VARJE VECKA ÅKER fyra kvinnor hem till en gömd flyktingfamilj i en medelstor svensk stad. Pappan och ett av barnen i familjen har psykiska problem på grund av erfarenheter från sitt hemland. Familjen är muslimer. Kvinnorna som åker hem till dem är med i en baptistisk frikyrkoförsamling. Genom dessa kvinnor förmedlar församlingen tusentals kronor varje år som går till hyra, kläder och mat. Kvinnorna är med i en församling som motiverar dem att ”betjäna sin nästa” oavsett religion, nationalitet eller klass. De kan göra detta utan att tänka på effektivitet, ekonomisk vinning eller att vara nyttiga för det allmänna. Det är en politisk handling som rör ekonomisk omfördelning, immigration och religion. Men det är en politik som inte förankras i statliga arrangemang utan i ett teologiskt perspektiv. Deras första lojalitet är inte mot en stat utan mot Gud genom kyrkan; en religiöst motiverad etik där betoningen ligger på medmänsklighet snarare än på medborgarskap.

DENNA FRIKYRKLIGA teologi utmanar den i Sverige sedan länge självklara uppdelningen mellan politik och religion. Religion hör till det privata; politiken till det offentliga. Denna idé har i hög grad varit understödd och förutsatt i den svenska folkkyrkoteologin. Den var i sin tur en central aspekt av den svenska enhetsstaten där (jäm)likhet var ledstjärnan och pluralismen en bristvara. Historiskt har frikyrkorna ofta accepterat denna ordning genom att undvika religiöst färgade ståndpunkter i det offentliga samtalet. Ståndpunkterna har istället motiverats som ”naturliga”. Ibland har det också inneburit att man dragit sig undan ”världen” för att istället fokusera på sin egen grupp.

Detta är enligt mig en förlust både för frikyrkorna och för samhället, en förlust som den ökade muslimska närvaron i det svenska samhället ställer på sin spets. Förlusten är dessutom onödig då just den baptistiska frikyrkliga teologin erbjuder andra sätt att förstå relationen mellan religion och politik. För att beskriva en sådan frikyrklig teologi använder jag mig av den framlidne mennonitiske teologen John H Yoder (1927–1997).

Yoder förutsätter att världen är pluralistisk. Han menar att det vi benämner ”samhälle” alltid utgörs av en mängd olika kulturer. ”Reality always was pluralistic and relativistic, that is, historical. The idea that it could be otherwise was itself an illusion laid on us by Greek ontology language, Roman sovereignty language, and other borrowings from the Germans, the Moors, and the other rulers of Europe.” Påståendet om samhällets pluralism är alltså inte normativ utan deskriptiv. Varje försök att skapa entydighet betraktar han som ett sätt att försöka disciplinera mångfalden. De som hävdar att en viss föreställning skall gälla alla, osynliggör de skillnader som alltid förekommer i ett samhälle. Detta gäller oavsett om det är en sekulär eller religiös åskådning.

DENNA IDÉ HÄMTAR Yoder från sin egen kyrkliga tradition. En tradition som aldrig velat inneha eller strävat efter makten i samhället. Hans perspektiv är minoriteternas. De utgör genom sin existens ett ifrågasättande av enhetssamhället. Men han har också kritiserat sin egen tradition för att dra sig undan samhället. Den har format sina egna normer, värderingar och livsstilar utan att medvetet vilja vara i interaktion med andra grupper i samhället. Detta är en teologiskt problematisk hållning eftersom kyrkan enligt honom inte lever för sig själv utan finns till för världens skull.

YODERS PERSPEKTIV på relationen mellan religion och politik ifrågasätter både en religiöst grundad partipolitik och idén om att religion inte har med politik att göra. Men hur kan en sådan kyrka vara politisk? Han föreställer sig att relationen mellan religion och politik inte handlar om att genom lagstiftning verka för ”kristna värderingar”. Han menar istället att den kristna kyrkan är kallad att ”vittna”. Det betyder att genom ord och handling förkunna hur den uppfattar att ett mänskligt liv bör levas. Istället för att verka för lagstiftning om religiösa värderingar och regler skall den själv praktisera det alternativ den menar är det sanna, oavsett vad den lagstiftande församlingen hävdar.

Den skall inte tvinga på andra sina hållningar, men visa på alternativ som den menar både är möjliga och rätta. Som minoritet och utan makt kan den istället ta ansvar för områden i samhället som den uppfattar som de mest angelägna men som hamnar vid sidan av staten.

Som en följd av denna teologi finns det ingen drivkraft att utarbeta idéer om samhällets övergripande principer eller sammanhållande värderingar. Yoder har istället formulerat och visat hur kyrkan kan leva i alla typer av regimer. Han visar att detta har skett vid flera tillfällen i historien. Den allmänna skolan, den allmänna sjukvården, avskaffandet av slaveriet och demokratiska processer där alla får komma till tals har i västvärlden bland annat fått sin mening genom sådana kristna kreativa experiment (pioneering creativity). Det är handlingar som är förankrade i den religiösa övertygelsen och därför inte utvärderas i termer av effektivitet, ekonomisk avkastning eller omedelbar nytta. Om den kristna tron blir en del av en enhetsstat eller allierad med den styrande makten ställs andra krav, till exempel att vara realistisk om vad som är möjligt att uppnå. Detta har, menar Yoder, ofta inneburit att det specifikt kristna perspektivet kompromissats bort med motiveringen att det är orealistiskt.

Det är på grund av detta perspektiv som den starka styrningen av civilsamhället är problematisk. Den svenska situationen som innebär att staten har stor makt över civilsamhället, till exempel genom betingade bidrag, gör mångfald svårare. Det tuktar grupper som har andra hållningar eller sätt att förhålla sig till samhällets utmaningar och möjligheter. Den statliga styrningen riskerar att tämja religiösa perspektiv som i slutändan visar sig vara till samhällets bästa. Detta oavsett om initiativen kommer från en luthersk, frikyrklig, ateistisk, muslimsk eller judisk trosåskådning.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

YODERS MINORITETSPERSPEKTIV mynnar inte på något sätt ut i ett ointresse eller en ovilja att delta i samhället i stort utan visar istället hur politiska alternativ riskerar att gå förlorade om alla initiativ skall styras av föreställningen om att ett enhetssamhälle måste vara det övergripande målet.

Det är viktigt att människor inte bara adresseras som autonoma individer utan som individer med andra grupplojaliteter än nationen. Lojaliteter som dessutom inte bara är sekteristiska och inåtvända utan ofta har universella anspråk som i medmänsklighetens namn utmanar de ofta exkluderande och likriktande logiker som utmärker nationalstaten och medborgarskapsidén. Ett vitalt civilsamhälle med stort utrymme för kreativa experiment och tankeutbyte är viktigt för att det demokratiska samtalet inte skall förminskas.