Tack vare hans nästan osannolika produktion av artiklar, böcker, poddar och framträdanden i olika forum finns det alltid något att pröva, utmanas av, rynka ögonbrynen åt, inspireras av, stillsamt reflektera över och framförallt: lära sig. Ibland talar han till kristna ledare, ibland riktar han sig till alla kristna, ofta framför han åsikter med argument som även icke-religiösa ska kunna gå med på. Boken Gud – återkomsten hör till den sista kategorin. I vanlig ordning blir jag, en inbiten lutheran, både förtjust och lite fundersam.

I bokens första del vederläggs sekulariseringsteorin, den som säger att religiositet smälter bort i takt med moderniseringsprocessens fortskridande. I Sverige faller visserligen medlemstalen i de flesta samfund, men inte blir folk rationella ateister för det. Föreställningar om reinkarnation, om en högre kraft som man kan kalla Gud om man vill, förekom mer ymnigt. 30 procent av svenskarna säger sig tro på horoskop! Genom migrationen får vi fler katoliker, ortodoxa och muslimer. I världen betecknar sig 84 procent som religiösa, och trenden är uppåtgående. ”Gud är tillbaka – och här för att stanna”, utbrister Halldorf triumferande. Vi befinner oss i ett postsekulärt tillstånd.

Det betyder att religionen har blivit synlig igen. Vi har blivit blinda för de kristna inslagen i vår kultur. Men genom nya religioners, framförallt islams, inträde i Sverige har vi återigen fått syn på och blivit medvetna om hur det religiösa genomsyrar vårt samhälle.

Jag har blandade känslor inför utropandet av det postsekulära tillståndet. Å ena sidan känner jag mig, som kristen, inte automatiskt mer hemma i en värld full av troende muslimer och hinduer än i en värld huvudsakligen befolkad av ateister. Religion, vilken som helst, är inte ett kitt människor emellan. Kanske i teorin, i praktiken är det ofta precis tvärtom. Religiösa minoriteter förföljs av religiösa majoriteter, inte minst i den muslimska världen.

Å andra sidan gläder det mig om religionens nya synlighet innebär att det skapas utrymme i offentligheten för samtal om de existentiella frågorna, också utifrån ett klassiskt kristet perspektiv. I våras skrev John Sjögren i Svenska Dagbladet att det är avgörande för kristen tro att Jesus faktiskt utförde de mirakel som evangelisterna berättar om. Jag föreställer mig att den artikeln knappast hade publicerats för 10 eller 20 år sedan.

I resten av boken välter Joel Halldorf omkull det paradigm som gör religion och religiösa människor till ett kluster av problem att på sin höjd tolerera. Religion ger människor det som den liberala demokratin aldrig kan erbjuda: en djupare mening med tillvaron, gemenskap och tillhörighet. Samfunden ingår i det som Halldorf kallar ”det demokratiska ekosystemet”. Historiskt var frikyrkorna ett slags prototyp för den nationella demokratin. Här, liksom i arbetarrörelsen och nykterhetsförbunden, tränades medlemmarna att sammanträda, att föra protokoll, att upprätta, följa, och under ordnade former ändra sina egna stadgar. De lärde sig att ta lika rösträtt för given. Idag fostrar samfunden medborgarna i något minst lika viktigt när vi i församlingarna lär oss att stå ut med folk som beter sig konstigt, som vi tycker har missuppfattat det allra mest grundläggande i tillvaron, som ger kyrkan dåligt rykte och så vidare. Mycket gagneligt också för demokratin.

Detta kan sekulära humanister och nitälskande ateister behöva höra, men själv värjer jag mig lite för ett så instrumentellt religionsförsvar. Det talar in i en kontext där Svenska kyrkan räknar antalet döpta barn och frikyrkogudstjänster handlar om hur deras församlingar ska växa. Där trons kärna kallas för ”dogmer” och blir sekundär medan föreningsivern, den mänskliga gemenskapen och det diakonala arbetet görs till huvudsak. Det är kanske bra för demokratin. Men, undrar lutheranen, är den självförståelsen bra för kyrkorna?