Efter henne ett mindre entourage av assistenter och medhjälpare, varav en ung man bar hennes portfölj och en annan höll ett fast grepp om hennes bilnycklar – för det var Washingtons övriga invånare honom djupt tacksamma. Professor Kirkpatrick var i många avseenden briljant, men inte när det gällde framförandet av motorfordon.

Att de övriga deltagarna i följet förmodligen bar vapen i sina Samsonite-portföljer inser jag först nu, efter att ha läst den första biografin över henne: Peter Colliers välskrivna Political Woman. Fortfarande flera år efter att hon hade lämnat det politiska livet i Reaganregeringen väckte hon nämligen starka känslor hos USA:s motståndare runtom i världen. Khadaffi lär till exempel ha skickat sina agenter efter Kirkpatrick. För oss andra på universitetets Department of Government – där jag hade privilegiet att ha henne som chef under flera år – var de Kirkpatrickska processionerna en regelbunden påminnelse om vilken politisk superstjärna som vi faktiskt hade i vår närhet.

Rollen som FN-ambassadör och Reagan-administrationens utrikespolitiska chefsideolog var en smått osannolik och högst oväntad karriär för Jeane Kirkpatrick, uppväxt som hon var i ett övertygat demokratiskt hem i Mellanvästern och aktiv i det demokratiska partiet i stort sett fram till flytten till FN-skrapan. Hon och hennes flera år äldre make och tillika mentor, ”Kirk”, hade bland annat varit aktiva på toppnivå i Hubert Humphreys kampanjer.

Men under 1970-talet rörde sig det demokratiska partiet i en helt annan ideologisk riktning än paret Kirkpatrick och andra i deras generation. Jeane Kirkpatrick kände sig alltmer främmande, undrande och alienerad från sitt gamla parti, som hade tagits över av vänstergrupper under senator McGovern och radikaliserats under Vietnamkriget. Blame America first, var deras samlande motto – och vad värre var, det verkade delas av presidenten. Under Jimmy Carters enda period i Vita huset rasade USA:s anseende och ställning i världen till rekordlåga bottennoteringar, och landets motståndare – Moskva, Iran och Centralamerika – var inte sena att utnyttja den amerikanska sårbarheten.

Carter förstod varken USA:s storhet eller omfattningen av det sovjetiska hotet, menade Kirkpatrick. Efter ett personligt möte med presidenten, tillsammans med några vänner som alla snart nog skulle gå under beteckningen neokonservativa, deklarerade hon ilsket att den mannen tänkte hon då inte rösta på.

Det behövde hon inte heller, för strax kom en annan guvernör in i hennes liv: Ronald Reagan. Han hade läst och entusiasmerats av hennes artikel (1979) i Commentary, ”Dictatorship and Double Standards”, om skillnaderna mellan auktoritära och totalitära regimer. Den blivande presidenten hade ju också ett förflutet i det demokratiska partiet, och de båda fann varandra omedelbart. Enligt Peter Collier var det bara två kvinnor i hela världen som gjorde Nancy Reagan nervös: Jeane Kirkpatrick och Margaret Thatcher. Och med båda hade presidenten långa idépolitiska samtal.

Med sin övergång till den republikanska sidan var Jeane Kirkpatrick en av de mest framträdande och tidigare Reagan Democrats som gjorde det legitimt för många fler att lägga sin röst på den kaliforniske guvernören.

Som FN-ambassadör visade hon omedelbart att det var nya tider i amerikansk utrikespolitik. FN – som hon beskrev som ”glashuset där alla kastar sten” – dominerades av fientligt sinnade länder och regimer, men Kirkpatrick klargjorde att nu skulle det inte längre gå att köra med USA som på Carters tid. Hon började med att förklara för personalen på den amerikanska delegationen att det inte var FN, utan USA, som de hädanefter skulle främja och företräda. Därefter spände hon sin iskalla blick i ambassadörskollegerna och meddelade att de framöver kunde räkna med att få sitt generösa amerikanska bistånd indraget om de fortsatte att rösta emot och motarbeta USA.

Och hon gav genast svar på tal: som när Etiopien anklagade USA för ”folkmord och rasism” och ambassadör Kirkpatrick kontrade med att läsa högt ur Amnesty Internationals rapport om läget i Etiopien. Gör ni det! Vi vinkar så gärna adjö på kajen, förklarade hon när USA:s motståndare hotade med att flytta FN från New York.

Det var nya tider i FN och USA, men det var långt ifrån alla som uppskattade den rättframma nya ambassadören. Studenter demonstrerade på universiteten när hon kom för att tala, och feministerna – som borde vara själaglada över att en kvinna äntligen hade nått till utrikespolitikens absoluta topp – avskydde henne eftersom hon representerade den konservativa Reaganadministrationen. Och på utrikesdepartementet – ”That Building” som hon föraktfullt benämnde det – gjordes allt för att motarbeta henne. ”Be nice but ignore her”, var till exempel det direktiv som gick ut när Kirkpatrick reste i Latinamerika.

De båda utrikesministrarna, Alexander Haig och George Shultz, var ett ständigt bekymmer för Jeane Kirkpatrick. När hon efter flera års hård kamp i FN ville återvända till Washington – där Kirk och de tre problemsönerna väntade – motarbetades hennes kandidatur till jobbet som nationell säkerhetsrådgivare av bland andra Shultz och James Baker. Istället utsågs den oerfarne Robert McFarlane, vars namn gått till historien på grund av den klantigt hanterade Iran-contras-affären. Utslagsrösten för hans utnämning kom från – Nancy Reagan.

Desto större uppskattning fick Kirkpatrick på annat håll; vid partikonventen och under sina många resor. Under ett besök i Moskva stormade dissidenthjälten Andrej Sacharov henne till mötes med orden: ”Kirkpatski! Kirkpatski! Your name is known in every cell of the Gulag.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Efter FN-åren återvände Kirkpatrick direkt till sin gamla arbetsplats på universitetet men omgavs länge av rykten om en kommande politisk karriär. Ett av de mindre trovärdiga var som vicepresident till George Bush, en man som hon ansåg vara almost always wrong. Någon sådan karriär var hon aldrig egentligen intresserad av; hon hade fullt upp med sina krönikor och en synnerlig lukrativ verksamhet som utrikespolitisk föredragshållare, vilket resulterade i nya utbyggnader på det älskade huset i Provence.

När först maken Kirk, och därefter äldste sonen Douglas – som lidit av alkoholproblem sedan tonåren – dog, var det som om luften gick ur henne. Jeane Kirkpatrick gick bort 2006, kort efter sin 80-årsdag och bara några veckor innan hennes sista bok publicerades. Hon fick därmed aldrig uppleva den allra sista debatt som hon skapade när hon till sina neokonservativa bröders och systrars förundran tog avstånd från Irakkriget.

USA, menade Jeane Kirkpatrick i sin sista strid post mortem, skulle inte uppträda som en Messias och försöka bringa demokrati till resten av världen, utan fokusera på att vinna kriget mot terrorismen. Precis som USA under hennes och president Reagans gemensamma ledning hade vunnit kalla kriget mot Sovjetunionen.