Det hänger bland annat samman med kritik från liberalt och konservativt håll av nutida företeelser vars bakgrund härleds till ”68”, till exempel ”flumpedagogiken” i skolan, vänsterns dominans i medierna eller högskattepolitik som skapar bidragsmentalitet och låg tillväxt. Då utgör perio­den före 1968 en positiv kontrast. Också i so­cialdemokratisk tradition brukar 1950-talet framställas som en positiv epok, en skördetid med en lång rad välfärds­reformer.

Det finns också en mer negativ berättelse, som betonar det konservativa, inskränkta och intoleranta 1950-talet i motsättning till det radikala 1960-talet då allting ifrågasattes och förändrades. Den berättelsen hör samman med en generation som var ung på 1960-talet och har fortsatt att ge orientering för männi­skor som identifierar sig med 60- och 70-talsvänstern eller med Olof Palmes socialdemokrati.

Vad är det för bild av de första efterkrigsdecennierna som Radikalism och avantgarde. Sverige 1947–1967 presenterar? Antologin består av 24 texter och en kort inledning, så bilden är av naturliga skäl inte enhetlig. På ett generellt plan kan man dock säga att infallsvinkeln går ut på att ifrågasätta vänsterberättelsen om ”68” som ett radikalt brott med ett mossigt förflutet. Redaktörerna skriver i inledningen att de, gentemot bilden av den tidiga efterkrigstiden som ”tråkig och pryd, provinsiell­ och lite småtöntig”, vill visa att den var betydligt mer dynamisk, radikal, avantgardistisk, framtids- och framstegsinriktad.

Birgitta Holm berättar om hur det inom den lyriska modernismen på 1950-talet utfördes ett kulturellt ”mullvadsarbete” som förebådade 1960-talets radikalism. Karin Helander behandlar estetisk radikalism inom teatern. Thomas Millroth pekar i sitt bidrag på konstnären C O Hultén som viktig aktör i flera konstprojekt under 1950-tal och 1960-tal som skapade utrymme för surrealismen. Millroth pekar på hur maoismens intåg efter 1967 medförde att konstens uppgift kom att förstås som politisk propaganda och reflekterar över hur ovetande han som ung man på 1960-talet var om att frågan om konstens uppgift hade diskuterats tidigare under lång tid.

Johan Redin skriver med munter ton om Öyvind Fahlström, en gränsöverskridande avantgardist som var verksam inom en rad olika konstområden och även hämtade inspiration från industrin för att med hjälp av ny teknik bland annat skapa ett ljudlaboratorium för elektroakustisk musik. Frön till hans experiment inom den konkreta musiken kan man spåra redan i det manifest för konkret poesi som han publicerade 1954, Hätila rabulpr på fåtskliaben. Hans verksamhet bidrog, enligt Redin, till att Sverige i början av 1960-talet kunde uppfattas som en spännande plats att besöka för internationella storheter inom den modernistiska musiken som György Ligeti och Iannis Xenakis. Att den unge kompositören Bo Nilsson – som enligt egen utsago hade hämtat sin inspiration från Darmstadtskolan genom att härma stilen – i mitten av 1960-talet kunde beskrivas som någon som inte hade någon tradition illustrerar hur radikalismens vilja till förnyelse och retoriken om radikala brott med det förflutna ofta producerar okunskap och bidrar till en förvrängd förståelse av historiska föregångare och traditioner.

Avantgardism har med sin roll som kulturell ”förtrupp” typiskt sett varit en elitföreteelse som utmanar det etablerade samhället och dess konventioner. Samtidigt växte det fram former av radikalism som hade en mer folklig och vardaglig karaktär. Kalle Linds underhållande kapitel om Hasseåtage som ”folkhemsradikaler” tar sin utgångspunkt i revyn Gula Hund från 1964 och synliggör hur den kombinerade ett folkligt och uppsluppet tilltal med sexuell frispråkighet och en dos kulturellt och politiskt utmanande samhällskritik. Komikerparet drev med monarkin, statskyrkan och kristendomen, riktade kritik mot nationalismens, moralismens och puritanismens trångsynta fördomar och solidariserade sig med fattiga gentemot rika. De uppmärksammade rasism och intolerans mot minoriteter som romer och ironiserade över byråkratisk formalism till förmån för ett slags glad vardagshumanism.

Förändringen skedde inte bara inom kultursfären utan även i vardagen, vilket behandlas i flera kapitel. Orvar Löfgren pekar på hur semestern kunde fungera som ett slags experimentell utopisk tillvaro där nya roller i familjen prövades och nya möten mellan olika samhällsgrupper uppstod. Via kurser och kampanjer om hur man skulle inreda sitt hem fasades finrummet ut till förmån för vardagsrum och ”allrum”. 1960-talets avantgardistiska ”enkelhet” vände sig mot stela former, hierarkier och etablerade ritua­ler och bidrog till att förändra både möblemanget och umgängesformerna. Även näringslivet hängde på konventionskritiken, till exempel i Pripps reklamskrift Kom in på en öl och en smörgås (1967) som motsatte sig ”glädjedödande högtidlighet” till förmån för ”enkla former”.

