ronald reagan fick aldrig Nobels fredspris. Hans insatser för att avsluta kalla kriget och befria Östeuropa ansågs uppenbarligen inte som tillräckliga meriter för norska Nobelkommittén. Däremot tilldelades Reagans sovjetiska kollega, Michail Gorbatjov, fredspriset 1990 (varefter sovjetisk militär sattes in mot en fredlig demonstration i Litauen, med femton civila dödsoffer, under den så kallade ”blodiga söndagen” i januari året därpå). Ett par årtionden efter kalla krigets slut gav norska Nobelkommittén dessutom fredspriset till en av Reagans efterträdare i Vita huset, då ung och grön i ämbetet och utan att ha lämnat några som helst avtryck på det fredsskapande området.

Nej, Reagan var inte en president i Nobel-kommitténs smak. Dess skepsis lär också i stor grad delas av svenska folket, där många fortfarande omnämner Reagan som inte mycket mer än en misslyckad B-skådis; en uppfattning som nog till stor utsträckning grundas i bristande kunskaper om hans insatser och betydelse.

I Reagans hemland är läget annorlunda. I USA slår snart sagt varenda presidentkandidat snudd på knut på sig själv för att framställa sig som just den politiker som mest av allt går i Reagans fotspår, och kan ses som hans mest naturliga efterträdare. Och det är inte bara republikaner det handlar om; att Reagan till att börja med faktisk var demokrat – och drog med sig ansenliga väljare över från det partiet, de så kallade Reagan Democrats, som republikanerna alltsedan dess har försökt identifiera och fånga in – gör honom användbar även i demokratiska sammanhang.

fråga bara barack Obama, som regelbundet hänvisat till Reagan under sina presidentår och valkampanjer, och ofta har försökt framställa sig som ”The Ronald Reagan of the Left”. Obama och hans kolleger inser den oerhörda historiska betydelse som Reagans presidenttid hade för både deras eget land och världen. Enligt Obama var Reagans allra viktigaste insats ”den känsla av självförtroende och optimism som han aldrig missade att förmedla till det amerikanska folket”. I likhet med Reagans svenska fans lär Obama väl därmed också ha plöjt igenom ett antal av de otaliga hyllmeter som skrivits om ”The Gipper”, av talskrivaren Peggy Noonan, yngste sonen Ron, medarbetare som Michael Deaver och många, många andra, såväl vänner som politiska motståndare.

till alla de verken kan nu även läggas en biografi på svenska, av Svenska Dagbladets USA-korrespondent Karin Henriksson. Hennes nyutkomna Reagan. En kontroversiell ikon (Leopard förlag) är närmast en grundlig introduktion för de inte redan frälsta.

I alla dessa böcker om Reagan är vissa teman självskrivna; som att antikommunist, det var han hela livet igenom. Tron på det amerikanska systemets och västvärldens oräkneliga fördelar och insikten om kommunismens gränslösa fasor följde som en röd – eller snarare blå – tråd under hela hans långa karriär, från tiden som skådisarnas fackkämpe och framåt, till de åtta åren som USA:s president 1981–1989.

När Berlinmuren slutligen föll den där novemberdagen 1989, och Sovjetimperiet kort därefter, hade han efterträtts av sin vicepresident, George H W Bush; en president lika rätt för sin tid som Reagan varit för åren dessförinnan. Men det var Reagan som hade gjort hela det grundläggande förarbete som ledde till att kalla kriget avslutades – och det utan att ett enda skott avfyrats, som hans politiska väninna Margaret Thatcher belåtet konstaterat.

reagan och usa rustade sin supermaktsmotståndare till döds, med SDI – ”Stjärnornas krig” – som det militära projekt som slutligen fick Moskva att inse att slaget var förlorat och att supermaktsrivalen i väst avgått med segern. SDI passade perfekt med Reagans motvilja mot kärnvapen, en måhända lite oväntad sida av kallakrigspresidenten. Med SDI skulle hela poängen med kärnvapnen ju vara som bortblåst, resonerade presidenten, och visade därmed sin talang for att tänka utanför boxen.

