Speciellt när han uttrycker sig uppenbart omdömeslöst om invandring och genusfrågor. Flera av hans kollegor har tagit avstånd och sagt sig ångra tidigare samarbeten. Under många år medverkade Zemmour regelbundet i press, radio och tv, men numera handlar det bara om tillfälliga besök. Trots detta har han bevarat sin plats i centrum av debatten. Zemmour har ofta fel, men han kan skriva och ägnar sig åt angelägna ämnen.

Det är uppenbart att det finns en problematisk slagsida i Zemmours journalistiska verksamhet. Han ägnar sig helst åt sina älsklingsämnen. Dels för att han upplever dem som viktiga, dels för att de garanterar fortsatt uppmärksamhet för multimediefenomenet Éric Zemmour. Några av dessa är invandringens negativa konsekvenser, det förskräckliga USA, den felaktiga bilden av marskalk Pétains Vichyregim och hotet från globaliseringen.

Zemmours senaste bok heter Le suicide français och handlar om hur Frankrike successivt förfaller efter president de Gaulles död 1970. Bokens dryga 500 sidor är fyllda av exempel på hur denna utveckling har påverkat landet och dess invånare. Även när författarens problemformulering haltar, förmedlas tänkvärda perspektiv på en utveckling som förvisso har varit omtumlande och ibland motsägelsefull.

Le suicide français var förra höstens mest uppmärksammade bok i Frankrike. Den har sålts i mer än 500 000 exemplar och slog alla rekord under de första veckorna på marknaden. Zemmour medverkade i ett otal debattprogram för att försvara sina idéer mot ofta fientliga programledare och meningsmotståndare. Uppförsbacken var brant, men han är en skicklig polemiker som fick fram sitt budskap förutsättningarna till trots. Författaren lyckades åtminstone för en tid framstå som en av de få som ger röst åt förlorarna i dagens Frankrike – de många som upplever globalisering, invandring och europeisk samverkan som hot, inte som möjligheter.

Samtidigt som boken gjorde stor succé, stängdes författaren av från vidare medverkan i tv-kanalen i Télé, detta som en konsekvens av sina uttalanden. Författaren och debattören Alain Finkielkraut, i övrigt alls ingen vän av Zemmours åsikter, såg det som ytterligare ett exempel på hur debattörer och för eliten besvärliga ämnen censureras och utesluts från det demokratiska samtalet.

En av de grupper Zemmour älskar att kritisera är de gröna på vänsterkanten. Två av dessa, Noël Mamère och Patrick Farbiaz, har gett ut en mycket tunn motbok med titeln Contre Zemmour. Réponse au suicide français.

Zemmours saga om det moderna Frankrikes väg mot undergången handlar mycket om svek och förräderi, ofta kopplat till EU och globaliseringen. Han konsterar helt korrekt att många av dem som inom det internationella systemet drev på utvecklingen mot en öppnare marknadsekonomi hade en bakgrund i det franska socialistpartiet. Mitterrand och hans medarbetare borde ha insett att den stora vänstersväng som följde efter valsegern i maj 1981 redan då var en omöjlighet. Reträtten 1983 blev den slutliga bekräftelsen på att EU och marknaden, även i Frankrike, hade satt tydliga gränser för politiken.

Chiracs tal om motstånd mot centralisering på EU-nivå 1978, ”l’appel de Cochin”, visade sig, liksom så mycket annat den senare presidenten företog sig, bara vara tomma ord. Maktlogiken talade för samarbete på EU-nivå – då blev detta även Chiracs linje. Enligt Zemmour hade även flera av motståndarna till Maastrichtfördraget samma inställning. Efter den knappa förlusten i folkomröstningen 1992 skålar ledande EU-skeptiska gaullister i champagne och tackar ödet för att de slapp hantera en mycket besvärlig seger. Om skildringen verkligen är korrekt, är detta en mycket tydlig bild av politiken när den är som värst.

Invandringen är självfallet ett viktigt inslag i Le suicide français. Zemmour menar att de mer liberala reglerna för familjeåterförening var en avgörande förändring. Tidigare fungerade integrationen av nyanlända någorlunda, de togs emot i förorterna av fransk arbetarklass och redan etablerade grupper från Portugal, Italien, Spanien och andra grannländer. När hela familjer började komma, förändrades balansen och klyftorna ökade. De ofta kommuniststyrda förortskommunernas ledare signalerade oro och PCF drev tidvis frågan. Det var inte bara ett uttryck för vulgär rasism. Något höll på att hända och den lokala administrationen orkade inte bevara de goda inslagen i det franska välfärdssystemet.

Mitterrand var de Gaulles evige motståndare. Ironiskt nog införde han efter valsegern 1981 några av de decentraliseringsreformer som blivit generalens fall i folkomröstningen 1969. Att decentralisera den franska staten var i sig inte feltänkt, men det ökade utrymmet för korruption försvagade, enligt författaren, statens legitimitet, vilket ytterligare undergrävde möjligheterna att hantera de växande samhällsproblemen.

