I Sverige har Niklas Orrenius ofta tagit på sig uppgiften att förmedla sådana budskap. När han reser till Paris efter terrordåden mot Charlie Hebdo rapporterar han om hjärtevärmande scener när fransmän och muslimer tillsammans protesterar mot våldet. Av allt det som finns att säga efter ett massmord som spridit fasa i det franska samhället är det tydligen prioriterat att rapportera ”feelgood” hem till DN-läsarna.

Skotten i Köpenhamn. Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser där Orrenius återger rapporten från Paris, är inte så mycket en helgjuten bok som en samling reportage med koppling till Lars Vilks och extremismen i Europa. Orrenius har fått följa Vilks under en längre tid, och det är de konkreta inblickarna i Vilks tillvaro under dödshot som är den stora behållningen med boken. Man får veta något om vad det innebär att ta en promenad i månskenet om man jagas av islamister. Hur man organiserar en fotbollsmatch på hemlig ort med sina vänner.

Precis som i sin rapportering om terrordåden i Paris är Orrenius särskilt intresserad av stora ställningstaganden; vem som stått upp för Lars Vilks, och vem som inte gjort det. Det är för all del en viktig fråga hur konstvärlden, medier och politiker har förhållit sig till Vilks. Men Orrenius undviker kärnfrågan: Vilks ritade teckningar – teckningar! – vilket har kostat honom hans frihet, sannolikt för resten av livet. Utan en stor population islamister i Sverige hade hotet inte varit tillräckligt diffust och överhängande för att utgöra en omedelbar fara för hans liv. Och det är ett faktum oavsett om journalister och konstetablissemang väljer att stå upp för honom eller inte. Det går inte att betrakta problemet Lars Vilks utan att också ställa frågor om de senaste decenniernas migrations- och integrationspolitik.

Orrenius tycks istället sträva efter att balansera hoten mot konstnären genom att finna motsvarande uttryck för extremism bland Vilks supportrar och i det svenska samhället i stort. Ett slags reciprocitet. Det kräver dubbla måttstockar på ett sätt som är utmärkande för Skotten i Köpenhamn.

I boken förekommer exempelvis två fall av våld riktade mot en förälder med ett vuxet barn. En muslimsk kvinna i Malmö misshandlas brutalt inför sin dotter av en man knuten till det svenska Tryckfrihetssällskapet. Dådet beskrivs ingående. Gärningsmannens rasistiska motiv utreds i detalj.

Mordet på en mor och hennes vuxne son på Ikea i Västerås avhandlas däremot på några meningar. Förövaren, påstår Orrenius, ”tar en kökskniv och attackerar de första han får syn på”.

Det är inte sant – Abraham Ukbagabir har i förhör berättat att han valde ut offren för att de såg svenska ut. Ikeadåden var lika mycket ett hatbrott som misshandeln i Malmö, dessutom med dödlig utgång. Men att det skulle röra sig om ett ”politiskt dåd” sorterar Orrenius bland främlingsfientliga fantasier.

Ett annat kapitel handlar om en iranskfödd kvinna, Mahu, bortgift mot sin vilja som nioåring med en vuxen man. Paret fick barn när flickan var fjorton år gammal, och emigrerade senare till Sverige. Det är utmärkande för Orrenius skrivande att ifrågasätta enskilda människors värderingar utifrån enskilda citat eller handlingar. En stor del av hans rapportering kring SD bygger på den metoden. Men allt Orrenius har att säga om en man som gift sig med ett barn mot hennes vilja är: ”Både Mahu och hennes man jobbade under flera år som undersköterskor på äldreboenden.”

På sina ställen blir Orrenius fokus på det svenska majoritetssamhället som grogrund för hot, våld och extremism närmast parodiskt. När Orrenius beskriver Malmöjudars rädsla att gå ut, och för att lämna sina barn på församlingens förskola, handlar det om konstnären Dan Park. Han har skrämt judar genom att placera ut burkar med texten ”Zyklon B” utanför församlingen. Förvisso en ohygglig sak att göra, men Dan Park är knappast det främsta skälet till att judar flyr Malmö.

Han beskriver rasismen som drabbar en invandrad polisman, i ett Malmö där våld mot poliser är vardag därför att de i invandrartäta områden betraktas som representanter för det svenska samhället. Men när Orrenius gör en ingående beskrivning av stenkastning handlar det om attackerna på en muslimsk kvinna i Tomelilla, inte de betydligt vanligare attackerna i andra områden. Den enda ”no-go-zoner” som anas är ”ofta lite vitare, rikare platser som Limhamn, Västra hamnen och Lilla torg” där muslimska kvinnor uppgett att de känner sig otrygga.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Jag är på inget sätt ute efter att förringa dessa brott och uttryck för rasism. De är alla avskyvärda. Men det är problematiskt att Orrenius är så mycket mer intresserad av att skildra sådana brott när förövarna är svenskar.

På så vis tycks Niklas Orrenius vilja ta sig runt problemet Lars Vilks. Bilden retuscheras med ljus och skuggor, med må bra-reportage från terrorns Paris och rapporter om stenkastande svenskar.

Paulina Neuding, Journalist, jurist och samhällsdebattör. Tidigare chefredaktör för samhällsmagasinet Neo.