Vi funderar inte på nästa regim, sa riksbankschefen Stefan Ingves vid ett seminarium om penningpolitiken på Handelshögskolan i början av maj. ”Vi arbetar under den rådande.” Detta som svar på en fråga från publiken om hur Riksbanken förbereder sig för ett möjligt framtida penningpolitiskt regimskifte.

Det var en rimlig fråga som dock fick sitt förväntade svar. Ingves hade inlett seminariet med en historisk exposé över penningpolitiska regimer. För även om det alltid pågår livliga diskussioner om detaljer i penningpolitikens utformning och inriktning finns det vid varje givet tillfälle en dominerande ortodoxi, en regim, som i stora drag sätter ramarna för hur penningpolitiken genomförs. För Sveriges vidkommande har det genom historien ofta inneburit olika fasta växelkursordningar – guldmyntfot, Bretton Woods-systemet med mera, som var och en har upprätthållits med sina särskilda metoder. Sedan 1992 har vi en flytande krona med ett inflationsmål. Men tjänar oss denna regim verkligen fortfarande väl?

Det övergripande syftet med varje penningpolitisk regim är att ”upprätthålla ett fast penningvärde”, som Riksbankslagen uttrycker det. Men synen på vad ett fast penningvärde är och hur man försöker upprätthålla det har över tiden anpassats efter omständigheterna. Ofta har en regim övergivits först när den är uppenbart bristfällig – särskilt efter det att stora konvulsioner och tunga samhällsekonomiska kostnader i form av stagnerande ekonomi, hög arbetslöshet och/eller svårhanterlig inflation drabbat samhället. Det senaste exemplet, men långt ifrån det enda, är det alltför utdragna kronförsvaret 1992, något som fördjupade den ekonomiska krisen och sedan kom att ersättas av den nuvarande regimen.

Denna nuvarande regim med oberoende Riksbank, inflationsmål och rörlig växelkurs ska förstås mot bakgrund av hur saker hade gått fel under de föregående årtiondena. Inflationen hade mestadels varit besvärande hög både i Sverige och internationellt. Denna inflation drevs på i spiral av att löneökningar tilläts bli höga för att kompensera för ökade levnadsomkostnader, vilket i sin tur tryckte upp priserna. Politikerna orkade inte hålla emot sådan cost-push inflation utan eldade snarast på. Lösningen blev att centralbankerna gavs ett stort mått av oberoende från politikerna med uppgiften att göra vad som krävdes för att långsiktigt hålla inflationen nere även till priset av svag ekonomisk utveckling på kort sikt. Genom att bakbinda sig själva gav politikerna centralbankerna möjlighet att skapa förtroende för att inflationen skulle hållas låg.

Av allt att döma var det en framgångsrik ordning under 1990-talet och en bra bit in på 2000-talet, vilka på det hela taget kännetecknades både globalt och i Sverige av fin tillväxt, klart lägre inflation än tidigare och god produktivitetsutveckling. Samtidigt finns det dock en gnagande misstanke om att det kanske var för bra för att vara sant att alla centralbanker samtidigt blev mycket duktigare på att motverka obalanser. Kanske snabbt ökande världshandel och stora tekniksprång på IT-området var väl så viktiga faktorer bakom de makroekonomiska framgångarna som en mer välavvägd penningpolitik?

Ser vi oss omkring kan vi konstatera att de globala ekonomisk-politiska utmaningarna har en helt annan karaktär idag, snart ett decennium efter den senaste stora finanskrisen. Internationella valutafonden radar upp dagens stora problem ungefär som följer. De högst utvecklade ländernas ekonomier har fastnat långt under potential. Investeringarna har under lång tid legat betydligt lägre än vad de borde göra. Bankerna är svaga och skuldnivån är hög. Deflation är ett större hot än inflation. Kort sagt, återhämtningen har gått i stå.

Centralbankernas reaktion har som bekant varit att genomföra en oerhört expansiv penningpolitik. De har sänkt räntorna så långt de vågat och de trycker ut gratis pengar i ekonomin genom obligationsköp. Samtidigt har finanssektorn blivit alltmer detaljreglerad i syfte att minska riskerna för framtida kriser. Det hindrar inte att centralbankerna fortsätter att framhålla oberoende och inflationsmål som centrala för att bibehålla förtroendet för penningpolitiken.

