Liberalismen genomgår just nu sin kanske största kristid någonsin. Naturligtvis har den varit utmanad och hotad, hatad och föraktad, från både höger och vänster, även tidigare i historien. Men då har de stora hoten huvudsakligen kommit utifrån, från kommunism, fascism och nazism, till exempel. Idag däremot kommer hoten ur inre motsättningar, där ideologin leder till effekter som skapar olösliga (?) dilemman.

Det gäller monopolsituationen kring internetföretag, de väldiga jättar vilka i princip äger våra offentliga rum på internet. Det gäller övervakning och säkerhet respektive frihet och trygghet. Frihandeln och Kinas expansion, inte minst knivigt då det gäller känsliga fält som utbyggnaden av 5G-nät och informationsteknologi. Den gamla vanliga paradoxen med tolerans mot intolerans. Identiteterna respektive de universella principerna, som kanske egentligen faktiskt är historiskt framvuxna, västerländska och rätt speciella egentligen. Just denna senare fråga ställs på sin spets i en ny bok som behandlar liberalismens framväxt ur reformationen. De idéer kring den fria viljan, synen på individens ansvar, samvetsfrihet och så vidare, som lade grunden för liberalismens utveckling från slutet av 1600-talet och framåt, utvecklades nämligen alla ur de föregående, delvis mycket våldsamma, åren av reformation och religiösa strider, krig och inbördeskrig, i England mellan 1517 och 1688.

James Simpson är professor i historia vid Harvard, specialist på engelsk medeltid och reformation. Hans bok om liberalismens religiösa förhistoria, Permanent Revolution är en lysande genomgång av hur friheter blev till Frihet och hur tron på Guds allmakt och den kalvinistiska predestinationsläran gav upphov till den individualism och internaliserade disciplin, inte sällan kopplad till ångest, som är förutsättningen för liberalismens framväxt. Simpson menar att liberaler tar grundligt miste på sin egen historiska bakgrund, vare sig de gör anspråk på att vara direkta arvtagare till reformationen, som 1800-talets liberala tänkare ofta gjorde, eller om de, likt senare tiders mer sekulärt sinnade, menar sig vara det rena förnuftets och upplysningens barn. Hans historieskrivning är säkert provocerande för många troende liberaler, som inte gärna vill att deras förnuftiga rationalism ska ha några knotiga rötter i vidskepelse, häxbål och religiös fanatism. Men för oss ideologiska agnostiker, som försöker förstå utan att förskriva oss till någon ren lära, är det en synnerligen givande bok. Inte minst för att de historiska och idéhistoriska aspekterna fördjupas genom Simpsons inkännande läsningar av såväl Shakespeare och Spenser som Bunyan och Milton.

Den medeltida katolicismen byggde på en sorts kontraktsförhållande mellan den troende och såväl Gud som Madonnan och alla helgon. Om du syndade kunde du få förlåtelse på olika sätt, genom botgöring, avlat, donationer till kyrkor och annat i samma stil. Med protestantismen infördes istället läran att enbart tron var det som kunde leda till frälsning, något som kalvinismen ytterligare skärpte genom sin dogm om predestinationen: inte ens genom tron kunde du få frälsning, din insats betydde ingenting, utan Gud fader hade enväldigt och slutgiltigt bestämt vem som ska frälsas och vem som ska fördömas redan från början, och varken dina handlingar eller din personliga tro kunde rädda dig. Emellertid var dina handlingar tecken på om du var utvald eller inte, den som verkade gott, arbetade hårt, levde enkelt och som förtvivlade över sin egen frälsning, utövade självkritik, som förlorade sitt hopp men ändå aldrig miste sin tro, hade en god chans att vara predestinerad till himmelriket; men säker kunde man aldrig bli. Simpson visar genom litterära exempel hur den ständigt gnagande oron över att vara fördömd internaliserades under loppet av 1500-talet och kom till uttryck i poesin. Övertygelsen om ens egen oduglighet ledde till dikt som alltmer vände sig inåt, i vilken människans ensamhet i hopplösheten blev allt viktigare. Den existentiella poesi, som talar till oss även idag, och som skrevs av bland annat John Donne, var till sitt ursprung religiös.

Medan renässansen rent ekonomiskt delvis drevs av möjligheten att gottgöra sina synder genom donationer, vilket gjorde att familjer som de florentinska Medici, som kommit sig upp inom bankväsendet och den enligt Bibeln förbjudna räntan, öste in pengar i kyrkobyggnader och konstverk, skapade Nordeuropas protestantism en skepsis mot den typen av gottgörande som dessutom utvecklades till rena bildstormen, i bland annat England. Den systematiska förstörelsen av kyrklig konst, skulpturer, orglar, hela bibliotek med misstänkt katolsk litteratur var extremt omfattande i Essex. Som exempel anger Simpson att uppemot 95 procent av all medeltida kyrkokonst förstördes.

