Annat är det med språket. Där kan det räcka att vissa tycker att något är svårt, för att vissa (ofta andra) skall vilja rensa bort det från språket. Matematiken har en fantastisk skyddsmur i det att den är universell. Språk är däremot en så kallad social konstruktion, en enda mycket omfattande överenskommelse om vad som gäller. Pronomen kan liksom statyer rivas ned från sina piedestaler. Pythagoras sats däremot, den sitter där Pythagoras satte den.

En del i svenskan som återkommande ifrågasätts är distinktionen mellan de och dem – möjligen för att den påminner om att i en värld där det mesta flyter, har subjekt och objekt ännu inte fullkomligt flutit samman. Nu är förhandlingen igång igen. För en tid sedan kungjordes att Språkrådets tillträdande chef heter Lena Lind Palicki. Hon är proklamerad dom-förespråkare, och menar att människor som inte kan skilja mellan de och dem skuld- och skambeläggs. Och eftersom distinktionen inte upprätthålls i tal, så är det ett uttryck för naturlig språkutveckling att den försvinner även i skrift, ja inte bara naturlig, utan dessutom oundviklig. Palicki har tidigare meddelat att hon åtar sig att gå i bräschen för denna oundvikliga utveckling genom att själv skriva dom. Det förefaller i och för sig överflödigt med ett avantgarde på området om utvecklingen nu är oundviklig, men det är väl sådant som får sorteras in under den naturliga utvecklingens sedvanliga mysterier.

Låt oss leka med tanken att samma synsätt tillämpades på andra områden. Att ett hus bryts ned är helt naturligt så det är ingen idé att försöka underhålla det. Att djurarter utrotas är också helt naturligt. Att människor och andra invasiva arter hotar befintlig flora och fauna är inte mycket att göra åt. Synd på tigrar och mosippor, men det är oundvikligt att de försvinner – och helt naturligt.

Och det finns faktiskt andra fördelar med att behålla språkliga distinktioner än att diverse självutnämnda språkpoliser skall skuldbelägga sin omgivning. Ju fler ord och uppdelningar vi har, desto roligare. Ju fler ord och grammatiska vindlingar, desto större utrymme för poeter, grötrimmare, språkexperter, och oss andra att leka med språket. Och språklig kontinuitet befriar oss från ännu ett distanserande språkfilter över Fröding och Lagerlöf. Även Palicki själv konstaterar att en nackdel med en övergång till dom i skriftspråk vore att ”gamla texter” ganska snabbt kommer att kännas föråldrade. Och inte bara gamla texter, frestas man då tillägga.

”Nu är förhandlingen igång igen.”

Svenskan har inte direkt rykte om sig att ha en överkomplicerad grammatik, och det är tveksamt om ens de och dem kvalificerar sig som grammatikvärldens andragrads­ekvationer. Ändå är det är som om varje del i svenska språket som skvallrar om någon komplicerande differentiering lever farligt. De flesta kasusformerna är sedan länge utsorterade. Konjunktiv, de tänkta och drömda världarnas underbara modus, finns i stort sett bara kvar i ”vore” – till och med ”finge” är utrotningshotat. Och verbformer som ”äro” och ”voro” äro sedan länge döda. Trots det kan man få intrycket att svenska språket är ett rum så överfullt av ord och grammatiska regler att det måste städas ut riktigt ordentligt med jämna mellanrum. Alltid finns det någon grammatisk regel som gör tillvaron något mer mångfasetterad och som ligger i ett hörn och skräpar, eller något ord som snuddar vid en ålderdomlig klang? Ut med dem bara! Därmed uppfattas dessa ord och regler förstås som ännu mer nedskräpande om de till äventyrs skulle våga visa sig någonstans. Som utrensningsmetod är det oöverträffat. Som insats för språklig rikedom mer tveksamt. Dom som värnar om de och dem har verkligen skäl att vara på sin vakt.