Men det är inte där vi skulle börja om vi idag skulle formulera en penningpolitisk regim från scratch. För det första finns det inga uppenbara behov av att bakbinda politikerna. Både politiker och centralbanker vill stimulera ekonomierna och risken att politiska felsteg leder till för hög inflation står inte på dagordningen. För det andra är fokus på inflationstakten inte särskilt meningsfull. I den rådande miljön har den tappat sin funktion som ”nominellt ankare”. Centralbankerna har visat sig vara odugliga på att fininställa den uppmätta inflationstakten. Det halvt heliga målet om 2 procents inflation är ”godtyckligt”, säger till och med vice riksbankschef Martin Flodén. Min egen uppfattning är att Riksbankens införande av en negativ ränta med syfte att öka inflationen till 2 procent innebär ett onödigt risktagande. Vi vet mycket lite om vilka beteendeförändringar en negativ ränta med tiden kan ge upphov till hos olika aktörer.

Med utgångspunkt från dagens globala ekonomiska problem skulle jag vilja skissa några utgångspunkter för en diskussion kring principerna för en ny penningpolitisk regim. Tidsperspektivet är tio tjugo år, en livslängd som inte är ovanlig för en sådan. Det eviga målet om ”ett fast penningvärde” behöver uttryckas annorlunda än vad som gjorts under de senaste tjugo åren. Idag är risken för överhettade arbetsmarknader minimal och handel och teknisk utveckling sätter strukturell press nedåt på både varu- och tjänstepriser.

Utmaningen är att stimulera ekonomierna utan att riskera den finansiella stabiliteten. Tulipanarosen är att öka investeringar och annan ekonomisk aktivitet samtidigt som det globala skuldberget arbetas bort, och deflationsprocesser inte tillåts ta fart.

För det första bör Riksbankens formella oberoende försvagas. Det krävs mer koordinering mellan Riksbanken och andra myndigheter, även till priset av något minskat oberoende för Riksbanken. Det är redan uppenbart att Riksbankens styrränta inte längre är det enda instrumentet för penningpolitiken. I en miljö där många instrument används är det inte längre självklart att Riksbanken ska vara ett fort med vindbryggorna uppdragna. Penning- och finanspolitiken kan i större utsträckning samordnas, liksom samarbete mellan olika myndigheter för att minska risker för den finansiella stabiliteten.

För det andra kan inflationsmålet avskaffas. Jag misstänker att konsumentprisindex efter hand är ett allt sämre mått på penningvärdets utveckling, och därigenom en bristfällig vägledning för penningpolitiken. Därtill är det troligt att en centralbanks handlingsregler i en värld med inflationsrisker inte är symmetriska med en värld där risken snarare är deflation och alltför hög skuldsättning. Inflationstaktens roll som ”nominellt ankare” har försvagats. Det är osäkert vad som kan ersätta det, om något, givet att ett sådant måste vara trovärdigt. Att ingen uppenbar kandidat finns innebär dock inte att det är mer förtroendeskapande att hålla fast vid tvåprocentsmålet än att avskaffa det.

För det tredje behöver en ny penningpolitisk regim koncentrera sig mer på avvägningar mellan ekonomiska stimulanser och risker mot den finansiella stabiliteten. Senare års insatser mot mer av makrotillsyn och reglering av finansiella aktörers beteende är steg på vägen men har i mitt tycke alltför mycket av ad hoc-karaktär. Ur svenskt perspektiv är det uppenbart att den extremt låga räntenivån medför att bostadspriserna har tappat kontakten med verkligheten. En utmaning för en ny regim är att skapa förutsättningar för att släppa luften ur tillgångspriserna utan att samtidigt punktera realekonomin.

När Riksbanken höjde räntan till 500 procent i september 1992 var det ett tecken på att den rådande penningpolitiska regimen behövde ersättas med en annan. Jag tror att när vi om några årtionden ser tillbaka kommer vi att säga samma sak om att Riksbanken och andra centralbanker under 2015 började tvinga bankerna att betala låntagarna för att låna pengar. Det är hög tid att Riksbanken börjar fundera på nästa regim.

Joakim Stymne är tidigare statssekreterare i kulturdepartementet och utrikesdepartementet.