Men det handlade inte bara om en militär seger för supermakten USA när hela det gigantiska Sovjetväldet – the evil empire, ondskans imperium, som Reagan så passande döpte det till – gick förlorande ur kalla kriget. USA:s och västvärldens moraliska, ekonomiska och teknologiska överlägsenhet och attraktionsförmåga för de miljoner som levt i årtionden i ofrihet bakom muren var en nog så mäktig kraft som alla missiler i världen.

Det var osedvanligt bra tajmning att Washington just då hade en president som förstod drömmarnas och visionernas kraft, en sann optimist i klassisk amerikansk anda som var övertygad om att världen kunde förändras till det bättre. Och som inte heller tvekade att tala klarspråk. De tassande diplomaterna i State Department var inte glada när Reagan utan krusiduller uppmanade Gorbatjov att riva ner Berlinmuren; tear down this wall!

Vilken skillnad det var från den föregående administrationen: Carteråren, tunga med tristess, ett försvagat USA, oljekris, en rekordlåg dollarkurs runt 3:50 kr, och ett iranskt gisslandrama som tog slut i samma ögonblick som den nye – fast inte unge – presidenten hade avlagt sin presidented på Capitoliums trappa.

Det var Morning in America, men Reagans ankomst till Vita huset hade konsekvenser även på närmare håll. Som för Sveriges unga borgerliga, som drömde om politisk morgonrodnad även för sitt eget land.

det var ingen lätt tid att vara borgerlig, ung och svensk. Visst hade Sverige en borgerlig regering 1981 när Reagan tillträdde som president – en av de tre Fälldinregeringarna – och hade haft det med skiftande uppsättningar sedan 1976. Men att regeringarna betecknades som borgerliga kändes ofta som mest en formalitet i ett land där den socialdemokratiska hegemonin fortfarande var ett obestritt faktum. Inte sällan verkade det som om de borgerliga regeringarna ansträngde sig för att föra en än mer socialdemokratisk politik än de tidigare regeringarna – och ordningen ansågs av många återställd när Olof Palme återkom till Rosenbad 1982, drygt ett år in i Reagans första presidentperiod.

De svensk-amerikanska relationerna var då fortfarande svala efter Palmes retoriska utfall under Vietnamkriget. Sverige satt fast i kålsuparteorins träskmarker där ingen skillnad gjordes på den ena eller andra supermakten, mellan demokrati och diktatur, frihet och ofrihet. Avståndet mellan de båda världarna – Palmes Sverige och Reagans USA – kunde knappast varit större.

Det dröjde också ända till 2013 innan det fortfarande allianslösa Sverige fick bilateralt besök av en amerikansk president; vännerna i Natoländerna har alltid, med rätta, prioriterats. Det var Obama, som med sitt inspirerande budskap om Hope kan se ut att ha stora likheter med den optimistiske presidenten från kallakrigsåren.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

förvisso är båda talets obestridda mästare, men där stannar också likheterna. För Reagan handlade det inte bara om vackra ord och fluffiga formuleringar. Ronald Reagan skapade inte bara förhoppningar; han förmådde dessutom att leverera. Reagan hade aldrig någonsin gjort några utfästelser om red lines – likt Obama i Syrienfrågan – för att därefter plötsligen backa, utan att bekymra sig nämnvärt om vad som händer i världen när USA lägger sina löften och utfästelser på hyllan. Under Ronald Reagans åtta år som amerikansk president återfick USA sin stolthet och sin styrka i världen; under Obama har utvecklingen för den enda kvarvarande supermakten – och därmed resten av västvärlden – gått åt rakt motsatt håll.

ändå hade reagan förmodligen i viss grad känt igen sig i dagens värld, med ny aggression österifrån och ryska ubåtskränkningar i svenska skärgården, precis som på hans tid. Statsminister Stefan Löfven verkar ju inte heller ha noterat att 80-talets kalla krig är slut och att Sverige därmed inte längre har två allianser att segla mellan som en officiellt oberoende tredje väg.

Skulle Reagan då också ha känt sig hemma i dagens USA, och i sitt gamla republikanska parti anno 2015? Tja, någon nejsägande och isolationistisk Teaparty-anhängare vore den gamle presidenten knappast med sin positiva syn och visioner för världen. Men han vore säkert smickrad av att upptäcka att de, och många fler därtill, är så måna om att kapa åt sig en del av hans eftermäle.

Och i det sammanhanget spelar det uteblivna fredspriset nog ingen större roll.