”Vad blir då effekten av denna behandling?” frågar polisinspektören Fredrik Kärrholm i den mycket läsvärda boken Gangstervåld (Fri Tanke, 2020), och levererar ett nedslående svar: ”Av dem som dömdes till sluten ungdomsvård 1999–2006 lagfördes 78 procent för nya brott inom fem år. Av dem som suttit på en så kallad låst avdelning lagfördes 91 procent igen inom fem år.”

Vilken slutsats ska man dra? Att det motverkar sitt syfte att bestraffa unga förövare, eftersom det ger dem en kriminell identitet? Så har det inte sällan låtit i den kriminalpolitiska debatten, och det verkar för allt stämma att man inte blir en ädlare människa av att sitta inlåst. Men å andra sidan. Är man beredd till överlagt dödligt våld har man uppenbarligen redan förvärvat så mycket kriminell identitet att det räcker och blir över. Och vem vill ens tänka tanken att rättssamhället skulle svara på våld från unga förövare med ännu lindrigare reaktioner än idag? Det skulle vara en kränkning utan dess like av brottens offer, deras anhöriga och hela det omgivande samhället.

Det finns andra och betydligt rimligare slutsatser att dra.

För det första att unga som begår ytterst grova brott bör dömas betydligt strängare än idag. Den som får åtta års inlåsning istället för fyra år blir kanske inte en bättre människa, men han är borta från gatan och förhindrad att fortsätta sin brottslighet under dubbelt så lång tid. I slutet av augusti dömdes fem unga svenska gängmedlemmar i dansk domstol för mord och mordförsök. De två som var 17 år när brotten begicks fick visserligen inte livstid, som de tre andra, men de fick 20 års fängelse: fem gånger så lång tid som hade varit sannolikt om morden skett i Sverige. Ingen vet hur de kommer att se på brottslighet den dag de till sist blir fria, men under två decennier kommer de inte att kunna mörda, hota eller skada människor ute i samhället.

”Är man beredd till överlagt dödligt våld har man uppenbarligen redan förvärvat så mycket kriminell identitet att det räcker och blir över.”

För det andra måste tidiga tendenser till brottslighet mötas med tydliga reaktioner. Att det svenska rättssystemet tillämpar ”ungdomsrabatt” på straffen ända upp till 21 års ålder speglar en gången tid. Då utgick man från att brottslingar var stackare som kommit på glid och inget hellre ville än komma tillbaka in i samhällsgemenskapens värme. Det håller inte i en miljö där 21-åringar kan vara garvade återfallsförbrytare och 17-åringar inte bara begår mopedstölder utan utpressning och grova våldsbrott. ”Vi har sett i många utredningar hur man utnyttjar unga killar som riskerar kortare straff, som ett sätt att klättra i karriären, och i extremfallen utföra mord”, säger Stephan Kiernan, som är chef vid polisens spaningssektion i Stockholm Nord (SvD 7/9 -20).

Att unga mördare och våldsverkare ska kunna dömas till betydligt strängare straff betyder inte att alla unga som begår brott måste straffas på drakoniska sätt. Det angelägna är att de möter en snabb och kännbar motåtgärd och att man från det samlade samhällets sida är konsekvent med att det är lag och ordning som gäller. Det handlar om någon sorts straff för unga förövare inklusive vissa av dem som är yngre än dagens straffrihetsgräns på 15 år. Det handlar om att skolan måste få långt bättre möjligheter och skyldigheter att ingripa mot elever som hotar klasskamrater och lärare och förstör undervisningen. Det handlar om att upprätthålla en grundläggande ordning, där kriminella och bråkstakar aldrig ska kunna göra sig breda.

Kärrholm pekar på problemen med antisocialt dominansbeteende: att ungdomsgäng tar kommandot över offentliga rum genom att gapa och skrika, klottra, skräpa ned och uppträda allmänt hotfullt. Problemet har fått en del uppmärksamhet vad gäller bibliotek och simhallar, vilket nyligen fått Brottsförebyggande rådet att tala om tillträdesförbud, men det förekommer även i kollektivtrafiken och mer allmänt på gator och torg. Beteendet skapar en osäker och obehaglig stämning och sänder signalen att det inte är medborgare och myndigheter utan andra krafter som håller i taktpinnen. Det i sin tur stärker gängens och gangstrarnas status och gör det mer attraktivt för unga pojkar att ansluta sig. I valet mellan att köra med folk och vara den som blir körd med är det inte alltid tonåringar håller sig till den smala vägen.

Vikten av att arbeta mot och förebygga ”den typ av brott och ordningsstörningar som framför allt tenderar att påverka människors livskvalitet i vardagen, så kallade ’livskvalitetsbrott’ ”, påpekas också i den färska rapporten ”Ensam är inte stark” från Stiftelsen Tryggare Sverige. Dilemmat är att beteendet inte alltid är brottsligt utan bara olämpligt, vilket gör att polisen – ifall de skulle ha resurser till förfogande – inte har möjlighet att ingripa.

Det är svårt att återerövra auktoritet som man har låtit gå förlorad, men lagstiftare och myndigheter måste göra gemensam sak. Genom lagändringar och ledarskap måste politikerna backa upp dem som bör vara vardagsauktoriteter i de ungas liv, och dessa i sin tur måste använda sina befogenheter. Polisen, å sin sida, ska inte passivt behöva stå ut med provokationer och glåpord utan få bättre möjligheter än idag att omedelbart omhänderta dem som inte följer befogade tillrättavisningar. Gangstrar och bråkmakare ska inte kunna glänsa inför kompisar och smågrabbar genom att kaxa upp sig. Lagstyre måste gälla, men det måste också vara glasklart att det är ordningsmakten och inte fridstörarna som bestämmer.

Allt detta och mycket mer behövs därför att de ansvariga inte har tagit itu med problemen i tid. Nu kastas avundsjuka blickar mot Danmark, men att man har haft framgång där beror på att frågorna stått på dagordningen länge. Redan 2009 infördes den så kallade gängbestämmelsen, som leder till kraftigt skärpta straff för gängbrottslighet. Domstolar kan utfärda vistelseförbud, som hindrar frisläppta gängmedlemmar från att återvända till gamla jaktmarker. Det kan införas tillfälliga visitationszoner där människor kan visiteras utan att det finns misstanke om brott. Sverige behöver följa efter men resan framför oss blir lång.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Jag letar ett tag och, jodå, ordspråket finns på danska även om det verkar mer flitigt tillämpat i praktiken än nedtecknat i litteraturen:

Det er bedre at stemme for bækkene, end for åen.

Till detta kommer förstås den danska invandringspolitiken, som är betydligt stramare än den svenska och har varit så under ganska lång tid. Vill ett land ha ordning i skolan och begränsa rekryteringen till kriminella karriärer kan det vara förnuftigt att begränsa antalet personer som flyttar in i utanförskapsområden utan realistiska möjligheter att försörja sig.