Zemmour ser den rosade rörelsen SOS Racisme som en del av problemet. Den utnyttjades av socialistpartiet för att ta över kommunisternas förortsröster, kontrollera de nya invandrarnas organisationer och lägga locket på diskussionen om de ökade problemen i landets storstäder. De som på allvar försökte ta sig an integrationsproblemen stämplades ofta som främlingsfientliga och utrymmet för grupper som Nationella fronten ökade.

Globaliseringens konsekvenser i form av avindustrialisering och ökade krav på utbildning förvärrade problemen, så långt har författaren rätt. Däremot har han i likhet med många av sina landsmän en begränsad förståelse för hur liberala reformer skulle kunna skapa nya möjligheter även för Frankrikes förorter. Det håller inte att skylla de flesta problem på marknaden i ett land som fortfarande präglas av statlig styrning och ett ofta öppet förakt för kapitalism.

Èric Zemmour är inte bara en mycket arg medelålders man. Han tryfferar anrättningen med citat från både litteratur och sångtexter som fördjupar bilden av förändring. Författaren hinner även med ett antal underhållande kommentarer från president Georges Pompidou som med tiden blev alltmer mot den egna regeringen. Apropå de första diskussionerna om regionernas Europa konstaterade han: ”Så har det redan varit. Det kallades feodalism.”

För den som vill balansera Zemmours stridsskrift mot systemet och dess bevarare är Alain Duhamels fascinerande och personliga Une histoire personnelle de la Ve République ett utmärkt val. Här är utgångspunkten de politiska kommandohöjderna. Duhamel har sedan början av den femte republiken, införd efter de Gaulles oblodiga statskupp 1958, en självklar plats i den franska politikens finrum. Han har på ett egentligen osannolikt framgångsrikt sätt kombinerat rollen som politisk kommentator och journalist med intima relationer till många av maktens aktörer. Det borde vara omöjligt att diskutera taktik och strategi med Mitterrand och Chirac samtidigt som man agerar opartisk utfrågare i nationens mest prestigefyllda program. Duhamels bok är samtidigt just därför full av fascinerande politiska interiörer.

Det inför framtiden mest intressanta är antagligen kapitlen om landets meste politiker, den allestädes närvarande Nicholas Sarkozy, numera åter igen ordförande i det stora borgerliga partiet UMP. Duhamel konstaterar att han är en oerhört skicklig politiker som samtidigt har en tendens att gå för långt, uttrycka sig oöverlagt och agera alltför snabbt. Ambitionen att domptera pressen inför och under valkampanjen 2007 slog efter något år över i hårda motsättningar till de journalister som skapat honom som politiskt fenomen. Sarkozy fick oförtjänt mycket kritik för de förändringar som mötte motstånd och för litet beröm för de andra, ofta väl så viktiga. Framförallt har han inte fått det erkännande som han förtjänar för insatserna under krisåren i Europa.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Väl så relevanta kan också raderna om Alain Juppé, borgmästare i Bordeaux, visa sig vara. Juppé fick ta ansvaret för korruptionen i stadshuset i Paris under Chiracs tid som borgmästare och hamnade i tio års politisk exil utanför politikens centrum. Nu är han en av landets mest populära politiker, den man som Chirac kallade ”den bäste av oss”. Juppé anses vara både briljant och stryktålig. Duhamel ser honom som en fullt möjlig kandidat i presidentvalet 2017 och tror mer på Juppé än på en lyckad comeback för Sarkozy. Juppé var mycket framgångsrik som utrikesminister på 1990-talet.

Duhamel menar att franska medier alltför beredvilligt har låtit Marine Le Pen sprida bilden av Nationella fronten som ett parti som andra, under hennes ledarskap reformerat och rensat från extrema inslag. Författaren accepterar inte den verklighetsbeskrivningen. I huvudsak är Marine Le Pens reformer en fråga om image – inte innehåll. Hon kommer undan de svåra frågorna om partiets orealistiska och ogenomtänkta politik, delvis på grund av sin skicklighet som demagog och sin falska folklighet. Duhamel ser henne som en hård och konsekvent företrädare för det som fortfarande i praktiken är hennes fars rörelse.

Men det är skildringen av François Mitterrand som är bokens största behållning. Duhamel träffade presidenten både i yrket och privat under decennier. En egenhet var att denne aldrig kom i tid, till skillnad från sin mindre framgångsrike medtävlare Valéry Giscard d’Éstaing, som aldrig kom för sent. Duhamel är vederbörligen imponerad av fransk politiks Machiavelli. Han konstaterar att medtävlarna i det egna partiet, som den ofta mer omtyckte Michel Rocard, aldrig hade någon chans att blockera hans väg till makten, lika litet som det alltmer frustrerade och marginaliserade kommunistpartiet. Hans största invändning mot den gode vännens syn på världen var dennes uppfattning om politikens primat i relation till ekonomiska realiteter. För Mitterrand var det rimligt att prova även idéer som de flesta medarbetare avvisade som farliga, ekonomin fick inte begränsa det politiskt möjliga. Konsekvenserna blev pinsamt uppenbara några år efter valsegern 1981.

Alain Duhamel förblir en lysande kommentator till republikens politiska liv. Une histoire personnelle de la Ve République är en fängslande snabbkurs i modern politisk historia kombinerad med värdefulla insikter även om de politiker som kommer att påverka både Frankrike och Europa under kommande år.