Som Simpson upprepade gånger påpekar var fenomen som vi brukar avfärda som ”medeltida” snarast kännetecknande för den tidiga moderniteten: ikonoklasm, slaveri, häxjakt, tortyr, biblisk fundamentalism och politisk absolutism. Och de hänger intimt samman med reformationen. Den medeltida katolicismens tro att gärningar kunde frälsa översattes till tolkningen av den katolska mässan som en sorts besvärjande och kyrkokonsten som inget annat än en massa guldkalvar, vilka tillbads som magiska föremål. Till fördömandet kopplades skräck för trollkonster och förbannelser, vilket ledde till förföljelser, förstörelse och häxbränningar, som förekom i flera omgångar, även här i Sverige, som bekant.

Den folkliga religiositeten som utvecklat sina former under föregående århundraden måste utplånas, och i samband med det förbjöds även olika traditioner, som de stora bibelspel som framförts i flera engelska städer under århundradena före reformationen. Detta var allkonstverk som framfördes av amatörer, organiserade i stadens gillen, och som måste ha varit fascinerande upplevelser, då de pågick under flera dagar och på flera olika scener. Det karnevaliskt vildvuxna i dem passade inte de reformatörer som ville kontrollera den folkliga religiositeten och i mitten av 1500-talet var traditionerna helt utplånade. I gengäld, vilket Simpson också beskriver, växte den professionella teaterkonst som kom att ge oss Shakespeare och allt som utvecklades under de följande århundradena, fram ur förbudet mot passionsspelen. Professionalisering, teater som affärsverksamhet och dramatiker i modern mening, individuella författare som uttrycker sin personliga världsbild, föddes alltså också ur detta förbud mot folklig teater.

”Hans historieskrivning är säkert provocerande för dem som inte vill att deras förnuftiga rationalism ska ha några knotiga rötter i vidskepelse, häxbål och religiös fanatism.”

Dubbelheten i utvecklingen – där klokt och dumt, destruktivt och konstruktivt, liksom hänger samman och förutsätter varandra – beskrivs övertygande av Simpson. Han är inte ute efter att fördöma, dels för att ett anakronistiskt fördömande av historiska förhållanden är korkat, dela för att det faktiskt med tiden hade kunnat utvecklas något fruktbart och fungerande ur idéer vilka i sig kan tyckas knasiga och som vi i liberalismens namn naturligtvis skulle fördöma idag.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Eftersom Bibelns rena ord var det enda giltiga rättesnöret för en god protestant, var korrekta översättningar av största betydelse. Det hade kommit en del översättningar under slutet av medeltiden, men det är på 1500-talet de officiella Bibelöversättningarna utförs. Enligt de första protestantiska idéerna skulle texten bära på sin egen tolkning, men det stod ganska snart klart att det inte är så enkelt att vare sig översätta eller läsa texter och förstå vad de betyder utan ytterligare verktyg. Den första, naiva läsarten, som lever kvar i form av Bibeltrogen fundamentalism än idag, blev snart problematisk och behovet av att avgränsa tolkningsmöjligheterna för att hålla samman nationen, helt enkelt, för att inte tala om församlingarna, tilltog snabbt. Kritisk teori, textstudier, närläsning, hermeneutik och de med tiden alltmer sofistikerade varianterna av tolkning som vuxit fram sedan 1500-talet får nog i hög grad sägas ha sitt ursprung i protestantismens brottning med bibeltexterna.

I ett av bokens ideologiskt mest intressanta avsnitt beskriver Simpson hur de äldre idéerna om friheter, knutna till positioner och rådande förhållanden, genom reformationen och dess universalistiska individualism utvecklades till idén om en absolut Frihet som är lika för alla och som bygger på vars och ens rätt till sitt eget liv, sitt eget samvete, sin egen frälsning. Och som i bara ett par små steg kunde utvecklas till tron på universella mänskliga rättigheter, via den amerikanska självständighetsdeklarationens bevingade ord: We hold these truths to be self-evident… Sanningen är självklar, den kräver ingen tolkning, den förklarar sig själv. Och den är universell. Men redan dess första ord är historiskt tolkningsbara som sprungna ur en specifikt protestantisk syn på såväl människan som läsning.

Simpson kallar sig själv liberal, men understryker i sin avslutning av boken att liberalismens styrka ligger i dess principer, att den fungerar som en sekundär ideologi, ett ramverk, som innebär att man accepterar liberalismens friheter som förutsättningar för det politiska livet i en demokrati, utan att betrakta liberalismen i sig som ett trossystem av första ordningen. Därmed, menar han, är det numera fullt naturligt att vara liberal och katolik eller socialist, liksom givetvis konservativ, medan liberalismen försvagas av att själv betraktas som ideologi i egen rätt. Hans bok är viktig läsning för alla oss som anser att liberalismens principer är viktiga och som vill försöka utvidga och föra in dem i framtiden, genom vår nutida kristid, för utan att förstå våra egna idéers historicitet kommer vi inte att kunna argumentera för dem i en alltmer fragmentiserad och – samtidigt – politiskt auktoritär samtid.