Intressant nog främjades radikalismen i Sverige inte bara av det estetiska avantgardet eller en folklig kritik av konventioner, utan också av den politiska makten och en del etablerade institutioner. Ett område där den sociala radikalismen blev inflytelserik var kriminalpolitiken. Bo Wennström pekar på hur tankesättet i ett längre perspektiv förändrades från att vara inriktat på brottet och brottslingen till ett perspektiv där det anonyma fenomenet ”brottsligheten” sågs som orsakat av samhälleliga faktorer. Nu skulle brottslingen istället skyddas från samhället. Inom filosofin intogs de centrala universitetspositionerna efter 1945 av den analytiska filosofins rationalistiska radikalism som påverkade den offentliga debatten, något Svante Nordin belyser. Med sträng vetenskaplighet som ledstjärna riktades förnuftets skarpa ljus mot kristendom, nationalism, vidskeplighet och alternativa filosofiska traditioner som existentialism, marxism och nythomism. Trots att Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal stod långt ifrån varandra i synen på ekonomisk politik och på Sovjet som handelspartner, var det rationalistiska perspektivet på samhället gemensamt för dem liksom kritiken av fördomar och traditioner. I det mönstret passar även Ingemar Hedenius in som var en central pådrivare för att sänka kyrkans och kristendomens ställning.

Genom att statskyrkan blev politiskt och demokratiskt kontrollerad från 1930-talet förlorade den generellt sin ställning som en alternativ röst. Medan kristendom åtminstone i början av 1940-talet var en officiellt artikulerad del av svensk nationell identitet, försvagades dess betydelse för att sedan tyna bort med en alltmer individualiserad andlighet. Efterhand kom Sverige att framstå som lika sekulärt i självförståelsen som det tidigare var lu­therskt, som David Thurfjell skriver.

Traditionslösheten hade dock både vänner och fiender, vilket synliggörs i David Anderssons text. Arkitekten Sven Markelius, en av författarna till det funktionalistiska manifestet acceptera (1931), var som stadsplanedirektör i Stockholm 1944–54 i hög grad ansvarig för rivningarna och omvandlingen av huvudstaden. Även om visionerna hade formulerats på 1930-talet förverkligades de i stor utsträckning efter kriget. Gunnar Ekelöf, som var en central aktör vid introduktionen av modernism inom poesi i Sverige, vände sig däremot mot traditionslösheten och den abstrakta rationalismen som gjort ”molnen fyrkantiga”. På sin ålders höst blev även sådana radikala heroer som Artur Lundkvist och Gunnar Myrdal kritiska mot traditionsföraktet och att bildningen hos unga hade försvunnit i Sverige.

Antologin rymmer fler bidrag, men allt kan inte tas upp här. Det finns dock några frågor om de övergripande tolkningarna att diskutera. En gäller periodiseringen. Att året 1968 inte var någon helt avgörande vändpunkt är inte något nytt, utan sedan länge etablerat i forskningen, även om sammanblandningen mellan själva året 1968 och ”1968” som symbol fortsätter att dyka upp här och var. Den som vill kan läsa Lena Lennerheds Frihet att njuta (1994) om sexliberalismen och Anders Frenanders Debattens vågor (1998) om efterkrigstidens kulturdebatt. Liksom all radikalism inte började 1968, började den inte heller 1947–67, utan hade politiska, estetiska och filosofiska föregångare från mellankrigstiden, som i sin tur hade tidigare föregångare.

Det finns behov av att kunna skilja på olika typer av radikalism. Estetisk modernism behöver inte sammanfalla med politisk radikalism, den analytiska filosofins rationalism harmonierar inte med surrealismens radikalism och Tingstens och Hedenius radikalism står i motsättning till 60-talsvänsterns. Att säga att hela perio­den 1947–67 präglas av radikalism och avantgardism vore missvisande. Genom att differentiera radikalismbegreppet och dela upp perioden i fler skeden skulle mer nyanserade tolkningar av radikalismernas konjunkturer kunna göras.

Det finns en viss otydlighet kring antologins anspråk. Syftet att bidra med fördjupad förståelse av perioden råkar lätt i konflikt med syftet att lyfta fram hur radikal och dynamisk den var. Genom att betona just radikalismens fenomen tonas det som stod för motsatsen ned, till exempel etablerade umgängeskoder och auktoritetsförhållanden, folkligt missnöje med sexliberalism och upprördhet över våld och fula ord på film. Antologin bidrar till fördjupad förståelse av radikalismens mångfald, men skapar en skev förståelse av perioden om man tar den bild som här presenteras för helheten, eftersom mycket av det som alla dessa radikaler kämpade mot av naturliga skäl hamnar i marginalen.

Bidragen har olika anspråk och ibland blir poängerna otydliga. En del texter är underbyggda med referenser och förhåller sig till specifika tolkningar som kritiseras, medan andra helt saknar detta. Med så många texter som pekar i olika riktningar hade det därför varit värdefullt med en längre syntetiserande sammanfattning som satte in slutsatserna i ett större sammanhang och relaterade dem till befintliga tolkningar i forskningen eller åtminstone i översiktslitteraturen.

Sammanfattningsvis bidrar de många exemplen hursomhelst till att illustrera att det fanns traditioner av radikalism att bygga vidare på före 1968. Radikalismens anti-traditionalistiska företrädare har själva varit dåliga på att synliggöra sin egen tradition, ibland av okunskap, ibland av retoriska skäl. Det förtar liksom det radikala i radikalismen om den inte presenteras som ett brott med traditionen. Det förhållningssättet har gjort det svårare att förstå genomslaget av radikalism i Sverige. Att förstå hur inflytelserik traditionen av radikalism har varit för svensk kultur kan därför vara lärorikt för både radikalismens anhängare, som tenderar att inte se sig som en del av svensk kultur och tradition, och radikalismens kritiker, som också sätter radikalism och svensk kultur i motsättning till varandra men då med omvänd värdering.

—

Se redaktörerna i samtal om Radikalism och avantgarde med Erik Jersenius.
I ”Veckans bok” på Axess TV!