Den nya tidens politiska evolution tar därmed ett fjärde steg. Det började med alliansregeringen 2006–2010, som hade en politik och drev den. Det fortsatte med alliansregeringen 2010–2014, som varken hade eller drev någon politik. Sedan kom S-MP-regeringen 2014–2018, som hade en sorts politik men inte kunde driva den, och nu har vi alltså begåvats med en andra S-MP-regering 2018–20?? som lovar att driva en politik man inte har. Statsvetare, som blivit utslitna av allt kommenterande under hösten, kan dra en suck av lättnad. De behöver inte konstruera egna fyrfältare till undervisning och anslagsansökningar utan får dem serverade på silverfat.

För omoderna medborgare, som håller fast vid gamla föreställningar om att det bör finnas någon sorts samband mellan ord och tanke även i politiken, kan situationen säkert te sig en aning förvirrande. En som däremot skulle nickat igenkännande är Vilhelm Moberg, som redan för länge sedan konstaterade att Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer: att ta makten och att behålla den. Mig veterligen uttalade han sig aldrig om en borgerlighet med vanmakt som idé, men även där finns en aforism som väntar på sin skapare.

Nu lever förstås liberaler och centerpartister i föreställningen att de har betvingat vanmakten och lyckats med den perfekta kuppen: dels ska de få framgång i ett stort antal politiska hjärtefrågor, dels ska de hålla säkerhetsavstånd till kanslihuset och slippa allt ansvar som följer med makten. Vi får se hur det går. På papperet har de utan tvivel nått stora framgångar, men det är många som genom årens lopp har blivit varse hur svårt det är att få sin vilja fram ifall man inte finns på ort och ställe och driver igenom den.

Januariöverenskommelsen (Jök) leder inte i första hand tankarna till köp över disk i butik: ”Jag tar den där rocken, här är pengarna.” Den får mig snarare att minnas historien om mannen som kommer till skräddaren med tyg och när han en vecka senare ska hämta vad han lovats får höra att det inte bidde någon rock, ”det bidde ett par byxor”.

Min tro är att liberaler och centerpartister ska vara glada ifall de kommer iväg med ett par byxor och ett sammanbitet ”Det var bra det, mäster skräddare” från Stefan Löfvens Las-leverans. Mannen i sagan blev som bekant inte lika lyckligt lottad. Jag hoppas förstås att jag får fel. Turordningsreglerna behöver mjukas upp, även om förhoppningarna om vad det ska åstadkomma har blivit våldsamt uppskruvade. Men vi befinner oss bara några dagar in i Jökens tidsålder och det har redan börjat mullra inom LO.

Socialdemokraternas främsta idéer må vara att ta och behålla makten, men partiet är ännu inte fullständigt befriat från personer och grupperingar med åsikter och övertygelser och den tar miste som tror att friden lade sig inom Rörelsen i samma stund som regeringsförklaringen lästes upp den 21 januari. Jag tror inte att vi kan vänta oss några avtalsbrott under den allra närmaste tiden, men avtalstolkningar är en helt annan historia.

Tag bara en sådan sak som att ingen verkar ha räknat på vad 73-punktsprogram och löfteskatalog i regeringsförklaringen kommer att kosta. Jökens första punkt säger att ”överenskommelsen om det finanspolitiska ramverket ska värnas” och praktiskt taget samma formulering återfinns på regeringsförklaringens andra sida. Fast redan på de få rader som föregår denna försäkran har statsministern hunnit lova ”ytterligare fem välfärdsmiljarder årligen”, höjda pensioner, sänkta arbetsgivaravgifter och inledande steg mot ”en familjevecka” (vilket innebär att världens kanske mest generösa föräldraförsäkring ska bli ännu generösare). Dessutom ska rut-avdraget vidgas, 700 miljarder investeras i vägar och järnvägar, uppskovsräntan avskaffas, kunskapslyftet byggas ut, det statliga stödet till skolan ökas, en lång rad sjukvårdssatsningar genomföras, assistansersättningen förbättras, museerna få fri entré, försvarsanslagen höjas och 10 000 fler bli anställda inom polisen fram till 2024.

Mycket av detta är lika lovvärt som önskvärt, men man möts av en dånande tystnad om hur det ska betalas. Den egentligen enda ledtråd man får är Stefan Löfvens besked att det stundar ”en kraftfull grön skatteväxling”. Men om de höjda miljöskatterna ska betala inte bara för mer rut och sänkta arbetsgivaravgifter utan också för hela den övriga löfteskatalogen vet jag inte med hur många hundra procent som priset på en liter bensin behöver höjas. I Frankrike räckte det med 50 öre litern för att människor i gula västar skulle strömma ut på gator och torg och starta kravaller.

Till detta kommer att regeringen, Centern och Liberalerna lovar en liberaliserad invandringspolitik, som innebär dels att anhöriga till ytterligare cirka 20 000 personer får rätt till uppehållstillstånd (Expressen 23/1), dels att Sveriges allmänna attraktionskraft ökar. Detta innebär med största sannolikhet ett rejält ökat tryck på socialtjänst, skola och utanförskapsområden, och det sker i ett läge när en stor majoritet av svenska folket vill se rakt motsatt politik. Enligt en Sifomätning som redovisas i SvD 17/12 2018 vill 53 procent av de tillfrågade att Sverige ska dela ut färre uppehållstillstånd till ”flyktingar och deras anhöriga”. Endast 10 procent vill dela ut fler.

LO-kritiken av den nya arbetsmarknadspolitiken lär ganska snart få sällskap av synpunkter från socialdemokratiska kommunalpolitiker. En viss tröst i sammanhanget kan möjligen vara att S har blivit av med makten på många håll och har färre kommunalråd i ansvarig ställning som kan klaga.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Riket rör sig i okänd terräng. En vänsterregering ska genomdriva marknadsliberala reformer på uppdrag av stödpartier som inte vill ha regeringsmakt. Oppositionspartierna M och KD ska hitta en linje som särskiljer dem från såväl SD som den nya värnskattekritiska och välfärdsföretagarkramande S-MP-C-L-fronten. Det verkar besvärligt.

Och så är det nog. I skrivande stund. Men så småningom kommer nya dagar, när regering och stödpartier ska förklara hur deras långa listor hänger ihop och ska kunna förverkligas. Och när vardagen tränger sig på med sina överraskningar.

För en stund kan allt te sig prydligt hopsytt och klart. Men då ska man minnas vad den brittiske premiärministern Harold Macmillan svarade på en journalistfråga om vad som mest sannolikt ställer till det för regeringar: ”Events, dear boy, events.”