han blir sedan efterkrigstidens ledande franska politiker. de Gaulle är inledningsvis okänd för fransmännen, men också han ska komma att framstå som den av försynen sände Räddaren av landet. de Gaulle är även den politiker som styr Frankrike då de franska kolonierna frigör sig, i Indokinas och Algeriets fall genom krig. Och han startar ett politiskt parti, reformerar landet, inrättar Femte republiken där bland annat presidenten väljs i direkta val av folket. Med general de Gaulle, konstaterar Garrigues, kulminerar eran av Räddare av den franska nationen.

Den författning, ”Femte republiken”, som de Gaulle låter skräddarsy åt sig själv visar sig vara en svår ko­s­tym att ärva. För stor. Eller om männen är för små. Frankrike går in i mer normalt politiskt läge där regeringsmakten skiftar mellan höger och vänster och där den märkliga formen cohabitation, (ungefär samboförhållande) uppstår då Mitterrand sitter kvar som president trots att hans parti förlorar majoriteten i nationalförsamlingen.

Republikanernas Jacques Chirac får den svåra uppgiften att samla folket mot högerpopulisten Jean-Marie Le Pen, då den senare otippat går vidare i den andra rundan i presidentvalet 2002. Då uppstår ”det republikanska motståndet”, vänsterväljarna röstar massivt på Chirac för att hålla de högerextrema borta från makten. Chirac försöker bli en samlande gestalt för hela det politiska fältet, vilket går sådär.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det faktum att politikerna blir mer och mer kändisar via press och medier har också bidragit till politikens banalisering, vilket inte har hindrat även senare presidenter från att på olika sätt knyta an till de stora föregångarna genom att välja historiska platser och datum för sina tal. Garrigues visar hur till exempel duellen mellan republikanen Nicolas Sarkozy och socialisternas Ségolène Royal i presidentvalet 2007 också kan ses som en kamp mellan en liten, ettrig, fotstampande Napoleon-Sarkozy och en Jeanne d’Arc-Royal som i vit kavaj med utbredda armar kristuslikt går ut i folkhavet på sina massmöten.

Också Emmanuel Macron spelar an på alla dessa myter då han går till val 2017. Han kommer utifrån, han bryter upp de gamla statsbärande partiernas väljarunderlag genom att placera sig i mitten av det politiska fältet. Han lovar att genomföra alla dessa reformer som landet så förtvivlat behöver för att få upp farten (och äran) lite­grand i den globala konkurrensen. Han är ung och karismatisk och han refererar direkt till general de Gaulle och delar av Napoleons arv i sina tal.

Och sen går det, som vi vet, sådär. Krisen med de gula västarna är förmodligen en av de märkligaste kriserna i Frankrikes nutidshistoria. Hatet mot presidenten är massivt. Macron är uppenbarligen livrädd och backar från sina höjda bränslepriser, vilket inte hjälper ett dugg. Ilskan finns kvar i breda befolkningslager.

Ändå har han lyckats med något nytt – att rita om den politiska kartan. Höger-vänster-konflikten har, vad det verkar, bytts ut mot en konflikt mellan en bred populistisk och demokratisk mitt (Macron) som står mot Pétains gamla högernationalistiska arv, gestaltat av Marine Le Pen.

Reformerna kvarstår att genomföra. Under vårens val får vi se om Macron lyckas bli den där han utgav sig för att vara – Räddaren av den franska nationen.